1/65
Looks like no tags are added yet.
Farmakokinetisk förändring hos äldre: Absorption
Relativt opåverkad; trots något minskad saltsyraproduktion i magsäcken och glesare tarmludd förändras inte absorptionen av orala läkemedel i någon större klinisk utsträckning.
Farmakokinetisk förändring hos äldre: Distribution
Förändrad kroppssammansättning med minskad muskelmassa och mindre andel kroppsvatten, samtidigt som andelen kroppsfett ökar.
Distribution av vattenlösliga läkemedel hos äldre (t.ex. digoxin)
Får en mindre distributionsvolym, vilket ger högre koncentration i blodet vid standarddos och därmed ökad toxicitetsrisk.
Distribution av fettlösliga läkemedel hos äldre (t.ex. diazepam)
Får en större distributionsvolym och lagras i fettvävnad, vilket leder till kraftigt förlängd halveringstid och ackumulering.
Farmakokinetisk förändring hos äldre: Metabolism
Leverns volym, blodgenomblödning och enzymkapacitet minskar, vilket försämrar första-passage-metabolismen i tarm och lever och ger ökad biotillgänglighet samt förstärkt/förlängd effekt (t.ex. morfin, betablockerare, L-dopa).
Farmakokinetisk förändring hos äldre: Elimination (Exkretion)
Njurfunktionen avtar (fram till 80 års ålder har cirka hälften av alla nefron förlorats och GFR samt renalt blodflöde kan sjunka med upp till 50 %), vilket ger kraftigt förlängd halveringstid och risk för ackumulering av vattenlösliga läkemedel och aktiva metaboliter.
Serum-kreatinin hos äldre
Missvisande eftersom muskelmassan är reducerad; ett till synes normalt s-kreatinin kan dölja en uttalad njursvikt.
Farmakodynamisk förändring hos äldre: Ökad känslighet i målorganen
Generellt ökad känslighet och sänkt tröskel för läkemedelseffekter även vid normala plasmakoncentrationer.
Farmakodynamisk förändring hos äldre: Centrala nervsystemet (CNS)
Nervcellsförlust, minskade nivåer av transmittorsubstanser (acetylkolin, dopamin, serotonin) och en mer genomsläpplig blod-hjärnbarriär gör äldre extremt känsliga för sederande och centralt verkande preparat (opioider, bensodiazepiner, antipsykotika) med hög risk för akut konfusion och kognitiv svikt.
Farmakodynamisk förändring hos äldre: Trögare autonoma reflexer
Degeneration i cirkulationsregleringen och tröga baroreceptorer medför att blodtrycksreglerande läkemedel lätt utlöser kraftigt ortostatiskt blodtrycksfall och svimning/fallolyckor.
Polyfarmaci: Definition och riskfaktorer
Samtidig och regelbunden användning av flera läkemedel hos samma patient (vanligen fem eller fler preparat), vilket ökar risken för ogynnsamma läkemedelsinteraktioner, felmedicinering, toxicitet och sjukhusinläggningar.
Förskrivningskaskad
En läkemedelsbiverkan misstolkas som en ny sjukdom (t.ex. konfusion av antikolinergika eller obstipation av opioider), varpå ytterligare ett läkemedel ordineras för att behandla biverkan, vilket skapar en ond cirkel av läkemedelsorsakad ohälsa.
Utredning vid polyfarmaci: Läkemedelsgenomgångar
Socialstyrelsen föreskriver enkla läkemedelsgenomgångar minst en gång per år för personer som är 75 år eller äldre och ordinerade fem eller fler läkemedel.
Utredning vid polyfarmaci: Strukturerade instrument och team
Användning av validerade symtomskattningsskalor som PHASE-20 för att systematiskt fånga upp misstänkta biverkningar samt tvärprofessionell helhetsbedömning inom ramen för CGA (Comprehensive Geriatric Assessment) där läkare, sjuksköterska och apotekare samverkar.
Behandling vid polyfarmaci: Läkemedelssanering och dosjustering
Kritiskt ompröva behandlingsindikationer, sätta ut preparat utan tydligt syfte, fasa ut olämpliga och fallriskframkallande läkemedel samt anpassa doser efter patientens faktiska njurfunktion (eGFR och Cystatin C).
