1/107
Looks like no tags are added yet.
Anemi (definition)
För låg mängd erytrocyter (röda blodkroppar) eller för låg halt hemoglobin i blodet, vilket försämrar blodets syretransporterande förmåga.
Anemi: Tre huvudorsaker (etiologi)
Blödning/blodförlust (stora trauman eller kroniska blödningar), nedsatt produktion (näringsbrist, cytokinhämning vid kronisk inflammation/tumörsjukdom eller njursvikt med minskat EPO) samt ökad nedbrytning (hemolys).
Järnbristanemi (etiologi och patofysiologi)
Mikrocytär anemi (lågt MCV) som utvecklas smygande på grund av lågt intag i kosten, förlorat järn via blödning, ökat behov (graviditet, ungdomsår) eller bristande upptag i tarmen (t.ex. celiaki). Hemjärn från kött tas upp betydligt lättare än icke-hemjärn från vegetabilier.
Vitamin B12-brist / Kobalaminbrist (etiologi och patofysiologi)
Makrocytär anemi (högt MCV). För att B12 ska tas upp i tunntarmen måste det binda till intrinsic factor, som bildas av parietalcellerna i magsäcken. Orsakas av lågt intag (veganer, missbrukare) eller bristande upptag (magkatarr/magsäcksatrofi av Helicobacter, gastric bypass, Crohn, celiaki).
Folsyrabrist / Folatbrist (etiologi och patofysiologi)
Makrocytär anemi. Folsyra behövs för DNA-syntes och saknar B12-liknande depåer, vilket ger snabb brist vid lågt intag eller ökat behov (graviditet, omfattande brännskador, stora operationer, tumörsjukdomar). Tillagning/kokning förstör folsyran i maten.
Hemolytisk anemi (etiologi och patofysiologi)
Normocytär anemi där normalstora erytrocyter bryts ned i förtid på grund av bakterietoxiner vid infektioner, autoimmuna antikroppar, felaktiga blodtransfusioner eller mekaniska påfrestningar.
Sekundär anemi (etiologi och patofysiologi)
Normocytär anemi som uppstår till följd av annan bakomliggande sjukdom (t.ex. reumatoid artrit, SLE, kroniska tarminflammationer, njursvikt eller cancer) där inflammatoriska cytokiner eller brist på EPO hämmar benmärgens blodbildning.
Anemi: Allmänna symtom
Uttalad trötthet (kan ge depression och håglöshet), blekhet i hud och slemhinnor, yrsel och blodtrycksfall. Hjärtats kompensation med ökad slagvolym och frekvens kan ge hjärtklappning, utlösa/förvärra kärlkramp (angina pectoris) eller orsaka hjärtsvikt.
Järnbristanemi: Specifika symtom
Sköra slemhinnor och hud, glossit (smärtsam tunginflammation) och munvinkelragader (sprickor i munvinklarna).
Vitamin B12-brist: Specifika symtom
Neurologiska besvär som nedsatt vibrationssinne, känselbortfall, domningar i händer och fötter ("gå på kuddar") samt muskelsvaghet.
Folsyrabrist: Specifika symtom
Tungsveda på grund av glossit, sömnbesvär, kognitionsstörningar och försämring av psykisk sjukdom.
Hemolytisk anemi: Specifika symtom
Låggradig ikterus (gulsot) på grund av ökad frisättning av bilirubin när erytrocyterna bryts ned.
Anemi: Diagnostik
Gränsvärde Hb under 120 g/L för kvinnor och Hb under 130 g/L för män. Analys av hematokrit, MCV, järnparametrar (serumjärn, ferritin), vitamin B12, folat, bilirubin och retikulocyter. Anamnes för blödningskällor, utredning av tarmupptag samt gastroskopi vid misstänkt B12-brist.
Järnbristanemi: Behandling
Behandla bakomliggande blödningskälla/orsak, kostråd (ökat intag av kött och spenat) samt järntabletter (kan ge illamående, förstoppning och svartbrun avföring).
Vitamin B12-brist och folsyrabrist: Behandling
B12-brist behandlas med tabletter, eller initialt intramuskulära injektioner vid svåra neurologiska symtom. Folsyrabrist behandlas med folsyratabletter och råa grönsaker (gravida ska alltid ta folsyratillskott). Vid samtidig brist måste B12 behandlas först.
