Search for alla breve

------------------------------ ## ISTOLOGIA - INTRODUZIONE Tessuti, differenziamento cellulare, omeostasi e proliferazione ## 1. Che cos'è l'istologia L'istologia è la disciplina che studia l'organizzazione morfologica dei tessuti e l'organizzazione delle cellule in relazione alle funzioni che devono svolgere [1, 5, 9, 13]. ## 2. I tessuti Un tessuto è un raggruppamento organizzato di cellule simili per morfologia e funzione, associate a una matrice extracellulare, che svolge una o più funzioni all'interno dell'organismo [1, 5, 9, 13]. Nel corpo umano si distinguono quattro tipi fondamentali di tessuto: * * Tessuto epiteliale [1, 5, 9, 13] * Tessuto connettivo [1, 5, 9, 13] * Tessuto muscolare [1, 5, 9, 13] * Tessuto nervoso [1, 5, 9, 13] * ## 3. Origine e differenziamento delle cellule Tutte le cellule dell'organismo derivano dallo zigote, una cellula diploide, cioè dotata di due corredi cromosomici [1, 5, 9, 13]. Lo zigote è una cellula totipotente: nelle prime fases dello sviluppo può dare origine a tutte le cellule e ai tessuti necessari allo sviluppo dell'organismo [1, 5, 9, 13]. Le cellule acquisiscono caratteristiche specifiche attraverso il processo di differenziamento, detto anche espressione differenziale dei geni [1, 5, 9, 13]. Durante questo processo le cellule attivano determinati programmi genetici e ne reprimono altri, acquisendo una struttura e una funzione specializzate [1, 5, 9, 13]. ## 4. Fasi della differenziazione cellulare 1. Induzione: la cellula riceve segnali, soprattutto segnali chimici, che la indirizzano verso una determinata funzione o un determinato destino cellulare [1, 5, 9, 13]. Questi segnali influenzano l'espressione dei geni, anche attraverso la regolazione della trascrizione [1, 5, 9, 13]. Durante l'induzione avviene la determinazione: la cellula riceve stimoli che la designano a un determinato destino [2, 6, 10, 14]. 2. Consolidamento epigenetico: le modificazioni dell'espressione genica vengono stabilizzate attraverso meccanismi epigenetici [1, 5, 9, 13]. In questo modo alcuni geni vengono repressi e altri mantenuti attivi, rendendo stabile il programma di differenziamento [1, 5, 9, 13]. Nella differenziazione terminale questa stabilizzazione è generalmente molto difficile da invertire [1, 5, 9, 13]. Sebbene nel consolidamento il processo diventi normalmente irreversibile, esiste il fenomeno della plasticità differenziativa, cioè la capacità della cellula (spesso patologica, come nelle cellule staminali tumorali) di sfuggire alla determinazione e acquisire caratteristiche impreviste o eccessivamente proliferative, nonché la capacità di deviare dal percorso prestabilito o, in certi contesti, di 'tornare indietro' e cambiare linea differenziativa [2, 6, 10, 14]. ## 5. Cellule staminali La cellula staminale è una cellula indifferenziata caratterizzata dalla capacità di auto-rinnovarsi e di dare origine a cellule specializzate [1, 5, 9, 13]. La divisione delle cellule staminali è definita asimmetrica: una singola cellula, dividendosi, produce una cellula figlia che rimane staminale, quindi indifferenziata, e un'altra che si differenzia [1, 5, 9, 13]. Il tessuto mantiene l'equilibrio attraverso un pool di cellule: alcune si replicano esclusivamente per mantenere costante il numero di staminali indifferenziate, mentre altre si dividono per produrre la progenie che andrà a differenziarsi [1, 5, 9, 13]. Questo modello prende il nome di modello statico o di popolazione [1, 5, 9, 13]. Le cellule staminali possono essere: * * Totipotenti: possono dare origine a tutte le cellule dell'organismo (es. zigote, morula) [1, 5, 9, 13]. * Pluripotenti: possono originare tutti i tessuti embrionali, ma non gli annessi embrionali (es. placenta) [1, 5, 9, 13]. * Multipotenti: possono differenziarsi in più tipi cellulari correlati (es. staminale ematopoietica per le cellule del sangue o mesenchimale per osso e cartilagine) [1, 