Behandling vid polyfarmaci: Underbehandling och mål i livets slutskede
Upptäcka och adekvat behandla underbehandlade tillstånd (smärta, depression, osteoporos, hjärtsvikt), samt i livets slutskede skifta fokus från primärprevention till symtomlindring, trygghet och livskvalitet.
Neuroleptika/Antipsykotika: Biverkningar och risker hos äldre
Blockerar dopaminreceptorer i en åldrande hjärna med fysiologiskt sänkta dopaminnivåer, vilket ger överhängande risk för extrapyramidala biverkningar (muskelstelhet, tremor, akatisi/inre rastlöshet) och kraftigt ökad fallrisk. Vid demens saknas god evidens mot oro och beteendestörningar och risken för konfusion, kognitiv försämring och förtida död ökar.
Antikolinergika: Biverkningar och risker hos äldre
Blockerar muskarina acetylkolinreceptorer i en hjärna som redan har brist på acetylkolin. Centrala biverkningar: akut konfusion (delirium) och minnesstörningar. Perifera biverkningar: uttalad muntorrhet, svår obstipation, ackommodationsstörningar (dimsyn) och urinretention/urinstämma (särskilt farligt vid prostataförstoring).
Digoxin: Biverkningar och risker hos äldre
Smalt terapeutiskt fönster; på grund av minskad distributionsvolym och nedsatt njurutsöndring stiger plasmakoncentrationen snabbt till toxiska nivåer med risk för livshotande hjärtarytmier, särskilt vid vätskebrist.
Diuretika: Biverkningar och risker hos äldre
Driver ut vätska och elektrolyter; hos äldre med nedsatt törstmekanism och nedsatt njurfunktion uppstår lätt kraftig dehydrering, elektrolytrubbningar (hypokalemi, hyponatremi) samt ortostatiskt blodtrycksfall som orsakar fallolyckor.
ACE-hämmare: Biverkningar och risker hos äldre
Hämmar syntesen av angiotensin II och vidgar den efferenta arteriolen i njuren; vid intorkning eller njurartärstenos faller filtrationstrycket dramatiskt vilket kan utlösa akut njursvikt och farlig hyperkalemi.
NSAID: Biverkningar och risker hos äldre
Hämmar prostaglandinsyntesen, vilket bryter ned magslemhinnans skyddande barriär (risk för magkatarr, ulkus och livshotande blödningar i mag-tarmkanalen), stryper njurens genomblödning via den afferenta arteriolen (kraftigt sjunkande GFR och akut prerenal njursvikt) samt hämmar trombocytfunktionen funktionellt och ökar blödningsbenägenheten.
VILS-läkemedel (Vård i livets slutskede): Indikation och effekt
Indikation: Säkerställa proaktiv symtomlindring genom förberedda subkutana vidbehovsordinationer när patienten inte längre kan svälja orala läkemedel under döendefasen. Effekt: Lindrar omedelbart de fem vanligaste symtomen: smärta, andnöd, rosslingar, ångest och illamående.
Haloperidol (Antipsykotika/antiemetika): Indikation, verkningsmekanism och effekt
Indikation: Svårt illamående samt motorisk oro, delirium och akut konfusion i livets slutskede. Verkningsmekanism: Blockerar dopamin-D2-receptorer i kemoreceptorzonen i förlängda märgen samt i centrala nervsystemet. Effekt: Dämpar illamående och lindrar psykotisk oro och agitation.
Haloperidol: Vanliga biverkningar och kontraindikation
Biverkningar: Extrapyramidala biverkningar (stelhet, tremor) och sedering. Kontraindikation: Parkinsons sjukdom, eftersom dopaminblockaden förvärrar sjukdomens motoriska bortfallssymtom kraftigt.
Opioider (Morfin, Oxikodon): Indikation, verkningsmekanism och effekt
Indikation: Svår akut och kronisk nociceptiv smärta samt dämpning av plågsam andnöd och lufthunger vid livets slut och lungcancer. Verkningsmekanism: Agonister på my-opioidreceptorer i centrala och perifera nervsystemet som blockerar fortledningen av smärtimpulser och sänker andningscentrumets känslighet för koldioxid. Effekt: Kraftig analgesi och minskad ångestframkallande lufthunger.
