Viktiga begrepp och personer inför D3 tenta

Slaget vid Ipsos

-Avgörande fältslag år 301 f.Kr. under diadochkrigen i Frygien (Mindre Asien).

-En koalition av Alexanders generaler (Seleukos, Lysimachos och Kassandros) besegrade och dödade Antigonos Monofthalmos.

-Slaget satte definitivt punkt för försöken att hålla samman Alexander den stores imperium och befäste uppdelningen i självständiga hellenistiska kungadömen.

Pyrrhus

-Kung av Epirus (ca 319–272 f.Kr.)

-Blev känd för sitt fälttåg i södra Italien och på Sicilien mot Rom (280–275 f.Kr.) till stöd för den grekiska staden Tarentum.

-Han vann två slag mot romarna (Herakleia och Ausculum) men led så enorma egna förluster att det gett upphov till uttrycket ”pyrrhusseger”.

-Efter att slutligen ha besegrats vid Beneventum återvände han till Grekland där han stupade i gatustrider i Argos.

Slaget vid Pydna

-Det avgörande slaget år 168 f.Kr. i det tredje makedonska kriget mellan Rom och kung Perseus av Makedonien.

-Den romerske fältherren Lucius Aemilius Paullus krossade den makedonska falangen i ojämn terräng.

-Segern innebar slutet för den antigonidiska dynastin, Makedoniens uppdelning i fyra lydrepubliker och befäste Roms militära överlägsenhet i östra Medelhavet.

Diadocherna (”Efterträdarna”)

-Benämningen på de makedonska generaler, livvakter och vänner till Alexander den store

-Efter hans död 323 f.Kr. stred de om makten över hans världsrike.

-Efter decennier av inbördeskrig (diadochkrigen) delade de upp riket mellan sig i de stora hellenistiska dynastierna, främst ptoleméerna, seleukiderna och antigoniderna.

Kleopatra VII

-Den sista regenten av den grekisk-makedonska ptolemeiska dynastin i Egypten (69–30 f.Kr.)

-Känd för sin bildning, språklig begåvning och politiska skicklighet.

-Hon allierade sig först med Julius Caesar och senare med Marcus Antonius för att bevara Egyptens självständighet mot Rom.

-Efter nederlaget vid Actium år 31 f.Kr. mot Octavianus (Augustus) begick hon självmord, varpå Egypten blev en romersk provins.

Theokritos

-Grekisk skald/poet från Syrakusa (verksam ca 300–260 f.Kr.) som verkade vid det ptolemeiska hovet i Alexandria under hellenismen.

-Han räknas som skaparen av den bukoliska poesin (herdediktningen), där ett idealiserat och fridfullt lantliv ställs i kontrast till storstadens hektiska tillvaro.

-Hans mest kända verk är Idyller, som fick enormt inflytande på senare romersk poesi, bland annat Vergilius.

Arkimedes

-Grekisk matematiker, fysiker och uppfinnare från Syrakusa på Sicilien (ca 287–212 f.Kr.) som studerade i Alexandria.

-Han formulerade Arkimedes princip om kroppars flytkraft, beräknade värdet av pi med hög precision och konstruerade krigsmaskiner som försvarade Syrakusa mot romarna.

-Han dödades av en romersk soldat när staden intogs under det andra puniska kriget år 212 f.Kr.

Lysimachos

En av Alexander den stores livvakter och mest framträdande diadocher (ca 360–281 f.Kr.) som efter Alexanders död blev härskare över Thrakien. Efter segern vid Ipsos 301 f.Kr. utökade han sitt välde till att omfatta stora delar av Mindre Asien och senare även Makedonien. Han stupade slutligen vid slaget vid Korupedion år 281 f.Kr. i strid mot Seleukos I.

Apollonios från Rhodos

Grekisk episk skald och filolog (verksam på 200-talet f.Kr.) som var chefsbibliotekarie vid biblioteket i Alexandria innan han flyttade till Rhodos. Han är mest känd för sitt epos Argonautika, som skildrar sagan om Jason och argonauternas jakt på det gyllene skinnet. Verket förenar klassisk episk form med hellenistisk lärdom och psykologisk skildring av kärlek.

Pergamon

En rik och kulturellt betydande hellenistisk stadsstat och kungadöme i nordvästra Mindre Asien, styrt av den attalidiska dynastin under 200- och 100-talen f.Kr. Staden var berömd för sitt stora bibliotek (en rival till Alexandria), utvecklingen av pergament samt sin dramatiska konst och arkitektur, exempelvis Zeusaltaret. Kung Attalos III testamenterade riket till Rom år 133 f.Kr., vilket blev den romerska provinsen Asia.