Hemolytisk och sekundär anemi: Behandling och generell omvårdnad
Behandla utlösande orsak/grundsjukdom. Generell omvårdnad vid anemi: balans mellan vila och lätt aktivitet, vila vid takykardi/andfåddhet/bröstsmärtor, sitta på sängkanten före uppstigning vid yrsel samt syrgas eller blodtransfusion vid svår hjärtpåverkan/angina.
Anemi: Prevention
Varierad kost rik på hemjärn och råa grönsaker/folat, folsyratillskott före och under graviditet (förebygger ryggmärgsbråck/neuralrörsdefekter hos fostret) samt tidig upptäckt och behandling av mag-tarmsjukdomar och blödningar.
Trombocytopeni (definition)
Ett för lågt antal trombocyter (blodplättar) i blodet. Normalvärdet är 150–300 × 10⁹/L och nivåer under 100 × 10⁹/L ger ökad blödningsbenägenhet.
Trombocytopeni: Etiologi och patofysiologi
Minskad produktion (benmärgspåverkan vid maligna sjukdomar), ökad destruktion (autoantikroppar eller mjältförstoring vid levercirros) eller läkemedelsutlöst (cytostatika, strålbehandling, heparin; funktionell påverkan av NSAID och ASA).
Idiopatisk trombocytopen purpura (ITP)
Autoimmun sjukdom där kroppen bildar autoantikroppar mot egna trombocyter. Är akut hos barn men ofta kronisk hos vuxna.
Trombocytopeni: Symtom
Petekier (knappnålshuvudstora punktformade blödningar i huden), hematom (blåmärken), näsblödningar, blodblåsor i munhålan och ständiga småblödningar.
Trombocytopeni: Diagnostik
Blodstatus med trombocytkoncentration (TPK under 100 × 10⁹/L), anamnes kring läkemedel och blödningsmönster samt benmärgs- och antikroppsutredning.
Trombocytopeni: Behandling
Trombocyttransfusion akut vid svår blödningsrisk (kortvarig effekt), glukokortikoider (kortison) vid ITP, splenektomi (borttagning av mjälten) för att minska nedbrytning samt trombopoetin som stimulerar benmärgens tillväxt av trombocyter.
Trombocytopeni: Prevention
Undvika läkemedel som hämmar trombocytfunktionen (NSAID, ASA) hos riskpatienter.
Leukemi (patofysiologi)
Cancer som utgår från förstadieceller i benmärgens hematopoes (blodbildning).
Akut lymfatisk leukemi (ALL)
Högmalign leukemi med okontrollerad tillväxt av omogna lymfatiska celler (lymfoblaster) i benmärg, blod, lymfa och körtlar. Drabbar främst barn och ungdomar; orsaken är okänd.
Akut myeloisk leukemi (AML)
Högmalign leukemi som drabbar förstadierna till granulocyter, erytrocyter och trombocyter (myeloida linjen) och kraftigt hämmar den normala blodcellsproduktionen. Oftast oklar orsak, men kan vara sekundär till tidigare hematologisk sjukdom eller cytostatika/strålning.
Kronisk lymfatisk leukemi (KLL) / Kroniska leukemier
Utvecklas långsamt med få symtom i tidigt skede. Svårare att bota än akuta leukemier och ofta livslångt; en tredjedel av KLL-patienterna behöver aldrig någon behandling.
Akuta leukemier: Symtom
Uttalad trötthet, blödningar i hud och slemhinnor (trombocytopeni), lymfkörtelförstoring, ökad infektionskänslighet och feber (neutropeni), skelettsmärtor (benmärgsexpansion/infiltrat), nattliga svettningar och subfebrilitet.
Leukemi: Diagnostik
Blodstatus (visar anemi och trombocytopeni), benmärgsaspirat/biopsi (markant ökning av blaster) och kromosomanalys (identifierar genförändringar som styr val av behandlingsprotokoll).