5, 9, 13]. * Unipotenti: possono dare origine a un solo tipo di cellula differenziata [1, 5, 9, 13]. * Il destino di una cellula staminale non è scritto esclusivamente nel suo DNA, ma è strettamente dipendente dalla nicchia staminale, il microambiente specifico in cui la cellula risiede, composto da altre cellule, matrice extracellulare e segnali molecolari [2, 6, 10, 14]. Se prelevassimo una cellula staminale multipotente (come quella ematopoietica) e la isolassimo dal suo sito di origine, essa perderà la capacità di differenziarsi correttamente, richiedendo un dialogo continuo con l'ambiente circostante [2, 6, 10, 14]. In laboratorio (colture in vitro), è necessario simulare artificialmente le condizioni della nicchia per mantenere le cellule allo stato indifferenziato o per indurle a trasformarsi in una tipologia specifica [2, 6, 10, 14]. Questo concetto è fondamentale nello studio delle Cancer Stem Cells (cellule staminali tumorali), che presentano caratteristiche non fisiologiche: infatti hanno una crescita incontrollata e un tasso proliferativo elevato, possono derivare da staminali che hanno subito mutazioni o da cellule che hanno riacquisito proprietà staminali in modo anomalo; è stato visto che svolgono un ruolo chiave nella progressione e nella resistenza ai trattamenti dei tumori [2, 6, 10, 14]. ## 6. Omeostasi L'organismo mantiene costantemente relativamente stabili le condizioni dell'ambiente interno, come la temperatura e altri parametri fisiologici [2, 6, 10, 14]. Questo equilibrio dinamico prende il nome di omeostasi [2, 6, 10, 14]. L'omeostasi riguarda anche il mantenimento dell'equilibrio tra proliferazione, sopravvivenza e morte delle cellule [2, 6, 10, 14]. La quantità di cellule presenti nei tessuti dipende quindi dal rapporto tra produzione di nuove cellule e perdita di cellule [2, 6, 10, 14]. ## 7. Morte cellulare: necrosi e apoptosi * * Necrosi: La necrosi è una forma di morte cellulare generalmente accidentale o patologica, non programmata [2, 6, 10, 14]. È caratterizzata dalla perdita dell'integrità della membrana plasmatica e dal rilascio del contenuto cellulare nell'ambiente extracellulare [2, 6, 10, 14]. Il rilascio del contenuto cellulare può attivare una risposta infiammatoria e il sistema immunitario [2, 6, 10, 14]. * Apoptosi: L'apoptosi è una forma di morte cellulare programmata e regolata [2, 6, 10, 14]. Elimina, per esempio, cellule vecchie, danneggiate o non più necessarie [2, 6, 10, 14]. Durante l'apoptosi la cellula viene frammentata in corpi apoptotici, che vengono riconosciuti e fagocitati da cellule vicine e dai macrofagi [2, 6, 10, 14]. A differenza della necrosi, l'apoptosi normalmente non provoca una risposta infiammatoria significativa [2, 6, 10, 14]. * ## 8. Classificazione delle cellule in base alla proliferazione * * Cellule labili: hanno un elevato potenziale proliferativo e si dividono continuamente o frequentemente [2, 6, 10, 14]. La loro capacità di rinnovamento è sostenuta dalla presenza di popolazioni di cellule staminali/progenitrici [2, 6, 10, 14]. * Cellule stabili: si trovano generalmente in uno stato di quiescenza, cioè in una fase di scarsa o assente proliferazione [2, 6, 10, 14]. In risposta a determinati stimoli, come un danno tissutale, possono rientrare nel ciclo cellulare e proliferare, contribuendo alla riparazione del tessuto [2, 6, 10, 14]. * Cellule perenni: sono cellule altamente differenziate e terminalmente differenziate, con una capacità proliferativa molto limitata o assente [2, 6, 10, 14]. Una volta completato il loro differenziamento, generalmente non rientrano nel ciclo cellulare [2, 6, 10, 14]. * ## 9. Tipologie di tessuti L'istologia si definisce come lo studio dei tessuti, ovvero popolazioni di cellule simili per morfologia e/o funzione che cooperano per assolvere a uno o più compiti biologici integrati nell'organismo [2, 6, 10, 14]. Nonostante l'elevata complessità del