Genetikens Grunder

Vad är DNA?

DNA, eller deoxyribonukleinsyra, är en molekyl som innehåller den genetiska informationen som styr alla levande organismers tillväxt, utveckling och funktion. Det finns i cellkärnan hos eukaryota celler och är organiserat i form av kromosomer. DNA är uppbyggt av långa kedjor av mindre byggstenar som kallas nukleotider. Varje nukleotid består av tre delar: en kvävebas, en sockermolekyl (deoxiribos), och en fosfatgrupp. Dessa komponenter samverkar för att bygga upp den ikoniska spiralstrukturen hos DNA, som kallas för en dubbelhelix.

Kvävebaserna är centrala för DNA:s funktion och fungerar som "stegpinnarna" i dubbelhelixen. Det finns fyra olika typer av kvävebaser: adenin (A), tymin (T), cytosin (C) och guanin (G). Dessa baser paras ihop enligt en strikt regel: adenin binder alltid till tymin (A <-> T), medan cytosin binder till guanin (C <-> G). Dessa baspar hålls samman av vätebindningar, vilket gör DNA-molekylen stabil men ändå flexibel nog för att kunna kopieras och läsas av.

Ryggraden i DNA-molekylen, som utgör "sidorna" av spiralstegen, består av alternerande sockermolekyler och fosfatgrupper. Deoxiribos, sockermolekylen i ryggraden, är en typ av socker med fem kolatomer, och dess koppling till fosfatgruppen skapar en stabil struktur som skyddar kvävebaserna inuti.

DNA:s funktion handlar om att lagra och överföra genetisk information. Den specifika sekvensen av kvävebaser i en DNA-molekyl utgör instruktionerna för att bygga proteiner, vilka är avgörande för kroppens struktur och funktioner. Kombinationen av dessa fyra kvävebaser bestämmer genetiska egenskaper, som din ögonfärg, hårfärg och till och med om du är laktosintolerant. Dessutom spelar DNA en avgörande roll i celldelning, där den genetiska informationen kopieras och överförs till nya celler för att upprätthålla organismens funktion och tillväxt.

För att summera är DNA en komplex, men elegant organiserad molekyl som fungerar som livets "manual." Dess unika struktur och funktion gör det möjligt för levande organismer att ärva egenskaper, anpassa sig till miljöförändringar och fortsätta existera från generation till generation. Att förstå DNA:s uppbyggnad och funktion är centralt inom biologi och medicin, och denna kunskap har lett till stora framsteg, som utvecklingen av genteknik och behandlingar för genetiska sjukdomar.

Varför är DNA så viktigt?

DNA, eller deoxyribonukleinsyra, finns i cellkärnan hos våra celler, där det är skyddat från skador och fungerar som en genetisk manual för organismens funktion. En av de viktigaste funktionerna för DNA är att koda för alla de proteiner som våra kroppar behöver. Proteiner spelar en avgörande roll i nästan alla processer i cellen och är centrala för att hålla kroppen levande och fungerande. Men frågan är, varifrån kommer dessa proteiner? Svaret ligger i DNA-molekylens unika förmåga att lagra genetisk information och dirigera proteinsyntesen.

DNA-molekylen är organiserad i kromosomer, som i sin tur är tätt upplindade strängar av DNA. I varje somatisk cell (alla celler utom könsceller) finns 46 kromosomer, arrangerade i 23 par. Av dessa är 22 par homologa kromosompar, vilket betyder att de innehåller samma gener men kan ha olika versioner av dessa gener, kallade alleler. Det sista paret är könskromosomerna, som bestämmer en individs biologiska kön: kvinnor har två X-kromosomer (XX) och män har en X- och en Y-kromosom (XY). Varje kromosompar består av en kromosom som ärvs från modern och en från fadern, vilket gör vårt DNA unikt och ger upphov till genetisk variation.

Proteiner, som är produkten av DNA:s genetiska kod, består av långa kedjor av aminosyror som kallas polypeptidkedjor. Det finns 20 olika aminosyror, och det är sekvensen, antalet och ordningen på dessa aminosyror i en polypeptidkedja som bestämmer proteinets struktur och funktion. Av dessa 20 aminosyror är 9 essentiella, vilket innebär att de inte kan produceras av kroppen och måste intas via kosten. Proteiner är mycket mångsidiga och har en rad olika funktioner i kroppen. De fungerar som byggstenar för vävnader, muskler och ben och är dessutom viktiga för specifika funktioner i form av enzymer, receptorer, hormoner och antikroppar.