Leukemi: Behandling
Intensiv kombinationsbehandling med cytostatika för komplett remission, allogen stamcellstransplantation vid återfall eller hög risk samt understödjande behandling (transfusioner och intensiv antibiotikabehandling pga. neutropeni). Vid kronisk leukemi används "watch and wait" vid milda symtom och cytostatika vid progress.
Leukemi: Prevention
Det finns inga kända preventiva åtgärder eftersom de exakta utlösande faktorerna oftast är okända.
Lymfom: Etiologi och patofysiologi
Maligna tumörer från B- eller T-lymfocyter i lymfatisk vävnad. Ökar med åldern och virusinfektioner (framför allt HIV) ger starkt ökad risk. Skadar kroppen genom hög tumörbörda, organinfiltrering och svår immunbrist.
Lågmaligna vs högmaligna lymfom
Lågmaligna växer långsamt, ger lindrigare symtom och är svårbotade. Högmaligna växer snabbt, kräver snabb behandlingsstart men har större chans till komplett remission/bot.
Lymfom: Symtom
Lymfadenopati (svullna, förstorade, vanligtvis smärtfria lymfkörtlar eller förstoring av tonsiller och mjälte) samt B-symtom (feber, kraftiga nattliga svettningar och ofrivillig, uttalad viktförlust).
Lymfom: Diagnostik
Vävnadsprov (biopsi) från förstorad lymfkörtel, benmärgsbiopsi och kompletterande laboratorieanalyser.
Lymfom: Behandling
Lågmaligna lymfom behandlas med aktiv expektans och symtomlindring. Högmaligna behandlas kurativt med intensiv cytostatika, strålning och riktade antikroppar (60–70 % når komplett remission). Stamcellstransplantation ges vid återfall (residiv).
Lymfom: Prevention
Förebyggande och behandling av riskökande virusinfektioner, till exempel HIV-prevention.
Stamcellstransplantation (definition och syfte)
Behandlingsmetod som syftar till att ersätta patologisk eller utslagen benmärg med friska stamceller (skördas idag främst från perifert blod) som kan bilda normala blodceller.
Autolog stamcellstransplantation
Patienten är sin egen donator. Stamceller mobiliseras med cytostatika och G-CSF, skördas via aferesmaskin, fryses in och återges efter konditionering. Indikationer: lymfom, myelom och vissa autoimmuna sjukdomar.
Allogen stamcellstransplantation
Stamceller tas från en matchad donator, mobiliseras, skördas och ges direkt som en blodtransfusion till mottagaren. Indikationer: leukemier och återfall (residiv) i lymfom.
Konditionering vid stamcellstransplantation
Högdos cytostatika (och ibland strålning) som gör benmärgen cellfattig (cytopen), skapar utrymme för de nya stamcellerna och avdödar kvarvarande maligna celler innan stamcellerna tillförs intravenöst.
Stamcellstransplantation: Komplikationer och omvårdnad
Extrem infektionskänslighet (kräver strikt isolering och intensiv antibiotikabehandling mot bakterier/svamp), svår mukosit, diarré, illamående, kräkningar, fatigue och näringsbrist (kräver antiemetika, TPN, smärtlindring och blodtransfusioner). Förlorat vaccinationsskydd innebär att alla vaccinationer måste tas om.
Avstötning och Graft-versus-Host Reaction (GVHR)
Immunologiska komplikationer vid allogen transplantation. Vid avstötning stöter mottagaren bort de nya cellerna. Vid GVHR angriper donatorns T-lymfocyter mottagarens vävnader (hud, lever, mag-tarmkanal) med feber, frossa, hudfjällning och mag-tarmbesvär. Kontrollerad GVHR är önskvärd (graft-versus-leukemia); för stark GVHR behandlas med kortison.
Generell tumörlära: Etiologi och socioekonomi
Cancer uppstår när cellers DNA skadas av karcinogener. Personer med lägre inkomst och utbildning drabbas hårdare och har sämre överlevnad på grund av lägre deltagande i screening, senare vårdsökande och sämre följsamhet till vårdinformation och behandlingsrekommendationer.
Cancerns tre patofysiologiska faser
Initiering (karcinogen ger irreversibel DNA-mutation), promotion (utlösande faktor stimulerar muterad cell att dela sig) och progression (autonom tumörtillväxt med ökad malignitet och förmåga att invadera vävnad).