Polybios

Grekisk historiker från Megalopolis (ca 200–118 f.Kr.) som fördes till Rom som politisk gisslan efter slaget vid Pydna 168 f.Kr. och blev nära vän med Scipio Aemilianus. I sitt monumentalverk Historier förklarade han hur Rom på drygt femtio år lyckades erövra Medelhavsvärlden. Han är särskilt känd för sin analys av Roms blandförfattning (monarki, aristokrati, demokrati) och teorin om staters cykliska utveckling (anakyklos).

Seleukiderriket

Det geografiskt största av de hellenistiska kungadömena (312–63 f.Kr.), grundat av diadochen Seleukos I Nikator. Riket omfattade i sin glansperiod Främre Orienten, Mesopotamien, Persien och delar av Mindre Asien, med huvudstäder i Seleukia vid Tigris och Antiokia. Riket försvagades successivt av inre tronstrider, partherrikets framväxt i öster samt romerska interventioner.

Filetairos

Eunuck och skattmästare åt Lysimachos (ca 343–263 f.Kr.) som grundade den attalidiska dynastin i Pergamon. År 282 f.Kr. bröt han med Lysimachos och använde den enorma krigskassa (9 000 talenter silver) han vaktade i fästningen Pergamon till att skapa ett självständigt furstendöme. Han lade grunden till Pergamons välstånd genom skicklig diplomati med seleukiderna och generösa gåvor till grekiska helgedomar.

Freden i Apameia

Ett fredsfördrag år 188 f.Kr. mellan Rom och den seleukidiske kungen Antiochos III efter Roms avgörande seger vid slaget vid Magnesia. Seleukiderriket tvingades avstå alla sina besittningar i Mindre Asien norr och väster om Taurusbergen (vilka främst tillföll Roms allierade Pergamon och Rhodos), betala ett enormt krigsskadestånd och skrota sin krigsflotta samt elefantkår. Fördraget bröt seleukidernas stormaktsställning i Medelhavet.

Stoicism

Hellenistisk filosofisk riktning grundad i Aten omkring år 300 f.Kr. av Zenon från Kition (uppkallad efter pelarhallen Stoa Poikile). Stoikerna menade att universum styrs av ett gudomligt förnuft (logos) och att verklig lycka uppnås genom dygd, självkontroll och att acceptera sitt öde med sinnesro (apatheia). Filosofin fick enormt genomslag bland den romerska överklassen under senrepubliken och kejsartiden.

Euklides

Grekisk matematiker (verksam ca 300 f.Kr.) som verkade i Alexandria under Ptolemaios I:s regeringstid. Han är känd som ”geometrins fader” tack vare sitt verk Elementa, där han systematiskt sammanställde och bevisade antikens matematiska och geometriska kunskap utifrån axiom. Verket användes som standardlärobok i matematik ända in på 1800-talet.

Perseus

Den siste kungen av Makedonien (ca 212–166 f.Kr., regerade 179–168 f.Kr.) och son till Filip V av den antigonidiska dynastin. Han försökte stärka Makedoniens inflytande i Grekland, vilket ledde till det tredje makedonska kriget mot Rom. Efter att ha besegrats vid slaget vid Pydna 168 f.Kr. fördes han i triumftåg i Rom och dog i fångenskap.

Antiochos III den store

Den mest framstående seleukidiske kungen under senhellenismen (ca 241–187 f.Kr.), som återupprättade rikets makt genom ett stort fälttåg i öster och erövrade Koilesyrien från Egypten. Hans ambitioner att expandera in i Mindre Asien och Grekland ledde dock till krig med Rom. Efter nederlaget vid Magnesia 190 f.Kr. och freden i Apameia förlorade han merparten av sina västra besittningar.

Eumenes

Eumenes av Kardia (ca 362–316 f.Kr.) var Alexander den stores grekiske kansler och en lojal diadoch som stred för det kungliga huset mot Antigonos innan han förråddes av sina egna soldater. Eumenes II (regerade 197–159 f.Kr.) var kung av Pergamon som allierade sig med Rom mot Antiochos III och gjorde Pergamon till en stormakt och kulturmetropol i Mindre Asien.