corpo umano, tutte le popolazioni cellulari possono essere ricondotte a quattro categorie tissutali fondamentali: il tessuto epiteliale, il tessuto connettivo, il tessuto muscolare e il tessuto nervoso [2, 6, 10, 14]. ## 10. Tessuto epiteliale Il tessuto epiteliale è costituito da cellule caratterizzate da una fortissima coesione intercellulare [2, 6, 10, 14]. Questa aderenza stretta è funzionale al suo ruolo primario di agire come barriera di protezione e rivestimento [2, 6, 10, 14]. La sua caratteristica architettonica distintiva è la contiguità cellulare: le cellule sono strettamente adese tra loro, quasi unite, con una matrice extracellulare ridotta al minimo [2, 6, 10, 14]. Questa struttura compatta è funzionale al suo ruolo primario di barriera e protezione [2, 6, 10, 14]. Le funzioni degli epiteli si esplicano in diversi ambiti: * * Rivestimento esterno: costituisce la superficie dell'epidermide [3, 7, 11, 15]. * Rivestimento interno: ricopre le cavità corporee, sia quelle comunicanti con l'esterno (come il tratto nasale, la bocca o il retto), sia quelle che non lo sono [3, 7, 11, 15]. * Funzione ghiandolare: il tessuto epiteliale si organizza per formare il parenchima delle ghiandole, deputate alla secrezione di sostanze [3, 7, 11, 15]. * Organi di senso: dove troviamo epiteli sensoriali specializzati (recettori di senso) [3, 7, 11, 15]. * La protezione meccanica e chimica è garantita proprio dall'assenza di spazi liberi tra le cellule, che formano una barriera cellulare [3, 7, 11, 15]. ## 11. Tessuto connettivo A differenza dell'epitelio, il tessuto connettivo è estremamente eterogeneo e non presenta cellule adese tra loro: le cellule sono immerse in un'abbondante sostanza intercellulare chiamata matrice [3, 7, 11, 15]. Il connettivo funge da supporto meccanico, metabolico e di collegamento per gli altri tessuti, ad esempio ancora l'epitelio al tessuto muscolare sottostante [3, 7, 11, 15]. * * Tessuto connettivo propriamente detto: lasso, denso, elastico [3, 7, 11, 15]. * Tessuto osseo e cartilagineo: funzione di sostegno scheletrico [3, 7, 11, 15]. * Tessuto adiposo: riserva energetica e isolamento [3, 7, 11, 15]. * Sangue: connettivo a matrice liquida [3, 7, 11, 15]. * ## 12. Tessuto nervoso Il tessuto nervoso è specializzato nella ricezione, elaborazione e trasmissione degli impulsi [3, 7, 11, 15]. La popolazione cellulare più nota è quella dei neuroni, le unità funzionali responsabili della conduzione del segnale [3, 7, 11, 15]. Il tessuto nervoso comprende anche una vasta gamma di cellule di supporto (cellule gliali) [3, 7, 11, 15]. Alcune di queste popolazioni svolgono ruoli cruciali nella difesa immunitaria del sistema nervoso centrale; nel caso della microglia, cellule con attività fagocitaria specifiche del cervello, differenziandosi morfologicamente dai macrofagi che troviamo in altri distretti come l'intestino o i polmoni [3, 7, 11, 15]. ## 13. Tessuto muscolare La caratteristica distintiva del tessuto muscolare è la contrattilità, ovvero la capacità delle sue cellule (chiamate genericamente miociti) di contrarsi in risposta a uno stimolo, generando movimento o forza [3, 7, 11, 15]. * * Tessuto muscolare striato scheletrico: volontario, deputato al movimento delle ossa [3, 7, 11, 15]. * Tessuto muscolare striato cardiaco: involontario, costituisce la pompa del cuore [3, 7, 11, 15]. * Tessuto muscolare liscio: involontario, riveste le pareti dei vasi sanguigni e degli organi cavi (visceri) [3, 7, 11, 15]. * ------------------------------ ## GHIANDOLE ED EPITELI SPECIALIZZATI Una distinzione riguarda le ghiandole, organi epiteliali specializzati nel rilascio di sostanze e, in base alla modalità di secrezione, si dividono in [17]: * * Ghiandole esocrine: mantengono un contatto con l'esterno o con la cavità dell'organo di origine tramite dotti escretori [17]. Riversano il loro secreto (muco, sebo, sudore, latte materno, enzimi pancreatici) direttamente