Opioider (Morfin, Oxikodon): Vanliga biverkningar
Förstoppning/obstipation (absolut vanligast, vilar inte bort och kräver alltid profylaktiskt laxantia), illamående, trötthet/sedering samt risk för andningsdepression vid överdosering.
Midazolam (Sedering/ångest): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Svår ångest, agitation, panik och kramptillstånd i livets slutskede. Verkningsmekanism: Kortverkande bensodiazepin som binder till GABAA-receptorkomplexet och förstärker den hämmande transmittorsubstansen GABA. Effekt: Snabb ångestlindring, muskelrelaxation och sedering. Biverkningar: Dåsighet, ataxi, förvirring och risk för andningsdepression vid höga doser.
Glykopyrronium (Robinul): Indikation, verkningsmekanism och särskild egenskap
Indikation: Rosslig andning orsakad av slemstagnation i övre luftvägarna hos döende patienter som saknar ork att hosta upp slemmet. Verkningsmekanism: Perifert verkande muskarinreceptorantagonist (antikolinergikum) som minskar sekretbildningen i luftvägar och munhåla. Passerar inte blod-hjärnbarriären och orsakar därför inte centrala antikolinerga biverkningar som konfusion och delirium.
Glykopyrronium (Robinul): Vanliga biverkningar
Muntorrhet, urinretention och ackommodationsstörningar.
Furosemid (Furix, Loop-diuretika): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Akut och kronisk vätskeretention, lungödem och perifera ödem vid hjärtsvikt eller njursjukdom. Verkningsmekanism: Hämmar Na+/K+/2Cl--kotransportören i den tjocka uppåtstigande delen av Henles slynga. Effekt: Blockerar reabsorption av natrium och klorid, drar med sig stora volymer vatten i urinen och ger kraftig och snabb diures. Biverkningar: Hypokalemi, dehydrering, ortostatiskt blodtrycksfall och hyponatremi.
Magsyreneutraliserande (Antacida): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Tillfällig lindring av halsbränna och sura uppstötningar vid GERD och dyspepsi. Verkningsmekanism: Svaga baser (salter av magnesium eller aluminium) som reagerar kemiskt med saltsyran i magsäcken. Effekt: Neutraliserar syran lokalt och höjer maginnehållets pH snabbt för kortvarig symtomlindring. Biverkningar: Förstoppning (aluminiumföreningar), diarré (magnesiumföreningar) samt kort duration som kräver upprepade doser.
Protonpumpshämmare (PPI): Indikation, verkningsmekanism och effekt
Indikation: Ulcus duodeni, ulcus ventriculi, svår GERD/refluxesofagit samt som komponent vid eradikering av Helicobacter pylori. Verkningsmekanism: Blockerar irreversibelt enzymet H+/K+-ATPas ("protonpumpen") i magsäckens parietalceller. Effekt: Minskar syrasekretionen kraftigt (med upp till 90 %), vilket tillåter slemhinnan att läka.
Protonpumpshämmare (PPI): Biverkningar och utsättningsregel
Biverkningar: Huvudvärk, buksmärtor, illamående och diarré eller förstoppning. Utsättningsregel: Måste trappas ut långsamt efter längre behandling eftersom tvärt avslut ger en kraftig rekyleffekt (rebound) med extrem syraöverproduktion då parietalcellerna kompenserat genom hyperplasi.
Glukokortikoider vid IBD (t.ex. Prednisolon): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Akuta inflammatoriska skov av Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Verkningsmekanism/effekt: Kraftig antiinflammatorisk och immunhämmande effekt som snabbt dämpar prostaglandinsyntes och cytokiner i tarmväggen och häver det akuta skovet. Biverkningar: Blodsockerstegring/kortisonutlöst diabetes, sömnsvårigheter, oro, vätskeretention och vid långtidsbruk osteoporos och ökad infektionskänslighet.
Aminosalicylsyraföreningar (5-ASA, t.ex. Mesalazin): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Lindriga skov och långvarig underhållsbehandling vid ulcerös kolit för att bibehålla remission. Verkningsmekanism/effekt: Lokal antiinflammatorisk verkan direkt i tarmslemhinnan (mukosan) som hämmar inflammationsprocessen och förebygger återfall. Biverkningar: Buksmärtor, illamående, diarré och hudutslag.