Enzymer är biologiska katalysatorer som påskyndar kemiska reaktioner i kroppen, receptorer möjliggör kommunikation mellan celler genom att binda till signalmolekyler, hormoner fungerar som kemiska budbärare, och antikroppar är en del av immunsystemet och hjälper till att bekämpa infektioner. Proteiner produceras i ribosomerna, små organeller i cellen som översätter DNA:s kod till färdiga proteiner. Denna process börjar med transkription i cellkärnan, där en kopia av DNA:s genetiska kod i form av mRNA (messenger-RNA) bildas. mRNA lämnar cellkärnan och transporteras till ribosomerna, där det används som en mall för att sätta ihop aminosyror i rätt ordning i en process som kallas translation.

Kort sagt, DNA är det centrala lagringssystemet för genetisk information, och det dirigerar produktionen av proteiner, som i sin tur utför majoriteten av de uppgifter som krävs för att cellerna och kroppen ska fungera. Förståelsen av hur DNA, kromosomer och proteiner samverkar ger en djup inblick i livets grundläggande mekanismer och är avgörande för att förstå biologi på en avancerad nivå.

Vad är gener?

Gener är specifika segment av DNA som innehåller instruktioner för att tillverka proteiner eller RNA-molekyler, vilka är avgörande för en organisms struktur och funktion. De kan beskrivas som enhetliga byggstenar i det genetiska materialet som styr biologiska processer och egenskaper. Genernas primära funktion är att lagra och överföra den information som krävs för att kroppen ska kunna bygga och reglera sina celler, vävnader och organ.

DNA, som består av långa kedjor av nukleotider, är organiserat i kromosomer. Varje kromosom innehåller många gener, och varje gen är placerad på en specifik plats, eller locus, på kromosomen. En gen kodar för ett specifikt protein genom att bestämma ordningen av aminosyror i proteinet. Det är denna sekvens som avgör proteinets form och funktion. Proteiner är avgörande för allt från att bygga strukturer som muskler och ben till att reglera kemiska reaktioner genom enzymer eller att fungera som transportmolekyler och hormoner.

Gener är också ansvariga för att ärva egenskaper från föräldrar till avkomma. Hos människor är gener organiserade i 46 kromosomer, varav hälften ärvs från modern och hälften från fadern. Dessa gener kan förekomma i olika versioner, som kallas alleler. Alleler är variationer av samma gen som kan ge upphov till olika uttryck, som exempelvis olika ögonfärger eller blodgrupper. Trots att alla celler i kroppen innehåller samma gener, uttrycks inte alla gener i alla celler. Istället är vissa gener aktiva, eller "påslagna", i vissa celltyper beroende på deras funktion. Exempelvis uttrycks gener som är ansvariga för insulinproduktion endast i bukspottkörtelns celler.

Genernas roll är inte begränsad till att bara koda för proteiner. Vissa gener kodar istället för olika typer av RNA, som har andra funktioner i cellen. Ett exempel är tRNA (transfer-RNA) och rRNA (ribosomalt RNA), som är nödvändiga för proteinsyntesen. Det finns också gener som inte kodar för något protein men som reglerar uttrycket av andra gener, exempelvis genom att kontrollera när och var en gen ska aktiveras.

Vidare är gener en viktig del av evolutionen, eftersom mutationer – förändringar i en gens DNA-sekvens – kan introducera nya egenskaper. Om dessa egenskaper är fördelaktiga i en specifik miljö, kan de selekteras genom naturligt urval, vilket driver arters utveckling över tid.

Proteinsyntes?

Proteinsyntesen kallas den process där proteiner syntetiseras eller ”byggs ihop” av cellen. Detta kan delas in i ett antal steg. Det börjar med att DNA från cellens kärna transkriberas till mRNA som sedan mognar (splitsning) och till sist translateras till proteiner i cellens ribosomer. Proteinerna sköter i sin tur alla cellens funktioner.

Först och främst behövs det en liten inledning för att man ska kunna förstå stegen i proteinsyntesen och hänga med på vad som händer.