sulla superficie esterna o in cavità comunicanti con l'esterno [17]. * Ghiandole endocrine: durante lo sviluppo embrionale perdono il contatto con l'epitelio di origine e diventano sprovviste di dotti [17]. Riversano il loro prodotto di secrezione, chiamato ormone, direttamente nella circolazione sanguigna [17]. Attraverso il sangue, gli ormoni raggiungono organi bersaglio distanti per regolare funzioni biologiche complesse (es. termoregolazione, metabolismo) [17]. * Esistono epiteli che hanno subito un processo di differenziamento spinto per assolvere a funzioni specifiche: sono gli epiteli sensoriali, che contengono cellule specializzate nella ricezione di stimoli esterni, come l'epitelio olfattivo o gustativo, e gli epiteli particolarmente differenziati: strutture epiteliali che si sono specializzate per formare componenti complesse come il pelo o il cristallino dell'occhio [17]. Per classificare gli epiteli di rivestimento, utilizziamo due criteri principali: il numero di strati e la forma delle cellule [17]. In base al numero di strati avremo [17]: * * Epiteli semplici (o monostratificati): formati da un unico strato di cellule [17]. Sono ideali per funzioni di scambio o passaggio di sostanze (es. diffusione di gas o sali) [17]. * Epiteli composti (o pluristratificati): formati da due o più strati di cellule sovrapposti [17]. La loro funzione principale è la protezione contro insulti meccanici o chimici [17]. * La forma della cellula è strettamente legata alla sua funzione, pertanto, in base alla loro forma avremo [17]: * * Cellule piatte (o squamose): molto sottili e, in un epitelio semplice, favoriscono il passaggio rapido di sostanze; se invece si trovano in un epitelio pluristratificato (o composto) avranno prettamente una funzione di protezione [17]. Un epitelio monostratificato piatto è ottimizzato per lo scambio rapido (es. alveoli polmonari), poiché lo spessore minimo riduce i tempi di diffusione di gas o sali [18]. Al contrario, un epitelio pluristratificato (molto spesso) è progettato per la protezione estrema, dove la funzione di barriera prevale sulla necessità di scambio [18]. * Cellule cubiche: hanno forma regolare, spesso coinvolte in secrezione o assorbimento [17]. * Cellule cilindriche (o prismatiche): più alte che larghe, tipiche di epiteli con alta attività metabolica [17]. * Poiché i tessuti di rivestimento sono avascolarizzati, quindi privi di vasi, le cellule si nutrono grazie al rapporto di stretta dipendenza con i tessuti sottostanti: i nutrienti e l'ossigeno fuoriescono dai capillari situati nel connettivo, filtrano attraverso la membrana basale (che fa da barriera selettiva) e si diffondono verso gli strati più superficiali attraverso il liquido interstiziale (o fluido intercellulare), che occupa gli spazi infinitesimali presenti tra le membrane delle cellule adiacenti [18]. ## CELLULE POLARI Una caratteristica fondamentale delle cellule epiteliali è la polarità morfo-funzionale [17]. Questo significa che la cellula non è uniforme, ma presenta domini distinti con strutture e funzioni differenti [17]. La polarità è mantenuta dalle giunzioni intercellulari, che impediscono alle proteine di membrana di migrare liberamente da un dominio all'altro [17]. (N.d.r. Non tutte le cellule sono polarizzate: le cellule del sangue, come eritrociti, leucociti e piastrine, sono immerse nel plasma e non presentano questa distinzione spaziale [18]). Distinguiamo tre versanti principali [17]: * * Versante apicale: la porzione rivolta verso la "superficie libera" [17]. Se l'epitelio riveste l'esterno del corpo, questo lato guarda verso l'aria (es. epidermide); se riveste un organo cavo, guarda verso il lume (es. interno dell'intestino) [17]. È spesso sede di specializzazioni come microvilli e ciglia [17]. * Versante basale: la porzione opposta a quella apicale [17]. Poggia sulla membrana basale, una struttura specializzata della matrice