Volymökande medel vid förstoppning (t.ex. Ispaghula, linfrön)
Mekanism/effekt: Fibrer som sväller och binder vatten i tarmen, ökar avföringens volym och stimulerar tarmens naturliga peristaltik. Obs: Kräver rikligt vätskeintag; otillräcklig vätska kan leda till tarmobstruktion.
Osmotiskt verkande medel vid förstoppning (t.ex. Makrogol/Movicol, Laktulos)
Mekanism/effekt: Icke-resorberbara molekyler som via osmos håller kvar vatten i tarmlumen, ger mjukare avföring och underlättar tarmtömningen. Biverkningar: Gaser, uppblåsthet och magknip.
Sekretoriska medel vid förstoppning (t.ex. Sennaglykosider, Natriumpikosulfat)
Mekanism/effekt: Retar nervändar i tarmslemhinnan och ökar peristaltiska rörelser samt sekretionen av vatten och elektrolyter till tarmen. Biverkningar: Magkramper och elektrolytrubbningar vid långvarigt bruk.
Mjukgörande medel vid förstoppning (t.ex. Paraffinolja, Klysma)
Mekanism/effekt: Smörjer tarminnehållet och slemhinnan för att underlätta passagen mekaniskt.
Peristaltikhämmare vid diarré (Loperamid): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Symtomatisk behandling av akut och kronisk diarré. Verkningsmekanism: Binder till perifera opioidreceptorer i tarmväggens glatta muskulatur. Effekt: Hämmar tarmens kontraktionsvågor och peristaltik så passagetiden förlängs och mer vatten och elektrolyter reabsorberas, vilket ger fastare avföring. Biverkningar: Förstoppning, magknip, illamående och muntorrhet.
Lokalanestetika vid hemorrojder och analfissur (Lidokain): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Smärta och sveda vid analfissurer, trombotiserade hemorrojder och perianala sår. Verkningsmekanism: Reversibel blockad av spänningskänsliga natriumkanaler i nervändarna som förhindrar smärtimpulser. Effekt: Smärtlindring och löser smärtutlöst sfinkterspasm i inre analsfinktern, vilket återställer lokal blodcirkulation och underlättar läkning. Biverkningar: Lokal övergående sveda och allergisk kontaktdermatit.
ACE-hämmare vid njursvikt, glomerulonefrit och diabetesnefropati: Indikation, verkningsmekanism och effekt
Indikation: Kronisk njursjukdom (särskilt med proteinuri/albuminuri), glomerulonefrit, diabetesnefropati och hypertoni. Verkningsmekanism: Hämmar enzymet ACE och minskar bildningen av angiotensin II. Effekt: Relaxerar och vidgar den efferenta arteriolen, sänker intraglomerulärt filtrationstryck, motverkar proteinuri och skyddar glomerulus mot hyperfiltration och ärrbildning.
ACE-hämmare: Biverkningar och kombination med NSAID
Biverkningar: Torrhosta, hypotension, yrsel och hyperkalemi. Kombination med NSAID: NSAID drar samman den afferenta arteriolen medan ACE-hämmare vidgar den efferenta arteriolen, vilket får glomerulärt filtrationstryck och GFR att kollapsa och leder till akut ischemi och akut njurskada.
Antikolinergika vid inkontinens och blåsfunktionsrubbningar: Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Trängningsinkontinens (överaktiv blåsa). Verkningsmekanism: Blockerar muskarinreceptorer i urinblåsans glatta muskel (musculus detrusor). Effekt: Dämpar parasympatisk stimulering, hämmar ofrivilliga blåsspasmer, ökar blåskapaciteten och minskar trängningar. Biverkningar: Muntorrhet, förstoppning, ackommodationsrubbningar och risk för konfusion hos äldre.
Beta-3-adrenoreceptoragonister vid inkontinens
Verkningsmekanism/effekt: Stimulerar beta-3-receptorer och ger avslappning av detrusormuskeln under fyllnadsfasen via det sympatiska nervsystemet.
ADH-analoger (Desmopressin) vid inkontinens
Indikation: Nokturi/nattliga urinträngningar. Verkningsmekanism/effekt: Ökar vattenreabsorptionen i njurens samlingsrör för att minska urinvolymen under natten. Biverkning: Risk för vätskeretention och hyponatremi.