Demetrios I Poliorketes (”Stadsbelägraren”)

Son till diadochen Antigonos Monofthalmos (336–283 f.Kr.) och en färgstark hellenistisk krigsherre och kung av Makedonien (294–288 f.Kr.). Han var berömd för sina gigantiska belägringsmaskiner (bland annat vid den misslyckade belägringen av Rhodos 305–304 f.Kr., vars bronsrester användes till Kolossen på Rhodos). Han förlorade slutligen makten och dog i fångenskap hos Seleukos I.

Mithridates VI Eupator

Kung av Pontos vid Svarta havet (ca 135–63 f.Kr.) och en av Roms farligaste fiender under senrepubliken. Han framställde sig som en grekisk befriare och utkämpade tre blodiga krig mot Rom (de mithridatiska krigen), bland annat genom att beordra massakern på tiotusentals romare i Mindre Asien år 88 f.Kr. Han besegrades slutligen av Sulla, Lucullus och Pompejus och tog sitt liv på Krim.

Euergetai (singular: euergetes)

Grekisk hederstitel som betyder ”välgörare” och gavs till kungar, makthavare eller rika medborgare som finansierade offentliga byggnader, tempel, spel eller spannmål i grekiska städer. Systemet kallas euergetism och var ett centralt politiskt och socialt utbyte under hellenismen och romersk tid, där eliten bytte ekonomisk generositet mot prestige och lojalitet.

Tarquinius Superbus (Lucius Tarquinius Superbus)

Enligt den romerska traditionen Roms sjunde och siste kung (regerade ca 534–509 f.Kr.) av etruskisk härkomst. Hans tillnamn Superbus (”den övermodige”) speglar att han framställdes som en hänsynslös tyrann som åsidosatte senaten. Hans regim störtades år 509 f.Kr. efter att hans son Sextus våldtagit adelskvinnan Lucretia, vilket ledde till att monarkin avskaffades och republiken grundades.

Tullus Hostilius

Enligt traditionen Roms tredje kung (regerade ca 672–640 f.Kr.), känd som en krigisk härskare som utökade Roms territorium. Han besegrade och förstörde grannstaden Alba Longa (efter den berömda tvekampen mellan bröderna Horatierna och Curiatierna) och flyttade dess befolkning till Rom. Enligt legenden träffades han av Jupiters blixt som straff för att ha försummat de religiösa riterna.

Servius Tullius

Roms sjätte kung (regerade ca 578–534 f.Kr.) av etruskiskt ursprung, som enligt traditionen genomförde genomgripande sociala, militära och politiska reformer. Han tillskrivs den servianska författningen, som delade in medborgarna i förmögenhetsklasser och centurier baserat på deras militära utrustningsförmåga, samt uppförandet av Roms första stadsmur (Serviusmuren). Han mördades i en sammansvärjning ledd av sin egen dotter Tullia och svärsonen Tarquinius Superbus.

Res publica

Latinskt begrepp som bokstavligen betyder ”den offentliga angelägenheten” och betecknade den romerska staten och dess republikanska styrelseskick (509–27 f.Kr.). Kärnan i res publica var att makten tillhörde det romerska folket och senaten (SPQR) och inte en enskild kung. Systemet byggde på kollegialitet (flera ämbetsmän delade på makten) och annuitet (ettåriga mandatperioder) för att förhindra envälde.

Comitia centuriata

Centurieförsamlingen, den viktigaste folkförsamlingen i den romerska republiken, ursprungligen organiserad efter militär indelning och förmögenhet (193 centurier). Eftersom de rikaste klasserna hade majoriteten av röstblocken var församlingen starkt konservativ och plutokratisk. Den valde de högsta ämbetsmännen (konsuler, praetorer och censorer), beslutade om krig och fred samt fungerade som högsta appellationsdomstol i dödsstraffsmål.

Comitia curiata

Roms äldsta folkförsamling, baserad på de tre ursprungliga stammarna och indelad i 30 curiae (släkting-/grannskapsenheter) från kungatiden. Under republiken förlorade den sin reella politiska makt till andra församlingar, men behöll viktiga ceremoniella och religiösa uppgifter. Den bekräftade bland annat högre ämbetsmäns militära befälsmakt (lex curiata de imperio) och godkände adoptioner samt testamenten.

Concilium plebis (Comitia plebis)

Plebejernas egen folkförsamling som skapades under ståndsstriderna på 400-talet f.Kr. och leddes av folktribunerna. Här valdes folktribuner och plebejiska ediler, och församlingen stiftade beslut kallade plebiscita. Genom lagen Lex Hortensia år 287 f.Kr. blev dess beslut bindande för hela det romerska folket, inklusive patricierna.