Genetiska nyckelgener vid cancer
Skador uppstår i reparationsgener (reparerar DNA), onkogener (driver celldelning) och tumörsuppressorgener (bromsar celldelning och inducerar apoptos).
TNM-systemet och malignitetsgradering
T anger tumörens storlek/utbredning (T1–T4), N anger spridning till regionala lymfkörtlar (N0 = ingen) och M anger fjärrmetastaser (M0/M1). Malignitetsgrad 1–4 baseras på cellernas differentieringsgrad där grad 4 (odifferentierade celler) är mest aggressiv.
Metastasering och organtropism
Cancerceller sprider sig via blod- eller lymfkärl. Organtropism innebär att tumörceller från specifika primärtumörer har benägenhet att bilda metastaser i vissa favoritorgan, framför allt lungor, lever, skelett och hjärna.
Generella cancersymtom
Allmänna symtom (fatigue, avmagring, kakexi), paramaligna fenomen (insöndring av hormonliknande ämnen som ADH med ödem eller neurologiska störningar) och lokala effekter (smärta, vävnadsnedbrytning, funktionsförlust).
Standardiserat vårdförlopp (SVF) och Multidisciplinär konferens (MDK)
SVF är utredningsprotokoll med fastställda tidsgränser vid cancermisstanke för att minska väntetider och skapa jämlik vård. Vid MDK samlas specialistläkare och sjuksköterskor för att fastställa en individuell behandlingsplan.
Generell cancerbehandling och prevention
Behandling (kurativ eller palliativ) sker med kirurgi, cytostatika, strålbehandling, immunterapi/antikroppar och hormonell behandling. Prevention omfattar tobaksfrihet, måttlig alkohol, hälsosam kost, fysisk aktivitet, viktkontroll, solskydd och vaccination mot cancerframkallande virus (t.ex. HPV).
Bröstcancer: Etiologi och riskfaktorer
Ärftlighet (5–10 %, varav BRCA-generna står för 90 %), långvarig östrogenexponering (tidig menark, sen menopaus, barnlöshet, hög ålder vid första graviditet, östrogenersättning), övervikt efter menopaus, alkoholintag och joniserande strålning.
Bröstcancer: Patofysiologi och typer
Duktal (mjölkgångar, vanligast) eller lobulär (mjölkkörtlar); växer som cancer in situ eller invasiv. Receptorstatus: Luminal A (ER/PgR+, lågt Ki67), Luminal B (ER/PgR+, högt Ki67), HER2-positiv och trippelnegativ (saknar ER, PgR och HER2; mest svårbehandlad med sämst prognos).
Bröstcancer: Metastasering och symtom
Metastaserar företrädesvis till skelett, lungor, lever och hjärna. Vanligaste symtomet är en smärtfri knöl i bröstet; övriga symtom är bröstvårte- eller hudindragning, sekretion/blödning från bröstvårtan, hudrodnad eller nytillkommen smärta.
Bröstcancer: Diagnostik (Trippeldiagnostik)
Klinisk undersökning (palpation av bröst och lymfkörtlar i axillen), bilddiagnostik (mammografi samt ultraljud hos yngre med tät bröstvävnad) och vävnadsprov (finnålspunktion eller mellannålsbiopsi).
Bröstcancer: Kirurgi och Sentinel Node
Radikal mastektomi (borttagning av hela bröstet) eller partiell mastektomi (sektorresektion kombinerat med strålning). Vid Sentinel Node (portvaktskörteldiagnostik) lokaliseras första lymfkörteln med radioaktiv vätska; om den är tumörfri undviks fullständig axillutrymning.
Bröstcancer: Onkologisk behandling
Cytostatika (neoadjuvant, adjuvant eller palliativt), endokrin behandling (tamoxifen eller aromatashämmare vid ER/PgR+), antikroppar (Herceptin vid HER2+) och bisfosfonater (hämmar osteoklaster och skyddar skelettet mot osteoporos och frakturer).
Bröstcancer: Prevention och screening
Mammografiscreening erbjuds alla kvinnor mellan 40 och 74 år. Prevention genom viktkontroll efter menopaus, fysisk aktivitet och begränsad alkoholkonsumtion.