extracellulare che ancora l'epitelio al tessuto connettivo sottostante, garantendo supporto fisico e metabolico [17]. * Versante laterale: la superficie di contatto tra cellule adiacenti [17]. È qui che risiedono le giunzioni intercellulari, fondamentali per mantenere l'integrità meccanica del tessuto [17]. * La polarità esterna si riflette anche nell'organizzazione degli organuli citoplasmatici: il nucleo è solitamente situato in posizione medio-basale, mentre i mitocondri tendono a concentrarsi nella porzione basale o baso-laterale per fornire energia ai processi di trasporto attivo [17]. L'apparato di Golgi e il RER si trovano spesso in posizione sovra-nucleare e le vescicole di secrezione si accumulano nel dominio apicale, pronte per essere rilasciate nel lume o all'esterno [17]. ## GIUNZIONI CELLULARI Perché un epitelio possa fungere da barriera protettiva efficace, le cellule devono essere saldamente ancorate le une alle altre [18]. Questo compito è svolto dalle giunzioni, distinguibili in tre tipologie principali in base alla loro funzione [18]: 1. Giunzioni occludenti (tight junctions o zonulae occludentes): localizzate nella porzione più apicale del versante laterale della cellula, garantiscono il mantenimento dell'asimmetria cellulare [18]. Osservate al microscopio elettronico, appaiono come punti di fusione in cui le membrane plasmatiche di due cellule adiacenti entrano in contatto diretto, annullando quasi completamente lo spazio intercellulare (con distanze nell'ordine dello 0,1-0,2 nm) [18]. La loro funzione primaria è quella di sigillare lo spazio paracellulare, creando una barriera quasi impermeabile che impedisce il libero passaggio di fluidi, ioni e molecole tra una cellula e l'altra (via paracellulare), obbligando le sostanze a passare attraverso la cellula (via transcellulare), limitando il transito solo a piccolissime quantità di acqua e ioni selezionati [18]. 2. Giunzioni ancoranti (aderenti e desmosomi): hanno una funzione prevalentemente meccanica [18]. Collegano i citoscheletri di cellule adiacenti, permettendo al tessuto di resistere a trazioni e stress fisici senza lacerarsi [18]. 3. Giunzioni comunicanti (gap junctions): canali proteici che mettono in comunicazione i citoplasmi di due cellule vicine, permettendo il passaggio di piccoli ioni e molecole per il coordinamento funzionale [18]. ------------------------------ Ora che hai il testo pulito, posso generare un file in formato .csv o .txt strutturato apposta per essere importato su Anki o Knowt in un solo clic? Fammi sapere se ti serve!

Prov 21/9 1. Källkritik S. 26 2. Nordens forntid (komp) 3. Nordisk medeltid s. 110–117 Källkritik: att vara källkritisk betyder att man ska vara neutral. För att veta om en källa är bra eller inte måste man ha koll på fyra saker: Äktheten, tid, beroende och tendens • Äktheten: om en källa är trovärdig eller inte • Tid: Källan måste vara aktuell i tid. Annars är källan osäker. • Beroende: bygger källan på en annan källa? Har den påverkats på ett annat sätt? • Tendens: Försöker källan påverka oss? Risk att källan är vinklad. Visa bara det man vill visa, t.ex. Genom propaganda. Hur kan vi veta om källan är bra eller inte 1. Brev 2. Interjuver 3. Dokument 4. Arkeologisk fynd Kvarlevor och berättande källor. Berättande källa: t.ex. Tidningsartikel, bok Kvarleva: Man kan lita mer på den än på en berättande källa. Det är spår eller lämningar av vad som hänt. T. ex. Bevarade vapen. Narrativ smitta: innebär att personers minnen och berättelser om en händelse omedvetet förändras när de pratar med andra som var med om samma sak Perioder/epoker Mekanisk periodisering ex. 1700-talet, 1800-talet osv Teoretisk periodisering Delar historien efter saker som är utmärkande för perioden. ex. 1900 talet 1914–1918 var första världskriget 1919–1938 var mellankrigstiden 1939–1945 var andra världskriget Epokindelning Dela vad som har hänt i historien i epoker till exempel Medeltiden. Ibland kan flera länder eller kontinenter ha samma indelning och ibland olika. Ex. Vi i Sverige/Norden kallar perioden ca 800–1100 för vikingatid. Men södra Europa hade ingen vikingatid. Nordisk forntid Äldre stenålder (jägarstenålder/paleolitikum) ca 12 000 f.Kr. - ca 4000 f.kr  För ca 15 000 år sedan började inlandsisen i Norden att smälta.  