5-alfa-reduktashämmare vid BPH (t.ex. Finasterid): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Prostatahyperplasi med förstorad körtelvolym. Verkningsmekanism: Hämmar enzymet 5-alfa-reduktas och blockerar omvandlingen av testosteron till dihydrotestosteron (DHT). Effekt: Prostatavävnaden krymper gradvis (långsam effekt som märks efter 3–6 månader). Biverkningar: Minskad libido (sexlust) och erektil dysfunktion/impotens.
Alfa-adrenerga receptorblockerare vid BPH (t.ex. Alfuzosin): Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: LUTS och urinflödeshinder vid prostatahyperplasi. Verkningsmekanism: Blockerar alfa-1-adrenerga receptorer i urinblåsehalsen, uretra och prostatans kapsel. Effekt: Relaxerar glatt muskulatur i prostata och uretra och ger snabb symtomlindring samt ökat urinflöde inom några timmar. Biverkningar: Blodtrycksfall/ortostatism, yrsel och huvudvärk.
Natriumbikarbonat vid syra-basrubbningar: Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Metabol acidos vid kronisk eller akut njursvikt. Verkningsmekanism/effekt: Tillför basen vätekarbonat (bikarbonat) som buffrar överskottet av fria vätejoner i blodet och korrigerar acidosen. Biverkningar: Risk för natriumretention och vätskeansamling.
Läkemedel vid minskad blodtillförsel till njurarna (Prerenal njursvikt)
Behandlingsprincip: Återställa renalt perfusionstryck genom intravenös vätsketillförsel (kristalloider/Ringer-acetat) eller blodtransfusion vid blödning. Läkemedelsjustering: Omedelbar utsättning eller tillfällig pausning av nefrotoxiska och hemodynamiskt sänkande läkemedel (ACE-hämmare, NSAID och diuretika).
Natriumpolystyrensulfat (Resonium) vid hyperkalemi: Indikation, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Indikation: Hyperkalemi vid njursvikt. Verkningsmekanism: Jonbytande plastmassa som binder kaliumjoner i utbyte mot natriumjoner i tarmen. Effekt: Förhindrar upptag och ökar utsöndringen av kalium via faeces, vilket sänker kaliumhalten i blodet och skyddar mot dödliga hjärtarytmier. Biverkningar: Förstoppning, illamående och risk för elektrolytrubbningar.
Läkemedel vid avflödeshinder och sten i urinvägarna
NSAID (intramuskulär eller intravenös injektion): Förstahandsmedel vid akut uretärstensanfall; ger kraftig smärtlindring, minskar lokalt slemhinneödem och sänker trycket i njurbäckenet. Alfa-1-blockerare: Dilaterar den glatta muskulaturen i uretären och underlättar spontan passage av stenkonkrement ner till urinblåsan.
Järnbristanemi: Läkemedel, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Läkemedel: Perorala järntabletter (tvåvärt järn). Verkningsmekanism: Tillför järn som tas upp i tarmen och inkorporeras i benmärgens erytropoes för att producera hemoglobin och fylla kroppens järndepåer (ferritin). Effekt: Hb-värdet stiger och blodets syretransporterande förmåga återställs. Biverkningar: Illamående, magsmärtor, förstoppning eller diarré samt en helt ofarlig svartbrun missfärgning av avföringen.
Vitamin B12-brist och folsyrabrist: Läkemedel, verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Läkemedel: B12-tabletter (kobalamin) eller initialt intramuskulära injektioner vid uttalade neurologiska bortfallssymtom eller brist på intrinsic factor; folsyrasubstitution i tablettform. Verkningsmekanism/effekt: Nödvändiga koenzymer i DNA-syntesen under erytrocyternas delning och mognad i benmärgen, vilket normaliserar bildningen och reverserar makrocytär anemi. Biverkningar: Mycket få vid fysiologisk substitution.
Klinisk regel vid samtidig B12- och folsyrabrist
B12 måste alltid behandlas först innan folsyra ges, annars riskerar de neurologiska skadorna (känselbortfall, domningar) att förvärras.
