Biologi 2, moment 1; Växter och svampars fysiologi

vill dö

Modularitet

Förmågan för en växt att organisera individuella enheter i syfte att öka effektiviteten t.ex. specialisering av celler

Rotsystem

Rotsystemet är den del av växten som växer under jord och ansvarar för att ta upp vatten och mineraler från jorden. Det stabiliserar också växten och lagrar näringsämnen.

Skottsystem

Ett system som inkluderar alla delar av växten som växer ovan jord, såsom stjälkar, blad och blommor. Skottsystemet ansvarar för fotosyntes, transport av näringsämnen och reproduktion

Epidermis (hudvävnad)

Det yttersta cellagret på växter, ofta kallat hudvävnad. Epidermis skyddar växten mot skador, uttorkning och patogener. Det kan också innehålla klyvöppningar (stomata) som reglerar gasutbytet.

PArenkymvävnad (grundvävnad)

En typ av grundvävnad som består av levande celler som oftast har tunna cellväggar. Parenkymceller är ansvariga för många av växtens grundläggande funktioner, såsom fotosyntes, lagring av näringsämnen och vatten, samt reparation av vävnad.

Ledningsvävnad

Celler i kärlväxter som har specialiserat sig på transporter. Finns i två sorter xylem och floem.

Xylem

Den del av ledningsvävnaden hos kärlväxter som är specialiserad på transport av vatten och inorgansiskt material, t.ex. mineraler och näringsämnen (kväve, fosfor, kalcium etc.)

Floem

Den del av ledningsvävnaden hos kärlväxter som är specialiserad på transport av organiskt material t.ex. sockerarter.

Meristem (tillväxtvävnad)

Meristem är vävnad som består av delande celler och är ansvarig för tillväxt hos växter. Det finns två typer av meristem: apikalt meristem (som finns i växtens spetsar och möjliggör längdtillväxt) och lateralt meristem (som bidrar till tjocklekstillväxt, kallas även kambium)

Ettåriga växter (anuella)

Växter som gror ur ett frö, växer till, blommar, bildar frön, sprider frön och dör under loppet av ett år.

Tvååriga växter

Växter som gör allt det där fast på två år. T.ex. morötter som första året samlar kolhydrater i en roten (det vi äter) och sedan andra året bildar en blomställning (det vi inte äter).

Fleråriga växter (perenna)

Växter som lever i flera år. Vissa lever i flera år, men blommar bara en gång innan de dör t.ex. agave och bambu. Andra fleråriga växter så som träd blommar varje år och löven vissnar, men stammen står kvar.

Totipotenta celler

Celler som kan dela sig och specialiseras till alla typer av celler i en växt, oberoende av uppgiften just nu. Till skillnad från djurceller är de flesta växtceller totipotenta.

Stomata

Klyvöppning. Växten öppnar klyvöppningarna för att få in koldioxid, men då avdunstar (mycket) vatten. Öppning och stängning av stomatan beror på svällningen av "läppcellerna"

Gömfröiga växter

Växter som producerar frön som är inneslutna i en frukt.

Embryo

Det tidiga utvecklingsstadiet av en växt som bildas efter befruktningen av ägget. Embryot innehåller den genetiska informationen från både moderväxten och pollen.

Frukt

En struktur som utvecklas från fruktämnet efter befruktning och som innehåller fröna. Frukten skyddar och hjälper till med spridningen av fröna.

Fruktämne

Den del av pistillen som utvecklas till frukt efter befruktning. Det innehåller äggcellen som, efter befruktning, utvecklas till ett embryo.

Lignin

En organisk polymer som ger styrka och styvhet åt växtcellväggarna, särskilt i vedartade växter. Lignin är avgörande för växtens struktur och förmåga att stå upprätt.

Pistill

Den honliga delen av blomman, som består av fruktämnet, stilen och märket. Pistillen är ansvarig för att ta emot pollen och möjliggöra befruktning.

Ståndare

Den manliga delen av blomman, som består av en pollenbärare (filament) och en ståndarknopp där pollen produceras.

Pollenkorn

Den manliga gameten i blomväxter, som bär den genetiska informationen från ståndaren. Pollenkornen transporteras till pistillen för att befrukta ägget.

Pollinering

Processen där pollen överförs från ståndaren till pistillen av en blomma. Det kan ske genom vind, vatten eller djur, och är nödvändigt för befruktning och fröutveckling.

Sporkapsel

En struktur som innehåller sporer, vanligtvis hos mossor och ormbunkar. Sporkapseln frigör sporer som kan ge upphov till nya växter.

Amyloplast

En typ av plastid som lagrar stärkelse i växtceller, vanligtvis i rotknölar och frön.

Begränsande faktor

En faktor som sätter ett tak för hastigheten av en biologisk process, exempelvis fotosyntes. Det kan vara tillgång på ljus, koldioxid eller vatten.