I cellens kärna lagras som bekant DNA-molekylen eller då deoxiribonukleinsyra. DNA-molekylen är uppbyggd av fosfat, socker och kvävebaser. Den är i form av en dubbelhelix eller nästan som en repstege där fosfat och socker utgör själva repen vid sidorna och kvävebaserna utgör stegen man kliver på. Det finns fyra olika sorters kvävebaser kallade guanin, cytosin, adenin och tymin. Kvävebaserna kan endast binda till sin specifika kvävebas och alltså kan guanin bara binda till cytosin, adenin till tymin och vice versa. Kvävebaserna brukar förkortas G, C, A och T. Hela DNA-molekylen utgör en organisms arvsanlag och kan beskrivas som en mall för hur hela organismen ska byggas upp. Om man plockar ut en del av den långa DNA-molekylen kallas detta för en gen, denna gen kodar för ett visst protein, som i sin tur utför en viss funktion i organismen. Proteiner är en stor makromolekyl och kan ha en mängd olika funktioner, allt från att transportera ämnen genom cellen till att utgöra enzymer som bryter ner det vi äter.

Transkription av DNA

Det första steget i proteinsyntesen är alltså transkription av DNA:t i cellens kärna, man kan även beskriva det som att information från en specifik del av DNA:t skrivs om till något kallat RNA. RNA kan ha olika funktioner men den RNA-molekylen som bildas här kallas för messengerRNA eller mRNA och är en sorts kopia som senare kommer användas som mall av ribosomen för att bilda ett protein.

Det första steget i transkriptionen är att ett enzymkomplex kallat RNA-polymeras binder till DNA-molekylen. När detta sker kommer DNA-molekylen öppna upp sig och kvävebaserna släpper i sina bindningar. Den ena delen av DNA-molekylen kommer nu användas som mall för att bilda mRNA-molekylen. Det nämndes tidigare att en kvävebas bara kan binda till en annan specifik kvävebas och detta är något som utnyttjas vid bildandet av mRNA. I cellens kärna finns det nämligen fria ”bitar” av DNA-molekylen som utgör en kvävebas, ett socker och en eller flera fosfatgrupper. Dessa ”bitar” kallas för nukleotider och används för att bygga mRNA-molekylen. Nukleotiderna kopplas alltså samman i en specifik ordning då de bara kan matcha till en specifik kvävebas och bildar tillsammans en lång sträng av mRNA. Det bör nämnas att i RNA-strängar finns inte kvävebasen tymin, denna har istället bytts ut mot en kvävebas kallad uracil men matchar på samma sätt som tymin bara med adenin.

Splitsning

Nästa steg i proteinsyntesen kallas för splitsning eller att mRNA mognar. När mRNA bildas så finns det delar av den som inte ska kodas om till proteiner och måste alltså sorteras bort. Delarna av mRNA-molekylen som inte ska användas kallas för introner, medan de som ska användas kallas för exoner. Själva bortsorteringen eller då splitsningen börjar med att mRNA-strängen dras ihop så att delarna med introner bildar små öglor som sedan klyvs av, detta kallas att delarna degraderas. När endast exoner återstår så är mRNA-strängen mogen och kan nu transporteras ut ur cellkärnans porer där ribosomerna kan ta hand om nästa steg i proteinsyntesen, nämligen translationen.

Translation

Translationen är den process då informationen i mRNA-molekylen ska translateras eller översättas till protein. Själva translationen utförs av ribosomen som är uppbyggd av en mindre och en större subenhet, dessa två subenheter förenas runt en sträng mRNA och bildar en proteinfabrik.

När bildandet av proteiner sker så behövs alltså mRNA (ritningen), ribosomen (fabriken), tRNA (materialleverantör), rRNA (förenar aminosyror) och aminosyror (materialet).

Det första steget i translationen är att transfer-RNA tillsammans med ribosomens lilla subenhet binder till ett specifikt ställa på mRNA-kedjan. Transfer-RNA har nämligen förutom en specifik aminosyra även en triplett av kvävebaser med sig, en sådan kallas för antikodon. Som nämnt tidigare så matchas kvävebaser i par och det är därför tRNA-molekylen med dess aminosyra bara kan passas in på vissa ställen längst med mRNA-kedjan. Tripletten av kvävebaser i tRNA-molekylen (antikodonet) binder alltså till en matchande triplett kvävebaser på mRNA-kedjan, kallade kodonet.