Comitia tributa

Tribusförsamlingen, en romersk folkförsamling där medborgarna röstade gruppvis efter geografiska distrikt (tribus, totalt 35 stycken). Den var mer demokratisk till sin struktur än centurieförsamlingen eftersom förmögenhet inte styrde röstordningen, även om de fyra stadstribus hade sämre representation än landsbygdstribus. Församlingen valde lägre ämbetsmän (som kvestorer och kuruliska ediler) och stiftade majoriteten av lagarna under republiken.

Pomerium

Den heliga, religiöst invigda stadsgränsen runt Rom (och andra romerska städer) som enligt myten plöjdes upp av Romulus. Inom pomerium rådde fred och civil lag: inga vapen fick bäras, inga fältherrar fick utöva militärt befäl (imperium militiae) och inga döda fick begravas innanför gränsen. Endast under ett beviljat triumftåg fick en segrande general och hans armé passera gränsen i rustning.

Ab urbe condita

Latinskt uttryck som betyder ”från stadens grundläggning” och användes i romersk tideräkning med utgångspunkt i Roms traditionella grundläggningsår 753 f.Kr. Det är också titeln på historikern Titus Livius berömda verk om Roms historia från grundläggningen fram till Augustus tid.

Gens

En romersk klan eller storfamilj bestående av flera släktgrenar som delade samma släktnamn (nomen gentile, t.ex. Julius eller Cornelius) och hävdade härstamning från en gemensam, ofta mytisk, stamfader. Medlemmarna i en gens hade gemensamma religiösa kulter, gravplatser och stark social lojalitet gentemot varandra. Systemet var särskilt betydelsefullt bland de patriciska adelsätterna.

Bucchero

Karaktäristisk etruskisk keramik från 600- och 500-talen f.Kr. med en glänsande svart eller mörkgrå yta. Den svarta färgen och metalliska glansen åstadkoms genom bränning i syrefattig miljö (reduktionsbränning) och polering av leran. Kärlen formades ofta för att efterlikna dyrbara brons- och silverkärl med reliefer och användes flitigt som gravgåvor av den etruskiska aristokratin.

Etrusca disciplina

Samlingsnamnet på etruskernas komplexa religiösa lära och spådomskonst, nedtecknad i heliga böcker. Den byggde på tron att gudarnas vilja kunde avläsas i naturen genom tolkning av blixtar, fåglars flykt och undersökning av offerdjurs inälvor, särskilt levern (haruspicina). Romarna övertog och respekterade denna kunskap djupt och anlitade etruskiska präster (haruspices) vid kristillfällen.

Ais (plural: aisar)

Det etruskiska ordet för ”gud” eller ”gudomlighet”. Etruskerna hade en rik panteon som delvis bestod av inhemska gudar (som Tinia, Uni och Menrva) och delvis påverkades starkt av grekisk mytologi. Ordet är ett av de få säkert kända etruskiska orden och återfinns ofta i religiösa inskrifter.

Tribus

De geografiska val- och förvaltningsdistrikt som de romerska medborgarna var indelade i (ursprungligen 3 stammar, senare utökade till 35 geografiska tribus – 4 i staden Rom och 31 på landsbygden). Varje medborgare tillhörde en specifik tribus, vilket avgjorde var man betalade skatt, mönstrade till militärtjänst och avgav sin röst i tribusförsamlingen (comitia tributa).

Rex

Det latinska ordet för ”kung”, använt om Roms sju kungar under kungatiden (753–509 f.Kr.). Efter att Tarquinius Superbus störtats blev titeln rex djupt avskydd i den romerska republiken och förknippades med tyranni och ofrihet. Kungen behölls dock som ett rent religiöst ämbete (rex sacrorum) för att utföra vissa riter som tidigare tillhört kungen.

Vanth

En bevingad kvinnlig dödsdemon i den etruskiska mytologin som avbildas flitigt i gravmålningar och på sarkofager. Till skillnad från den skrämmande Charun framställs Vanth ofta som en välvillig ledsagare som håller en fackla, en nyckel eller en skriftrulle och guidar den avlidnes själ till underjorden.