De äldsta spåren av människor i Norden är ca 14 000 år gamla. Livet under stenåldern • Levde som samlare och jägare och folket var nomader (att människor rörde sig hela tiden och hade ingen fast bostad). • Lever oftast i små grupper och är inte bofasta • Troligtvis relativt jämlikt mellan män och kvinnor och det fanns inga sociala skillnader • Vet ganska lite om hur människor levde under den här tiden • Vet inte vilken sorts religion man hade. Yngre stenålder (bonde-stenålder/neolitikum) ca 4 000 f.Kr. – 1 700 f.kr.  För 6000 år sedan började man bruka jorden och ha tamdjur. Jordbruks konsekvenser.  Mer mat  Ökad befolkning  Bofasta  Ökad spridning av sjukdomar  Samhället blev mindre jämlikt (början av klassamhälle)  Våld mellan människor ökar (mer vapen utvecklats, makt ta över område och skellet/spår av döda människor) Dösar och gånggrifter (megalitgravar)  I början av yngre stenålder uppstod sedan att grava de döda i stora stengravar, megalitgravar  Först i dosar och sen i gånggrifter s Bronsåldern 1700 f.Kr - 500 f.Kr Från 1700 f.Kr. Började nordborna att kunna framställa brons? Brons användes främst till vapen och smycken. Brons består av tenn och koppar Det var främst hövdingar och krigare som hade tillgång till brons. Det var en status- och maktmarkör. De första små hövdingarikena är i Norden. Människor började använda oxar och hästar som dragdjur. Boskap började hållas inte bara för köttet, utan för t.ex. Mjölk och ull. Under bronsåldern utvecklades jordbruket ytterligare i Norden. På en del ställen började man hålla djuren i speciella fähus. Bronsåldern i Sverige är speciellt känd för sina hällristningar. Järnåldern 500 f.Kr- 750 e.Kr Ca 500 f.Kr. Lärde sig skandinaverna att framställa föremål av järn. Den får en mycket större betydelse än brons eftersom Sverige är rikt på järnmalm. Man började göra många olika redskap av metall och inte bara smycken och vapen. Under den tiden får vi vårt första skriftspråk: runalfabetet ca 200 e.Kr Vid slutet av järnåldern anlades flera s.k. fornborgar. Främst i Mälardalen, på Öland och på Gotland. Arkeologer och historiker tolkade det som att tiden blev oroligare, med ökade konflikter. Under 500-talet uppfördes stora begravningshögar vid Gamla Uppsala, där mäktiga kungar och hövdingar begravdes. Det vittnar om den Gamla Uppsala som ett politiskt och religiöst centrum och om Upplands växande makt. Nordisk medeltid och vikingatid. Svensk epokindelning  Järnålder ca 500 f.Kr- 750 e.Kr  Vikingatid ca 750–1100 Medeltiden ca 1100–1523 6 juni blev Gustav Vasa kung  Äldre medeltid-1100-1250  Högmedeltid 1250–1350  Senmedeltid 1350–1523 Europeisk epokindelning  Antiken 700 f. Kr. 500 e. Kr Medeltiden 500-1500  Äldre medeltid 500–1000  Högmedeltid 1000–1300  Senmedeltid 1300–1500 Vikingatid ca 750–1100  Vid mitten av 700-talet bestod Skandinavien av flera små kungar och hövdingadömen.  Det som förenade vikingarna i Skandinavien var att man hade gemensam: kultur, språk (fornnordiska) och religion (asatron) Asatron Under den äldre järnåldern blev nordborna asatroende. Asatron liknar den grekiska och romerska religionen under antiken. Vikingarnas språk Fornnordiska delas in i västnordiska och östnordiska. Skillnaden i dialekt Västnordiska (språk) isländska och norska Östnordiska (språk) Danska och svenska. I Norden började man använda runskrift på 200-talet e.Kr. Flest runstenar finns i Sverige; ca 2500 De flesta är resta i slutet av vikingatiden. Under 900- och 1000-talet. Vikingar tågen  Handelsfärder: syftet är att köpa, sälja eller byta varor.  