När en tRNA-molekyl och ribosomens lilla subenhet har bundit till mRNA-kedjan är det nu dags för ribosomens stora subenhet att binda in till sin lilla subenhet. Ribosomens stora subenhet består av tre ”fack”. Det ena facket är nu ockuperat av en tRNA-molekyl med sin aminosyra och det är i detta proteinfack som långa kedjor av proteiner ska växa ut ur kromosomen. Det andra facket är där inkommande tRNA-molekyler med sina aminosyror kommer in. Den inkommande aminosyran kopplas nu ihop med aminosyran som befinner sig i proteinfacket. Själva föreningen av dessa aminosyror görs av det så kallade ribosomala RNA:t (rRNA). När aminosyrorna har förenats så släpper bindningen mellan den första aminosyran och dess tRNA som nu förflyttas till ribosomens tredje fack (utgångsfacket) och tar sig ur ribosomen. Den inkommande tRNA-molekylen har nu förflyttats till proteinfacket och väntar på nästa inkommande tRNA-molekyl med sin aminosyra. Denna process tuggar på likt en fabrik och medans ribosomen rör sig längst med mRNA-strängen löper samtidigt en lång sträng av aminosyror ut från den (protein). Till slut kommer ribosomen fram till en del av mRNA-kedjan som kallas ett stoppkodon, denna del är speciell då en vanlig tRNA-molekyl inte kan binda till den. Istället binder ett annat protein kallat RF eller Release Factor på engelska, detta är en slags stoppsignal som meddelar att ribosomen ska släppa från mRNA-kedjan och translationen avslutas. Den långa kedjan av aminosyror som bildats under translationen är då det färdiga proteinet och mRNA-kedjan kan antingen återanvändas eller brytas ner.

What is DNA?

DNA, or deoxyribonucleic acid, is a molecule that contains the genetic information that governs the growth, development, and function of all living organisms. It is found in the nucleus of eukaryotic cells and is organized in the form of chromosomes. DNA is made up of long chains of smaller building blocks called nucleotides. Each nucleotide consists of three parts: a nitrogenous base, a sugar molecule (deoxyribose), and a phosphate group. These components work together to form the iconic double helix structure of DNA.

The nitrogenous bases are crucial to DNA’s function and act as the “rungs” in the double helix ladder. There are four different types of nitrogenous bases: adenine (A), thymine (T), cytosine (C), and guanine (G). These bases pair up according to a strict rule: adenine always pairs with thymine (A <-> T), while cytosine pairs with guanine (C <-> G). These base pairs are held together by hydrogen bonds, which make the DNA molecule stable but flexible enough to be copied and read.

The backbone of the DNA molecule, which forms the "sides" of the ladder, consists of alternating sugar molecules and phosphate groups. Deoxyribose, the sugar in the backbone, is a type of sugar with five carbon atoms, and its connection to the phosphate group creates a stable structure that protects the nitrogenous bases inside.

The function of DNA is to store and transmit genetic information. The specific sequence of nitrogenous bases in a DNA molecule forms the instructions for building proteins, which are crucial for the body’s structure and functions. The combination of these four bases determines genetic traits, such as eye color, hair color, and even whether or not someone is lactose intolerant. Additionally, DNA plays a key role in cell division, where the genetic information is copied and passed on to new cells to maintain the organism’s function and growth.

In summary, DNA is a complex but elegantly organized molecule that serves as the "manual" of life. Its unique structure and function allow living organisms to inherit traits, adapt to environmental changes, and continue to exist from generation to generation. Understanding the structure and function of DNA is central to biology and medicine, and this knowledge has led to significant advancements, such as the development of genetic engineering and treatments for genetic diseases.

Why is DNA so important?

DNA, or deoxyribonucleic acid, is located in the cell nucleus, where it is protected from damage and functions as a genetic manual for the organism’s operation. One of the most important functions of DNA is to code for all the proteins that our bodies need. Proteins play a crucial role in almost all processes within the cell and are central to keeping the body alive and functioning. But the question is, where do these proteins come from? The answer lies in DNA’s unique ability to store genetic information and direct protein synthesis.