Livius (Titus Livius)

En av Roms främsta historieskrivare (59 f.Kr.–17 e.Kr.), verksam under kejsar Augustus tid. Han skrev det monumentala verket Ab urbe condita i 142 böcker (varav 35 är bevarade), som skildrar Roms historia från stadens grundläggning till hans egen samtid. Livius syfte var moraliskt och patriotiskt: att visa hur romarnas uråldriga dygder (mos maiorum) byggde upp imperiet.

Plutarchos

Grekisk filosof, präst i Delfi och biograf (ca 46–120 e.Kr.) verksam under den romerska kejsartiden. Han är mest känd för Jämförande levnadsteckningar (Bioi parallelloi), där han parar ihop en berömd grek med en romare (t.ex. Alexander den store och Julius Caesar) för att belysa deras moraliska karaktär. Hans skrifter är en ovärderlig källa till antikens historia och personligheter.

Tacitus (Publius Cornelius Tacitus)

Romersk senator och en av antikens största historieskrivare (ca 56–120 e.Kr.). I sina huvudverk Annales och Historiae skildrar han den tidiga kejsartiden med skarp psykologisk blick och djup pessimism inför kejsarmaktens tyranni och senatens förfall. Han skrev även Germania, en etnografisk skildring av de germanska folken.

Tarquinius Priscus (Lucius Tarquinius Priscus)

Enligt traditionen Roms femte kung (regerade ca 616–579 f.Kr.) och den förste av etruskiskt ursprung, inflyttad från staden Tarquinii. Under hans styre genomgick Rom en kraftig urbanisering med dräneringen av träskmarken via Cloaca Maxima, anläggandet av Forum Romanum och Circus Maximus samt påbörjandet av Jupitertemplet på Capitolium. Han mördades av sina föregångare Ancus Marcius söner.

Romulus

Roms mytiske grundläggare och förste kung (enligt traditionen 753–716 f.Kr.), son till krigsguden Mars och vestalen Rhea Silvia. Efter att ha räddats från Tibern av en varginna tillsammans med sin tvillingbror Remus grundade han staden Rom den 21 april 753 f.Kr. efter att ha dödat sin bror i ett gräl. Han skapade enligt traditionen senaten, de första lagarna och genomförde ”sabinskornas bortrövande” för att skaffa kvinnor till den nya staden.

Roms 7 kullar

De sju kullar öster om floden Tibern som det antika Rom växte fram kring och som omslöts av Serviusmuren. Kullarna är Palatinen (där Romulus enligt myten grundade staden och där kejsarpalatsen senare låg), Capitolium (stadens religiösa centrum med Jupitertemplet), Aventinen, Caelius, Esquilinen, Viminalen och Quirinalen.

Charun

En manlig dödsdemon i den etruskiska mytologin som vaktar ingången till underjorden (motsvarar delvis den grekiske färjemannen Charon, men har en helt egen karaktär). Han avbildas med groteska drag – blåaktig hud, kroknäsa, spetsiga öron och vingar – och bär en tung hammare eller yxa som han slår igen dörren till dödsriket med.

Hefaistos (romersk motsvarighet: Vulcanus)

Den grekiske guden för eld, smide, hantverk och metallbearbetning, son till Zeus och Hera. Han avbildas som halt och vanställd men besitter överlägsen skicklighet som smed åt gudarna i sin verkstad inne i vulkaner (som Etna). Inom etruskisk och romersk kultur smälte han samman med den etruskiske eldguden Sethlans och den romerske Vulcanus.

Phersu

En maskerad, skäggig figur som förekommer i etruskiska gravmålningar från 500-talet f.Kr. (framför allt i Augurernas grav i Tarquinia). Han avbildas i en våldsam ritual eller begravningslek där han hetsar en blodhund mot en man som har en säck över huvudet och en klubba i handen. Ordet phersu betyder ”mask” och gav upphov till det latinska ordet persona (skådespelarmask/person).

Ancus Marcius

Enligt traditionen Roms fjärde kung (regerade ca 640–616 f.Kr.) och dotterson till Numa Pompilius. Han kombinerade fredliga religiösa reformer med framgångsrik expansion genom att besegra flera latinska städer och bosätta deras invånare på Aventinen. Han tillskrivs byggandet av Roms första bro över Tibern (Pons Sublicius) samt grundandet av hamnstaden Ostia vid Tiberns mynning.

Numa Pompilius

Enligt traditionen Roms andre kung (regerade ca 715–673 f.Kr.) av sabinskt ursprung, som efterträdde den krigiske Romulus. Han framställs som en fredlig och vis lagstiftare som organiserade den romerska religionen, inrättade prästerskapen (inklusive vestalerna och pontifex maximus) och reformerade kalendern till tolv månader.