Plundringståg; att stjäla resurser, skatter och värdeföremål från ett annat område eller folk, ofta genom våld och förstörelse  Invasioner; att man försöker ta över ett område  Kolonisering att ta över ett område (land) Ofta så sammanföll de olika orsakerna Vikingarna var en viktig länk i handeln mellan Asien och Europa Varför blev vikingatågen så framgångsrika? Skeppsbyggnads- och sjöfartskunskap Politisk svaghet nere i Europa Varför upphörde vikingatågen successivt under 1000-talet? Länderna på kontinenten blev starkare Kristendomens införande i Norden. (vikingatåg blir korståg) ett försök att sprida kristendomen med våld Kristnandet av Norden. Under slutet av vikingatiden blir Norden kristet. Danmark kan räknas som ett kristet rike från mitten av 900-talet och Norge från början av 1000-talet. Här gick också kristnande och riksbyggande hand i hand. Sverige De första kristna församlingarna finns redan på 800-talet, men de är små och kortvariga. Stor kristen mission i Sverige på 1000-talet. Sverige räknas som kristet från slutet av tusentalet/början av 1100-talet. Kristendomen och asatron levde länge parallellt i Sverige. Övrigt från vikingatid År 793 anföll och plundrade vikingar klostret på ön Lindisfarne i England. Detta räknas som början på vikingatiden. Ibn Fadlan är en författare som beskriver vikingarna som långa, starka och välbyggda. Han skrev också att de hade många smycken och tatueringar, men att deras hygien var dålig. Vikingarna lockades av handel, rikedomar, plundring, mark och äventyr. Deras framgångar grundade sig på deras snabba och sjövärdiga långskepp samt deras skicklighet som sjöfarare. De vanligaste varorna vikingarna hade var pälsar, skinn, järn, vapen, bärnsren och ibland slavar. A. Gånge – Rolf är en vikingahövding som grundade Normandie i norra Frankrike. B. Knut den store var kung över Danmark, England och Norge på 1000-talet. C. Vilhelm Erövraren var hertig av Normandie som erövrade England år 1066. Svensk medeltid 1100–1523 Romarriket har fallit (det var början av medeltiden). Kyrkan styr allt under denna tid. Justinadan pesten. Kyrkan var den enda starka organisationen. I feodalsamhället delades makten genom att den delades ut till olika riken. Detta skapade ett klassamhälle (kung, adel, präster och bönder). Sverige gick in i medeltiden när det omvandlades till kristendom. Islam expanderade och blev granne med de kristna. Den skapade en konflikt mellan dem. Första korståget från Europa till Jerusalem. Korståget pågår för att ta tillbaka det som var kristet. 1200-talets faller Jerusalem. Under högmedeltiden blev det ett utskott i mat och andra började flytta ut till andra städer. Digerdöden: under den tiden drabbades andra av pest och sjukdomar. Efter den tiden började kungen införa ett skattesystem. Äldre medeltid 1100–1250 Sverige är nu ett kristet kungadöme Men under 1100-talet pågår en ständig maktkamp mellan olika ätter (släkten) Sverige fungerar mer som en lös federation av självständiga landskap än som ett rike. Varje landskap har sina egna lagar. Kungens makt var svag. Övrigt om tidig medeltid i Sverige/kungamakt och kristendom Under medeltiden bestod Sverige av flera landskap med egna lagar. Kungmakten var svag men blev gradvis starkare. Kristendomen spreds och kyrkan fick stor betydelse.  Ansgar var en kristen missionär från Frankrike som försökte sprida kristendomen i Sverige på 800-talet. Ett bevis på kristendomen i Sverige är under 800-talet. En typ av belägg på kristendomen är skriftliga källor, bland annat berättelser om Ansgars resor och arkeologiska fynd som kristna gravar och kors. Olof Skötkonung är Sveriges första kristna kung och den första svenska kung som lät prägla mynt. Kungen och kyrkan samarbetade genom att kyrkan stödde kungen och hjälpte till att sprida kristendomen. Högmedeltid 1250–1350 Under den tiden betalade bönderna skatt och rika och riddare betalade ingen skatt. Det var extremt svårt att byta från fattig till rik (byta