The DNA molecule is organized into chromosomes, which are tightly coiled strands of DNA. In each somatic cell (all cells except sex cells), there are 46 chromosomes, arranged in 23 pairs. Of these, 22 pairs are homologous, meaning they contain the same genes but may have different versions of these genes, called alleles. The last pair consists of sex chromosomes, which determine an individual’s biological sex: women have two X chromosomes (XX) and men have one X and one Y chromosome (XY). Each chromosome pair consists of one chromosome inherited from the mother and one from the father, making our DNA unique and giving rise to genetic variation.

Proteins, which are the products of DNA’s genetic code, are made up of long chains of amino acids called polypeptides. There are 20 different amino acids, and it is the sequence, number, and order of these amino acids in a polypeptide chain that determines the protein’s structure and function. Of these 20 amino acids, 9 are essential, meaning they cannot be produced by the body and must be obtained through the diet. Proteins are highly versatile and serve many different functions in the body. They act as building blocks for tissues, muscles, and bones, and are also important for specific functions such as enzymes, receptors, hormones, and antibodies.

Enzymes are biological catalysts that speed up chemical reactions in the body, receptors allow communication between cells by binding to signaling molecules, hormones serve as chemical messengers, and antibodies are part of the immune system and help fight infections. Proteins are produced in ribosomes, small organelles in the cell that translate DNA’s code into finished proteins. This process begins with transcription in the cell nucleus, where a copy of DNA’s genetic code is made in the form of mRNA (messenger RNA). mRNA leaves the nucleus and is transported to the ribosomes, where it serves as a template for assembling amino acids in the correct order in a process called translation.

In short, DNA is the central storage system for genetic information, and it directs the production of proteins, which in turn perform the majority of tasks required for cells and the body to function. Understanding how DNA, chromosomes, and proteins interact provides deep insight into the fundamental mechanisms of life and is critical to understanding biology at an advanced level.

What are Genes?

Genes are specific segments of DNA that contain instructions for making proteins or RNA molecules, which are essential for an organism’s structure and function. They can be described as uniform building blocks of the genetic material that govern biological processes and traits. The primary function of genes is to store and transmit the information required for the body to build and regulate its cells, tissues, and organs.

DNA, which consists of long chains of nucleotides, is organized into chromosomes. Each chromosome contains many genes, and each gene is located at a specific place, or locus, on the chromosome. A gene codes for a specific protein by determining the order of amino acids in the protein. This sequence determines the protein’s shape and function. Proteins are essential for everything from building structures like muscles and bones to regulating chemical reactions through enzymes or functioning as transport molecules and hormones.

Genes are also responsible for passing traits from parents to offspring. In humans, genes are organized in 46 chromosomes, half of which are inherited from the mother and half from the father. These genes can occur in different versions, called alleles. Alleles are variations of the same gene that can result in different expressions, such as different eye colors or blood types. Although all cells in the body contain the same genes, not all genes are expressed in every cell. Instead, some genes are active or "turned on" in certain cell types depending on their function. For example, genes responsible for insulin production are only expressed in the cells of the pancreas.

The role of genes is not limited to coding for proteins. Some genes code for different types of RNA, which have other functions in the cell. An example is tRNA (transfer RNA) and rRNA (ribosomal RNA), which are essential for protein synthesis. There are also genes that do not code for any protein but instead regulate the expression of other genes, for example, by controlling when and where a gene is activated.

Furthermore, genes are an important part of evolution, as mutations—changes in a gene’s DNA sequence—can introduce new traits. If these traits are advantageous in a specific environment, they may be selected for through natural selection, driving the evolution of species over time.

Protein Synthesis?

Protein synthesis refers to the process by which proteins are synthesized or "built" by the cell. This can be divided into several steps. It begins with the transcription of DNA from the cell's nucleus into mRNA, which then matures (splicing) and finally is translated into proteins in the cell's ribosomes. Proteins in turn manage all of the cell’s functions.

First, a brief introduction is needed to understand the steps in protein synthesis and follow what is happening.

In the cell’s nucleus, the DNA molecule, or deoxyribonucleic acid, is stored. The DNA molecule is made up of phosphate, sugar, and nitrogenous bases. It is in the form of a double helix, or almost like a rope ladder, where the phosphate and sugar make up the sides, and the nitrogenous bases form the rungs of the ladder. There are four different nitrogenous bases called guanine, cytosine, adenine, and thymine. These bases can only bind to their specific counterpart, so guanine can only pair with cytosine, and adenine pairs with thymine, and vice versa. These nitrogenous bases are abbreviated as G, C, A, and T. The entire DNA molecule constitutes an organism’s hereditary traits and can be described as a template for how the organism should be built. If one takes out a segment of this long DNA molecule, it is called a gene, and this gene codes for a specific protein, which in turn performs a particular function in the organism. Proteins are large macromolecules and can have many different functions, from transporting substances across the cell to serving as enzymes that break down what we eat.