Prostatacancer: Etiologi och riskfaktorer
Sveriges vanligaste cancerform hos män (främst äldre). Ärftliga faktorer finns, och misstänkta riskfaktorer är övervikt, högt intag av mättat fett/rött kött/mejeriprodukter och fysisk inaktivitet.
Prostatacancer: Patofysiologi och metastasering
Adenokarcinom från epitelceller i prostata som oftast är beroende av androgener (testosteron) och startar i den perifera delen (klämmer inte åt urinröret tidigt). Metastaserar främst till regionala lymfkörtlar, skelett, närliggande organ, lever och lungor (sällan hjärnan).
Prostatacancer: Symtom
Ofta asymptomatisk tidigt. Senare symtom är svag urinstråle, ökad miktionsfrekvens, trängningar, urinretention, hematuri (blod i urinen) samt smärta i bäckenbotten, höfter eller rygg vid skelettmetastaser.
Prostatacancer: Diagnostik
Rektalpalpation (PR), PSA-blodprov (stiger även vid godartad förstoring och inflammation), transrektalt ultraljud (TRUL), vävnadsbiopsi, MR samt skelettskintigrafi.
Prostatacancer: Behandling
Aktiv monitorering/expektans vid lågrisk eller hög ålder, radikal prostatektomi (borttagning av prostata och sädesblåsor), extern strålning eller brachyterapi, hormonell kastrationsbehandling (kirurgisk eller antiandrogener/LHRH-analoger) samt cytostatika vid spridd kastrationsresistent cancer.
Prostatacancer: Prevention och screening
Ingen allmän PSA-screening (Socialstyrelsen avråder pga. risk för överdiagnostik och överbehandling). Förmodat skyddande faktorer är fysisk aktivitet samt intag av tomater, kål-, lök- och sojaprodukter, råg samt grönt te.
Kolorektalcancer: Etiologi och riskfaktorer
Cancer i tjocktarm och ändtarm; 20–25 % har ärftliga inslag. Riskfaktorer: låg fysisk aktivitet, övervikt, rökning, hög alkoholkonsumtion, fiberfattig kost, högt intag av rött/processat kött samt kronisk inflammatorisk tarmsjukdom (ulcerös kolit, Crohns sjukdom).
Kolorektalcancer: Patofysiologi och metastasering
Utvecklas nästan alltid långsamt genom malign omvandling av godartade slemhinneförändringar (polyper eller adenom). Sprider sig huvudsakligen till lever, lungor och regionala lymfkörtlar.
Kolorektalcancer: Symtom
Ofta asymptomatisk tidigt. Kliniska symtom är synligt eller dolt blod i avföringen (orsakar sekundär anemi), ändrade avföringsvanor (förstoppning, diarré eller omväxlande), knipsmärtor, trängningar till avföring och buksmärta.
Kolorektalcancer: Diagnostik
Rektalpalpation, rektoskopi/koloskopi med biopsi och polypektomi samt datortomografi av kolon (DT-kolon).
Kolorektalcancer: Behandling
Kirurgisk resektion av drabbat tarmsegment (öppen eller laparoskopisk) med anastomos eller tillfällig/permanent stomi, samt cytostatika (adjuvant efter operation eller palliativt).
Kolorektalcancer: Prevention och screening
Nationell screening med regelbundet avföringsprov för osynligt (ockult) blod erbjuds alla mellan 60 och 74 år. Prevention genom att undvika processat kött, rökning och övervikt samt äta fiberrik mat, fullkorn, fisk, mejeriprodukter, C- och D-vitamin och motionera regelbundet.
Lungcancer: Etiologi och riskfaktorer
Sveriges dödligaste cancerform. Rökning orsakar 80–90 % av fallen; andra starka riskfaktorer är passiv rökning, yrkesmässig asbestexponering och radon i bostäder.
Lungcancer: Patofysiologi, typer och metastasering
Icke-småcellig lungcancer (NSCLC, ca 80 %; främst adenokarcinom och skivepitelcancer) och småcellig lungcancer (SCLC; snabbväxande, mycket aggressiv, upptäcks sent med sämre prognos). Metastaserar tidigt till lever, skelett och hjärna.