C3-växter

Växter som utför fotosyntes utan påbyggnad av Calvincykeln. Vanliga i tempererade områden. Ex. vete. Mellaneffektiv

C4-växter

Växter som har en effektivare fotosyntes genom att fixera koldioxid till 4-kols föreningar i de yttre cellerna innan de förs till de inre cellerna där rubisko finns. Att koldioxiden redan är fixerad när den når rubisko minskar risken för fotorespiration. De är anpassade till varma och torra klimat, med hög ljusstyrka och hög temperatur. Kostar dock en del energi att fixera koldioxiden. Ex majs och sockerrör. Mest effektiv

Calvincykeln

Andra halvan av fotosyntesen som omvandlar koldioxid och ATP till G3P som sedan kan bli till glukos. Sker i kloroplastens stroma. Kan sammanfattas såhär: Rubisko tar upp koldioxid, koldioxid byggs in i ett femkolssocker (ribulos-1,5-bisfosfat), R15BF sönderfaller till två sockermolekyler med 3 socker, ATP förlorar fosfatgrupper och G3P bildas, en sjättedel av alla G3P försvinner, resten går om Calvincykeln.

CAM-växter

Växter vars klyvöppningar är stängda under dagen, men öppna på natten. Binder koldioxid i olika syror och lagrar den i cellernas vakuoler. På dagen bryts syrorna ner och den frigjorda koldioxiden transporteras till Calvincykeln. Mindre vatten avdunstar då klyvöppningarna kan hållas stängda under dagen. God anpassning till mycket torrt och varmt klimat. Minst effektiv

Fotokemiska reaktionsserien

En serie reaktioner i fotosyntesen som omvandlar ljusenergi till kemisk energi (ATP och NADPH) i tylakoidmembranen. Kan summeras som

Ljus + H2O + ADP + NADP+ --> O2 + ATP + NADPH

Fotorespiration

En process där syre istället för koldioxid används i Calvincykeln, vilket leder till en minskad effektivitet i fotosyntesen. Det sker under höga temperaturer och låga koldioxidnivåer.

Klorofyll

Det gröna pigmentet i kloroplasterna som fångar ljusenergi för fotosyntes. Det finns flera typer, inklusive klorofyll a och b. Klorofyll a och b absorberar lite olika våglängder och växtens absorbtionsspektrum förlängs därför.

Rubisko

Ett enzym (ribulosbifosfatkarboxylas/oxygenas) som katalyserar den första reaktionen i Calvincykeln, där koldioxid binds till ribulosbisfosfat (RuBP).

lumen

Den vätska som finns inuti kloroplasterna där Calvincykeln och andra biosyntetiska processer sker.

Tylakoider

Membranstrukturer i kloroplasterna där den ljusberoende delen av fotosyntesen sker. De är organiserade i staplar kallade granum.

Lumen

Det inre utrymmet i tylakoiderna där protoner samlas under fotosyntesen, vilket bidrar till ATP-syntesen.

Fotosystem II

Ett komplext av proteiner och klorofyll som fångar ljusenergi för att dela vattenmolekyler, vilket frigör syre och genererar energirika elektrontransportörer. Kommer först i ljusreaktionskedjan

Fotosystem I

Liknande fotosystem II, men det fungerar senare i transportkedjan av elektroner och hjälper till att reducera NADP+ till NADPH.

NADP+/NADPH

En elektronbärare som reduceras till NADPH under fotosyntesen. NADPH används i Calvincykeln för att reducera koldioxid till glukos. NADP+ är oxiderade formen av NADPH. När NADP+ tar upp vätejoner reduceras den till NADPH.

Glyceraldehyd-3-fosfat (G3P)

En 3-kols sockerart som är ett direkt resultat av Calvincykeln och kan omvandlas till glukos och andra kolhydrater.

Reaktionscentrum

Den del av fotosystemet där ljusenergi omvandlas till kemisk energi genom excitation av elektroner. Ljuset studsar mellan en massa "antenner" innan den når reaktionscentrumet.

Solväxter

Växter som är anpassade för att växa i ljusa miljöer och har en hög fotosynteshastighet vid starkt ljus. Ljuskompensationspunkten är hög för solväxter, men platån är också hög.

Skuggväxter

Växter som är anpassade för att växa i skuggiga förhållanden och har en lägre fotosynteshastighet, men kan använda svagare ljus effektivt. Låg ljuskompensationspunkt, men når en platå ganska fort.

Plastider

Organeller i växtceller som ansvarar för lagring och syntes av ämnen. Exempel inkluderar kloroplaster, amyloplaster och kromoplaster.

Proplastider

Omogna plastider (förstadie till plastider) som kan differentiera till andra typer av plastider beroende på växtens behov.