Trombocytopeni: Glukokortikoider (Kortison)
Verkningsmekanism/effekt: Förstahandsval vid autoimmun trombocytopen purpura (ITP); dämpar immunsystemet och minskar produktionen av de autoantikroppar som förstör trombocyterna. Biverkningar: Hyperglykemi, osteoporos och infektionsrisk.
Trombocytopeni: Trombopoetin (TPO-receptoragonister), trombocyttransfusion och läkemedelsregel
TPO-receptoragonister: Hormonanalog som binder till och stimulerar megakaryocyterna i benmärgen och ger ökad produktion och tillväxt av trombocyter vid svårbehandlade tillstånd. Trombocyttransfusion: Akut substitution vid akuta, livshotande blödningar. Regel: Undvik NSAID och ASA eftersom de hämmar trombocyternas aggregation och kraftigt ökar blödningsrisken.
Neoadjuvant cytostatikabehandling
Cellgifter ges före operation med syftet att krympa tumören och underlätta ett radikalt kirurgiskt avlägsnande.
Adjuvant cytostatikabehandling
Cellgifter ges efter operation i syfte att avdöda mikroskopiska kvarvarande cancerceller och metastaser för att förhindra återfall (recidiv).
Palliativ cytostatikabehandling
Ges när cancern inte längre är botbar, med syftet att bromsa tumörens tillväxt, förlänga överlevnaden och lindra symtom för att optimera livskvaliteten.
Vanliga biverkningar vid cytostatikabehandling
Benmärgshämning (neutropeni med uttalad infektionskänslighet och risk för neutropen feber/sepsis, anemi med trötthet, trombocytopeni med blödningsbenägenhet), slemhinneskador/mukosit (smärtsamma sår och blåsor i mun, svalg och tarm med diarréer och sväljsvårigheter), illamående och kräkningar (påverkan på kemoreceptorzonen), fatigue (extrem trötthet som inte kan vilas bort), alopeci (håravfall) och perifer neuropati (känselbortfall och domningar i händer och fötter).
Bisfosfonater: Indikation, verkningsmekanism och effekt
Indikation: Tilläggsbehandling vid t.ex. bröstcancer, skelettmetastaser och osteoporos utlöst av endokrin cancerterapi. Verkningsmekanism: Binder in till benvävnaden och hämmar osteoklaster (celler som bryter ned ben). Effekt: Minskar bennedbrytningen och bevarar benmassan, skyddar skelettet mot urkalkning och minskar risken för smärtor och frakturer.
Hormonell behandling vid bröstcancer: Verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Verkningsmekanism/effekt: Vid östrogenreceptorpositiv (ER+) cancer ges antihormonell behandling (Tamoxifen blockerar östrogenreceptorn; aromatashämmare slår ut östrogenbildningen), vilket stryper den hormonella stimulansen och bromsar cancercellernas tillväxt. Biverkningar: Kraftiga klimakterieliknande symtom (värmevallningar, svettningar) samt accelererad urkalkning av skelettet med benskörhet (osteoporos) som kräver profylax med bisfosfonater.
Hormonell behandling vid prostatacancer: Verkningsmekanism, effekt och biverkningar
Verkningsmekanism/effekt: Kastrationsbehandling (kirurgisk eller medicinsk via antiandrogener och LHRH-analoger) sänker testosteronhalten i blodet och blockerar upptaget av testosteron i tumörcellerna, vilket gör att tumören svälter och minskar i storlek. Biverkningar: Klimakteriebesvär (svåra svettningar och värmevallningar), erektil dysfunktion/impotens, förlorad sexlust (libido), viktuppgång och muskelsvaghet.
Hög dos kortison vid hjärntumör: Indikation och kliniska risker/biverkningar
Indikation: Högdos glukokortikoider (t.ex. Betapred) ges för att snabbt hämma det peritumorala ödemet och sänka ett livshotande intrakraniellt tryck. Risker: Kortisonutlöst diabetes (stimulerar glukoneogenesen, ger kraftig insulinresistens och markant blodsockerstegring som kräver kontinuerlig blodsockerkontroll), psykiska symtom och sömnlöshet (stresspåslag, oro, agitation, konfusion), vätskeretention och hypertoni samt infektionskänslighet (hämmar immunförsvaret och kan maskera allvarliga infektioner).