Lungcancer: Symtom
Långvarig förändrad hosta, hemoptys (blodiga upphostningar), andnöd/lufthunger, bröstsmärta, upprepade lunginflammationer, pipande/väsande andningsljud, heshet och sväljningssvårigheter.
Lungcancer: Diagnostik
Lungröntgen, datortomografi (DT), bronkoskopi med biopsering samt metastasutredning med PET-kamera, leverundersökning och skelettskintigrafi.
Lungcancer: Behandling
Lobektomi vid tidigt upptäckt NSCLC, cytostatika och strålbehandling (kurativt med kirurgi eller palliativt) samt symtomlindrande omvårdnad med syrgas i hemmet, morfin och sedativa mot lufthunger och andnöd.
Lungcancer: Prevention
Rökstopp, undvikande av passiv rökning samt användning av adekvat skyddsutrustning vid arbete i radon- eller asbestmiljöer.
Hjärntumörer: Etiologi och riskfaktorer
Exakt orsak är okänd; kända riskfaktorer är joniserande strålning och viss ärftlighet (inga samband med livsstilsfaktorer). Vanligast hos personer över 60 år.
Hjärntumörer: Patofysiologi, typer och metastasering
Sekundära tumörer (metastaser från t.ex. lung- eller bröstcancer) är vanligare än primära. Primära inkluderar glioblastom (mycket aggressiv malign), meningeom/gliom (benigna men lägesmaligna pga. tryckstegring i slutna kraniet) och hypofystumörer. Metastaserar ytterst sällan utanför CNS.
Hjärntumörer: Symtom
Personlighetsförändring och ändrad kognitiv förmåga, trycksymtom vid stigande intrakraniellt tryck (morgonhuvudvärk som förvärras vid hosta/krystning, illamående, kräkningar) samt fokala bortfall (epileptiska anfall, synfältsbortfall, afasi, medvetandesänkning).
Hjärntumörer: Diagnostik
Bilddiagnostik med datortomografi (DT) och magnetresonanstomografi (MR) samt stereotaktisk hjärnbiopsi.
Hjärntumörer: Behandling och prevention
Kirurgisk resektion om åtkomlig, strålbehandling, cytostatika samt högdos kortison (Betapred) mot hjärnödem (kräver blodsockerövervakning pga. risk för kortisonutlöst diabetes). Ingen känd prevention eller screening finns.
Bröstcancer: Kirurgiska komplikationer
Serom (ansamling av sårvätska som kan behöva tömmas med spruta), bestående känselrubbningar/domning i operationsområdet samt lymfödem (kronisk armsvullnad, tyngdkänsla och rörelseinskränkning efter axillutrymning; behandlas med kompressionsstrumpa och lymfterapi).
Bröstcancer: Cytostatika-, hormonella och psykosociala komplikationer
Cytostatika ger fatigue, benmärgshämning (neutropeni, anemi, blödningsrisk), illamående, slemhinneskador, perifer neuropati, värk, fertilitetsförlust samt levertoxicitet och hjärtpåverkan. Endokrin behandling ger benskörhet (osteoporos) och frakturrisk (förebyggs/behandlas med bisfosfonater). Psykosocialt ses krisreaktioner och förändrad kroppsuppfattning.
Prostatacancer: Kirurgiska och strålbehandlingskomplikationer
Efter radikal prostatektomi: erektionssvikt (nervskada), urininkontinens och hematuri. Efter strålbehandling: tarmbesvär (strålproktit med diarré), ökad miktionsfrekvens och erektionssvikt.
Prostatacancer: Hormonella komplikationer och rehabilitering
Kastrationsbehandling ger klimakteriebesvär (värmevallningar, svettningar), erektionssvikt, förlorad sexlust (libido), viktuppgång och muskelsvaghet. Kräver ett tvärprofessionellt team med kontaktsjuksköterska, uroterapeut, sexolog och kurator/psykolog.
Samband mellan energiöverföring och skador vid trauma
Hur allvarliga och omfattande vävnadsskadorna blir beror direkt på kraften bakom traumat och hur stor energiöverföringen är till kroppen; högre kraft och energi ger mer skada på underliggande vävnader och inre organ.