Roms grundläggning (datering)

Enligt den romerska antikvariska traditionen (fastställd av lärde som Varro under senrepubliken) grundades Rom den 21 april år 753 f.Kr. av Romulus på Palatinen. Arkeologiska fynd visar dock att fast bosättning i form av små byar på kullarna (särskilt Palatinen) existerade redan under järnåldern på 900- och 800-talen f.Kr., och att dessa växte samman till en stad under 600-talet f.Kr.

Plebej (plebejer)

Den breda massan av fria romerska medborgare som inte tillhörde de privilegierade adelsätterna (patricierna). Gruppen var socialt heterogen och bestod av allt från fattiga bönder och hantverkare till förmögna köpmän. Under ståndsstriderna på 400- och 300-talen f.Kr. kämpade plebejerna sig till politisk jämlikhet, egna ämbetsmän (folktribuner) och tillträde till konsulatet och senaten.

Villanovakulturen

Den tidigaste järnålderskulturen i norra och centrala Italien (ca 900–700 f.Kr.), uppkallad efter fyndplatsen Villanova nära Bologna. Kulturen kännetecknas av kremering av de döda, vars aska lades i karaktäristiska bikoniska gravurnor tillsammans med bronsföremål. Arkeologiskt betraktas Villanovakulturen som den direkta föregångaren till den etruskiska civilisationen.

Pontifex maximus

Översteprästen och ledaren för det högsta prästkollegiet (pontifices) i den romerska statsreligionen. Ämbetet innebar överinseende över kulten, kalendern och religiös lag, och innehades på livstid av medlemmar ur den politiska eliten (exempelvis Julius Caesar). Från och med Augustus övertogs titeln av de romerska kejsarna, och den lever idag vidare som en av påvens titlar.

Epikurism (epikureism)

Hellenistisk filosofisk riktning grundad i Aten omkring år 306 f.Kr. av Epikuros i hans skola ”Trädgården”. Epikuréerna utgick från en atomistisk världsbild där gudarna inte ingriper i människors liv och döden bara innebär atomernas upplösning (varför man inte behöver frukta döden eller gudarna). Livets högsta mål är lust (hedone), definierat som frånvaro av fysisk smärta och själslig oro (ataraxia), vilket bäst nås genom ett tillbakadraget liv i vänskap.

Ptolemaios I Soter (”Frälsaren”)

En av Alexander den stores närmaste generaler och vänner (ca 367–283 f.Kr.) som efter Alexanders död säkrade kontrollen över Egypten och grundade den ptolemeiska dynastin (305–30 f.Kr.). Han försvarade framgångsrikt Egypten mot andra diadocher, gjorde Alexandria till sin huvudstad och lade grunden till biblioteket i Alexandria samt forskningsinstitutet Museion.

Sulla (Lucius Cornelius Sulla)

Romersk fältherre och konservativ politiker (138–78 f.Kr.) som var den förste general som tågade med sin egen armé mot Rom under inbördeskriget mot sin rival Gaius Marius. Åren 82–79 f.Kr. lät han utropa sig till diktator på obestämd tid, införde skräckvälde med dödslistor (proskriptioner) och genomförde reformer som stärkte senaten och försvagade folktribunerna innan han frivilligt avgick.

Cicero (Marcus Tullius Cicero)

Romersk statsman, advokat, filosof och senrepublikens främste talare (106–43 f.Kr.). Som konsul år 63 f.Kr. slog han ner Catilinas sammansvärjning, och under inbördeskrigen försökte han försvara republikens traditioner och senatens auktoritet mot militära diktatorer. Hans bevarade tal, brev och filosofiska skrifter formade det klassiska latinet, men hans motstånd mot Marcus Antonius ledde till att han avrättades år 43 f.Kr.

Hannibal Barkas

Karthagisk fältherre (247–ca 183 f.Kr.) och en av antikens främsta militärstrateger, känd för att ha lett Karthagos arméer mot Rom under det andra puniska kriget (218–201 f.Kr.). Han tågade med sin armé och stridselefanter över Alperna till Italien och tillfogade romarna förkrossande nederlag, främst vid slaget vid Cannae år 216 f.Kr. Han besegrades slutligen av Scipio Africanus vid slaget vid Zama 202 f.Kr. och begick senare självmord i exil.