Ljuskompensationspunkt

Den ljusnivå där fotosyntesen producerar tillräckligt med syre för att kompensera för syret som förbrukas i respirationen.

Koldioxidkompensationspunkt

Den ljusnivå där den mängd koldioxid som används i fotosyntesen är lika med den mängd som frigörs genom respiration.

Makronäringsämnen

Näringsämnen som växter behöver i stora mängder, inklusive kväve, fosfor, kalium, kalcium, magnesium och svavel.

Mikronäringsämnen

Näringsämnen som växter behöver i små mängder, såsom järn, koppar, mangan och zink, men som är avgörande för tillväxt och utveckling.

Trakeider

Trakeider är långsträckta, döda celler som finns i växters vedvävnad (xylem). De fungerar som vattenledare och är viktiga för att transportera vatten och mineraler från rötterna upp till bladen. Trakeider har tjocka lignifierade cellväggar som ger styrka och stöd åt växten.

Transpiration

Transpiration är processen där vatten avdunstar från växtens yta, främst genom klyvöppningar (stomata) på bladen. Denna avdunstning skapar ett undertryck i växtens xylem, vilket hjälper till att dra upp vatten och näringsämnen från rötterna. Transpiration är också viktig för att reglera växtens temperatur.

Tryckströmsprincipen

Tryckströmsprincipen beskriver hur vatten och näringsämnen transporteras genom växtens xylem. Den bygger på att vatten som förloras genom transpiration skapar ett undertryck i bladen, vilket i sin tur drar upp vatten från rötterna genom xylemet. Detta fenomen sker i en kontinuerlig ström, där tryckskillnader möjliggör en effektiv transport av vatten i växten.

Aktiv transport

Aktiv transport är en process där ämnen transporteras genom cellmembran mot deras koncentrationsgradient, det vill säga från områden med låg koncentration till områden med hög koncentration. Denna transport kräver energi, oftast i form av ATP, eftersom den går emot den naturliga rörelsen av molekyler.

Osmos

Osmos är en typ av passiv transport där vattenmolekyler rör sig genom ett semipermeabelt membran, från en lösning med låg koncentration av lösta ämnen (färre partiklar) till en lösning med hög koncentration av lösta ämnen (fler partiklar). Detta sker för att utjämna koncentrationsskillnaderna på båda sidor av membranet.

Fototropism

Fototropism är en växts förmåga att växa mot ljuskällor. Detta sker genom att hormonet auxin fördelas ojämnt i växtens vävnader, vilket leder till att celler på den skuggade sidan av växten växer snabbare än de på den ljusbelysta sidan. Detta resulterar i att växten böjer sig mot ljuset.

Fytokrom

Fytokrom är ett ljuskänsligt pigment som fungerar som en ljusreceptor i växter. Det kan upptäcka röd och mörkrött ljus och spelar en viktig roll i att reglera växtens tillväxt, utveckling och reaktioner på ljusförhållanden, såsom blomning och frögroning. Har en aktiv och en inaktiv form, rött ljus aktiverar fytokrom.

Gravitropism

Gravitropism är en växts förmåga att växa i riktning mot eller bort från gravitationen. Rötter visar positiv gravitropism (växer nedåt, i positiv riktning av gravitationen), medan stjälkar visar negativ gravitropism (växer uppåt, mot gravitationen). Detta hjälper växten att stabilisera sig och optimera sin tillgång till ljus och vatten.

Fotoperiodism

Fotoperiodism är en växts respons på längden av dagsljus och mörker. Det påverkar viktiga biologiska processer som blomning, frögroning och tillväxtcykler. Växter registrerar förändringar i ljuslängden genom fytokrom. Olika växter har valt att blomma vid olika tid på året för att kunna konkurrera.

Långdagsväxter (kortnattsväxter)

Långdagsväxter är växter som blommar när dagslängden överstiger ett visst antal timmar (vanligtvis 12-14 timmar). Blommar vanligtvis på våren eller tidig sommar.

Kortdagsväxter (långnattsväxter)

Kortdagsväxter är växter som blommar när dagslängden är kortare än ett visst antal timmar (vanligtvis 12-16 timmar oavbrutet mörker). De blommar oftast under sensommaren eller hösten när ljuset minskar. T.ex. mexikansk julstjärna.

Auxin

En grupp hormon som har massa olika effekter på växtceller, t.ex. stimulerar cellsträckning i stammen, hämmar cellsträckning i rötter, hämmar sidoknoppsutveckling, hämmar bladfällning (bladen sitter kvar) och stimulerar rotbildning. Bildas i skottspetsarna, unga blad och i outvecklade frukter. Kan transporteras från cell till cell utan att gå genom ledningsvävnaden.