klass). Sverige tog över Finland med våld. Klass samhälle delades i Birger Jarl 1250–1275 Magnus Ladulås 1275–1290 Vid mitten av 1200-talet stärktes den svenska centralmakten. De första gemensamma lagarna införs Man inför central beskattning – skatt till kungen 1280 blir de svenska stormännen skattebefriade mot att de ställer upp med krigare när kungen behöver det (Alsnö stadgar (riddare/krigare)) Kyrkan var skattebefriad sen tidigare Det svenska ståndssamhället uppstår (det som hade skett tidigare på kontinenten) Finland blir successivt en del av Sverige under 1200-talet genom en rad korståg. Senmedeltiden 1350-1523 Digerdöden 1350–1355 (började i Europa) var en pest som kom till Sverige. Pesten kom från Italien till Sverige (4 år). Ca 25% av Sveriges befolkning dog. Det tog 100 år för befolkningen att återhämta sig. Innan digerdöden hade Sverige en befolkning på ca 1-1,2 miljoner Efter digerdöden ca 700 000–900 000 Man skiljer på judarna och att det var Guds straff TRONSTRIDER OCH SLÄKTFEJDER (MOT ETT STARKARE RIKE).  Birger Jarl var Sveriges mäktigaste man på 1200-talet. Han brukar kallas Stockholms grundare och stärkte kungamakten.  Magnus Ladulås var kung av Sverige 1275–1290. Han skyddade bönderna från att tvingas ge mat och husrum åt kungens män, därav namnet ”Ladulås”. Men han är mest känd för att ha skyddat bönderna från att kungens och adelns män kom och krävde gratis mat och husrum. Därför fick han smeknamnet "Ladulås" (som om han låste ladan så att ingen kunde ta böndernas mat). Sverige uppstod på 1200-taletdu. Stormän som ställde upp med ryttare och soldater åt kungen undvek skatt och blev adel. Frälsebonde: bonde som brukade adelsägd jord Krykobonde: bonde som brukade jord som ägdes av kyrkan. Kronobonde: bonde som brukade mark som ägdes av staten/kungen. Skattebonde: bonde som ägde sin egen jord och betalade skatt. Heliga Birgitta: en svensk adelskvinna, religiös ledare och helgon som grundade Birgittinorden på 1300-talet. Nyköpings gästabud: år 1317 bjöd kung Birger sina bröder Erik och Valdemar på fest i Nyköping. Efter festen fängslades de och svalt ihjäl. Kalmarunionen 1397–1521 • 1397 – Förenas Sverige, Norge och Danmark i en union under drottning Margareta. • Bakgrund till unionen. 1. Hotet från tyska Hansan (Hansan är ett handelsbolag som håller på att ta över handeln på östkusten med sin armé och motivet är pengar). Konkurrera Norden. Hansan var ett förbund av handelsstäder runt Östersjön och Nordsjön som kontrollerade mycket av handeln i norra Europa. 2. Maktstrider i Sverige- Adel missnöjd med den svenska kungen (Albrekt av Mecklenburg) 3. Släktskap mellan kungahusen i Norden Orsaken till Kalmarunionen var att de nordiska länderna ville samarbeta mot yttre fiender, särskilt tyska furstar och Hansan. Tillsammans blev de starkare politiskt och ekonomiskt. Margareta – Dotter till Danmarks kung Hon gifte sig med Norges kung – son till Sveriges ”gamla kung” – (Håkan Magnusson) Margareta blev först drottning i Danmark när hennes far dog. Sen dör hennes man; då blir hon även regerande drottning i Norge. Gör sen anspråk på tronen i Sverige. Från enighet till splittring inom unionen Till en början fungerade unionen bra Men en bit in på 1400-talet ökade splittringen och missnöjet, särskilt i Sverige (t.ex. Engelbrektupproret 1434–1436). Komplicerat maktspel Unionskungens – svenska riksföreståndaren (maktkamp) Adelsfaktioner – adelsfaktioner Maktkamp om vem som ska bli riksföreståndare. Vissa adelsmän och bönder vill att Sverige ska bli ett självständigt rike igen. Vissa vill bevara unionen – men unionskungens makt ska vara svag. Alla strider och maktkamper slutar med att unionen upplöses 1521 och Sverige blir åter ett självständigt rike under Gustav Vasa. Riksföreståndare 1521–1523 och kung 1523–1560. Norden kommer att från 1523 till början av 1800-talet bestå av två riken Danmark där Norge och Island ingår (Norden) Sverige där Finland ingår.