Trauma (definition och typiska orsaker)
Uppstår när en person skadas genom yttre våld, till exempel vid vardagsolyckor i hemmet, arbetsplatsolyckor, idrotts- och motionsskador samt trafikolyckor.
Kroppens fysiologiska reaktion vid sårskada
Hemostas och vasokonstriktion samt koagulation pluggar igen skadade kärl. Trombocyter och skadade celler frisätter sedan aktiva ämnen som ger vasodilatation och ökad kärlgenomsläpplighet så vätska och vita blodkroppar vandrar ut, vilket ger de fyra inflammationstecknen: svullnad, rodnad, värmeökning och smärta.
Penetrerande våld
Ett yttre föremål tränger igenom hudkostymen och skadar underliggande vävnader och inre organ (t.ex. stickskador och skottskador). Vävnadsskadans grad styrs av kraften och energiöverföringen.
Trubbigt våld
Skador som uppstår när kroppen träffas av ett föremål i rörelse eller när kroppen i hög hastighet slungas mot ett stillastående föremål (t.ex. trafikolyckor och fallolyckor).
Termiska skador (indelning)
Skador som uppkommer av för hög temperatur (brännskador), för låg temperatur (köldskador) eller elektrisk högspänning.
Brännskador (uppkomst, patofysiologi och vårdnivå)
Uppstår vid temperaturer upp mot 45 grader (skållning, explosion, öppen eld, elskador). Hudens barriärfunktion går förlorad vilket ger kraftigt läckage av kroppsvätska och salt, ödem och hög infektionsrisk. Lindriga skador (10–15 % av hudytan) sköts i öppenvården; större delhuds- och fullhudsskador kräver sjukhus- eller specialistvård.
Brännskador: Omhändertagande
Kyl delhudsskador i 10–15 minuter med rumstempererat vatten, smärtlindra före omläggning och lägg sterilt förband. Hela blåsor lämnas intakta medan spruckna blåsor klipps bort (infektionsrisk). Större skador kräver steril klädsel, smärtlindring, provtagning, intravenös vätska och urinkateter för timdiures.
Köldskador (indelning efter djup)
1:a graden: kall och blek hud, rodnad och svullnad vid uppvärmning. 2:a graden: hudnekros med blåsbildning som läker men kan ge kvarstående men. 3:e graden: djup, irreversibel vävnadsskada där torrt gangrän kan utvecklas.
Köldskador: Behandling och risker
Långsam upptining utan att gnugga eller massera området. Vid allmän avkylning ska patienten snarast skyddas mot ytterligare nedkylning. Under uppvärmningen finns stor risk för hjärtarytmier, vilket kan kräva övervakning på IVA.
Multipelt trauma
Samtidiga skador i flera olika organsystem vid svåra olyckor, till exempel samtidiga skador på skalle, bröstkorg och extremiteter.
Akut omhändertagande utanför sjukhus (L-A-B-C-D-E)
L (Livsfarligt läge): undanröj livshotande faror. A (Airway): fri luftväg, ev. konstgjord andning och stabilt sidoläge. B (Breathing & Blödning): stoppa yttre blödningar med tryckförband och högläge. C (Circulation): huvudet lägre än benen. D (Disability): kontrollera medvetandegrad, pupillstorlek och grovmotorik. E (Exposure): undersök hela hudkostymen och skydda mot nedkylning.
Initial kartläggning vid trauma
Utöver att säkra andning och cirkulation ska man ta reda på när och hur skadan uppstod, om föremålet var smutsigt och om främmande föremål finns kvar i såret.
Omhändertagande vid ankomst till sjukhus (trauma)
Stabilisera andning och cirkulation, ta anamnes (utred om medicinsk orsak som hypoglykemi eller hjärtinfarkt utlöste olyckan), gör snabb helkropps-trauma-DT, ta ställning till akut operation, grovreponera frakturer (strikt aseptik vid öppna frakturer), sätt ventrikelsond (vid sänkt medvetande mot aspiration) och KAD (timdiures och hematuri) samt flytta svåra multipla trauman till IVA.