Gibberliner

Gibberelliner är en grupp växthormoner som främjar tillväxt och utveckling hos växter. De är involverade i olika processer som frögroning, stamförlängning och blomning. Gibberelliner kan också bryta ner frövilande och stimulera fruktsättning.

Cytokininer

Cytokininer är växthormoner som främjar celldivision och tillväxt. De spelar en viktig roll i regleringen av växtens tillväxt och utveckling, inklusive bildandet av laterala knoppar (sidoskott) och fördröjning av åldrande i blad. Cytokininer verkar ofta i samverkan med auxin.

Abskisinsyra

Abskisinsyra är ett växthormon som främst fungerar som en regulator av växtens svar på stress. Abskisinsyras främsta funktion är att dämpa aktiviteten i celler. Det hjälper till att stänga klyvöppningarna för att minska vattenförlust och spelar en viktig roll i frövilande, vilket förhindrar att frön gror under ogynnsamma förhållanden.

Eten

Eten som växthormon påverkar många aspekter av växtens tillväxt och utveckling, inklusive fruktmognad, bladfall och blomning. Eten fungerar som en signalmolekyl och kan inducera reaktioner i andra delar av växten, såsom att påskynda mognaden av frukter.

Livet för en ettårig växt

På hösten vilar den eftersom winter is coming, abskisinsyra löser det. Sen blir det vinter, inte mycket händer, kallt liksom. Sen blir det vår och helt plötsligt finns massa vatten och solljus. Gibberlinerna väcker växten och aktiverar enzymer som gör att fröet kan käka upp frövitan. Sen gör auxin att rötter börjar växa. Sen blir det sommar, då vill växten föröka sig och då löser cytokinin det eftersom det stimulerar celldelning.

Fruktkropp

Den del av svampen som syns ovanför marken och som används för att sprida sporer. Det är ofta den del av svampen som vi känner igen som "svamp".

Hyfer

De tunna, trådliknande strukturer som utgör svampens kropp (mycel). Hyfer växer och sprider sig genom att dela sig och förgrena sig.

Mycel

Nätverket av hyfer som finns under marken eller inne i det material som svampen växer på. Det är svampens "kropp" och ansvarar för näringsupptag och tillväxt.

Mykorrhiza

Ett symbiotiskt förhållande mellan svampar och växters rötter, där svampen hjälper till med upptag av vatten och näringsämnen, medan växten ger kolhydrater i utbyte.

Mykoser

Sjukdomar som uppstår på grund av svampar. T.ex fotsvamp eller nagelsvamp, ofta på utsidan av kroppen eftersom många invasiva svampsorter inte överlever i 37 grader.

Lav

En symbiotisk organism som består av en svamp och en alg eller cyanobakterie. Laven kan överleva i extrema miljöer och är en viktig del av ekosystemet.

Nedbrytare

Organismer, inklusive vissa svampar, som bryter ner död materia och organiska ämnen, vilket hjälper till att återföra näringsämnen till ekosystemet.

Parasiter

Organismer som lever på eller inuti en annan organism (värd) och får näring på dess bekostnad, vilket ofta skadar värden.

Mutualister

Ett symbiotiskt förhållande där båda parter drar nytta av samarbetet, som i fallet med mykorrhiza mellan svampar och växter.

Sporsäckssvampar

En grupp svampar som kännetecknas av att de producerar sina sporer i en struktur som kallas sporsäck. T.ex. murklor och svampdelen av lavar.

Basidiesvampar

En grupp svampar som kännetecknas av att de producerar sina sporer i en struktur som kallas basidier eller tappar som sitter på undersidan av "hatten". Bland annat champinjoner, karljohan och kantarell.

Svampreproduktion

Svampar kan föröka sig på flera olika sätt, asexuellt (könlöst) eller sexuellt (könligt). Svampar förökar sig asexuellt genom mitos (vanlig celldelning) där sporer bildas. Sporerna kan antingen vara lättsprida eller hela delar av mycelet som slits av. Den könliga förökningen sker genom att ett mycel skickar ut feromoner till ett annat mycel. Sen blir det blind date och mycelen smälter samman och cellen får två olika haploida kromosomuppsättningar. Efter detta bildas de sporbärande strukturerna, antingen basidier eller sporsäckar och sen sker en befruktning då de två haploida cellkärnorna smälter samman till en. Genom meios bildas sporer med haploid celluppsättning som sedan kan spridas och bilda nya svampar.

Sporer

Reproduktionsenheter hos svampar, ofta små och tåliga, som kan spridas för att bilda nya individer. Sporer kan utvecklas till nya mycel eller fruktkroppar när de hamnar i gynnsamma miljöer.

Svampars användningsområden

Matsvampar, antibiotika, öl, vin, bröd, droger (LSD) & gifter

Livsglädje

Saknas