DNA Transcription

The first step in protein synthesis is the transcription of DNA in the cell’s nucleus. This can also be described as information from a specific part of the DNA being written into something called RNA. RNA can have various functions, but the RNA molecule formed here is called messenger RNA or mRNA and is a kind of copy that will later be used as a template by the ribosome to form a protein.

The first step in transcription is that an enzyme complex called RNA polymerase binds to the DNA molecule. When this happens, the DNA molecule opens up, and the nitrogenous bases release from their bonds. One part of the DNA molecule will now be used as a template to form the mRNA molecule. It was mentioned earlier that a nitrogenous base can only bind with another specific base, and this is exploited in the formation of mRNA. Inside the cell nucleus, there are free "pieces" of the DNA molecule that consist of a nitrogenous base, a sugar, and one or more phosphate groups. These "pieces" are called nucleotides and are used to build the mRNA molecule. The nucleotides are linked together in a specific order because they can only match with a specific nitrogenous base, forming a long chain of mRNA. It should be noted that RNA strands do not contain the nitrogenous base thymine, which has instead been replaced by a nitrogenous base called uracil, but it matches with adenine in the same way as thymine does.

Splicing

The next step in protein synthesis is called splicing, or mRNA maturation. When mRNA is formed, there are parts of it that should not be coded into proteins and must be sorted out. The parts of the mRNA molecule that should not be used are called introns, while those that should be used are called exons. The sorting, or splicing, begins with the mRNA strand being drawn together so that the introns form small loops that are then cleaved off. This is called degradation. Once only the exons remain, the mRNA strand is mature and can be transported out of the cell nucleus through pores to the ribosomes, where the next step in protein synthesis, translation, will take place.

Translation

Translation is the process in which the information in the mRNA molecule is translated or converted into a protein. The translation is carried out by the ribosome, which consists of a smaller and a larger subunit. These two subunits come together around a strand of mRNA, forming a protein factory.

When proteins are being made, mRNA (the blueprint), the ribosome (the factory), tRNA (the material supplier), rRNA (which connects the amino acids), and amino acids (the raw materials) are all required.

The first step in translation is that transfer RNA (tRNA) along with the ribosome’s small subunit binds to a specific place on the mRNA chain. tRNA, in addition to a specific amino acid, also carries a triplet of nitrogenous bases, known as an anticodon. As mentioned earlier, nitrogenous bases pair up, and this is why the tRNA molecule with its amino acid can only fit at certain places along the mRNA chain. The triplet of bases in the tRNA molecule (the anticodon) binds to a matching triplet of nitrogenous bases on the mRNA chain, called a codon.

Once a tRNA molecule and the ribosome’s small subunit have bound to the mRNA chain, the large subunit of the ribosome will then bind to the small subunit. The large subunit of the ribosome consists of three "slots." One slot is now occupied by a tRNA molecule with its amino acid, and it is in this protein slot that long chains of proteins will grow out from the chromosome. The second slot is where incoming tRNA molecules with their amino acids enter. The incoming amino acid is now attached to the amino acid in the protein slot. The joining of these amino acids is done by the ribosomal RNA (rRNA). Once the amino acids are connected, the bond between the first amino acid and its tRNA breaks, and the tRNA is moved to the ribosome's third slot (the exit slot), leaving the ribosome. The incoming tRNA molecule has now moved to the protein slot and is waiting for the next incoming tRNA molecule with its amino acid. This process continues like a factory, and as the ribosome moves along the mRNA strand, a long chain of amino acids is released (the protein). Eventually, the ribosome reaches a section of the mRNA chain known as a stop codon. This part is special because a regular tRNA molecule cannot bind to it. Instead, a different protein, called the release factor (RF), binds here. This is a kind of stop signal, telling the ribosome to detach from the mRNA chain, and translation ends. The long chain of amino acids that has formed is the finished protein, and the mRNA chain can either be reused or broken down.