Politik Anteckningar

Tio saker som alla borde veta om riksdagen

Nummer 1: Riksdagen har funnits sen 1400-talet. De första riksdagsmötet hölls år 1435 i Arboga. Vid det har möte samlades representanter från olika delar av Sverige för att diskutera och fatta beslut i viktiga frågor. Den riksdag som vi ser idag skiljer sig mycket från den vi hade tidigare. Till exempel var den absolut inte demokratisk, vilket innebär att folket hade ingen makt och de inte fick rösta fram vilka som skulle vara med i röstning och bestämma vilka kandidater de vill ha att styra landet.

Sedan 1400-talet har riksdagen genomgått många förändringar som har gjort den mer demokratisk under flera året. En stort förändring kom år 1919 när Sverige införde att de ska allmän och lika rösträtt i landet. Det betyder att både kvinnor och män nu fick röst på lika villkor. Men trots denna förändring fanns det fortfarande grupper som inte fick rösta. Till exempel hade män som inte genomfört värnplikt fortfarande inte rösträtt. Med tiden har även dessa begränsningar tagits bort, så idag har vi ett system där alla vuxna medborgare ( alla människor som är 18 eller över) har rätt att rösta, oavsett kön eller annan bakgrund.

Nummer 2: Grundlagen ger riksdag mycket makt i landet. I Sverige grundlag står det att alla offentlig makt ska komma från folket och riksdagen. Men det betyder att båda har lika makt där folket som i grunder har den högsta makten i landet och riksdagen är har för att det är folkets viktigaste representanten för folkets vilka. Riksdagen är alltså den grupp som folket själv väljer vart fjärde år och riksdagen fatta beslut de som stora besluten i landet som påverkar hela samhället.

Offentlig makt innebär att makten att styra samhället genom statliga myndigheter, kommuner och andra verksamheter som finns och som har ansvar för att ta hand om olika delar av samhället. Denna verksamhet finansieras med skatt pengar alltså en viss andel av pengar som folket i landet betalar från deras lön. Därför är det viktigt att folket får vara med och får rätt att bestämma hur skattepengar ska användas och vilka som för olika delar av samhället.

För att folket ska kunna påverka vem som har den den offentlig makten, hålls det val vart fjärde år. Då väljer medborgarna vilka personer och partier ska sitta i riksdagen och fatta beslut i deras namn. Detta system är grunden för den svenska demokratin: folket röstar och ger sitt förtroende till de personer som ska representera dem och besluta om viktiga frågor, som skattar, skola, sjukvård, och lagar.

Nummer 3: Folket utser riksdagen. I Sverige hålls val vart fjärde år, alltid den andra söndagen i september. Vid det har valet röstar folket inte röstar bara på vilka som ska sitta i riksdagen utan även på vilka som ska styra i kommunerna och regionerna. När man röstar första gången i Sverige kan man få praktiska information om hur det går det till från valmyndigheten till slut beslut. För att få rösta i riksdagsvalet måste man vara svenska medborgare och fylla minst 18 år senast på valdagen.

Valsystem i Sverige: Sveriges valsystem har ett proportionellt valsystem. Så hur det fungerar är att Sveriges Riksdag har 349 platser. Dessa platser fördelas mellan de politiska partierna på ett sätt som speglar antalet röster varje parti får i valet. Så antalet platser du får i riksdagen är samma andel som partiet fick i valet. Till exempel om ett parti får 34% av rösterna i valet får de 34% av platserna i riksdagen vilket skulle vara 118-119 platser i riksdagen. Men det finns en fyraprocentsspärr, vilket betyder att partier som får mindre än 4% av rösterna inte kan få platser i riksdagen. Detta är också en bra sak eftersom procentgränsen är ganska låg så att det också är möjligt för små partier att konkurrera i riksdagen med de större partierna.

I Sverige röstar väljarna inte direkt på en enskild kandidat för att representera dem i riksdagen utan röstar istället på ett politiskt parti. Så partier tävlar i olika valkretsar för att få så många röster som möjligt.

I Sverige har vi något som kallas fasta mandat och utjämningsmandat. De 349 platserna är uppdelade på två sätt: 310 fasta mandat och 39 utjämningsmandat. Fasta mandat är mandat (platser) som tilldelas var och en av Sveriges 29 valkretsar. Dessa är de olika områdena i landet och baserat på områdets befolkningsstorlek får de sitt antal mandat. Till exempel får större valkretsar som Stockholm har fler fasta mandat.

Utjämningsmandat är extra platser i Sveriges riksdag som hjälper till att säkerställa att antalet platser ett parti får matchar procentandelen av rösterna de fick i hela landet. Partier vinner mandat i varje region baserat på röster, men detta matchar inte alltid perfekt deras procentandel av rösterna i hela landet. Sedan läggs utjämningsmandat till för att rätta detta. Dessa extra mandat går till partier som inte fick tillräckligt med platser i första omgången, vilket säkerställer att, i slutändan, det totala antalet mandat som ett parti har i riksdagen matchar deras nationella röstprocent. Så, utjämningsmandat säkerställer att om ett parti fick, säg, 25% av rösterna i hela landet, så slutar de med ungefär 25% av platserna i riksdagen, även om regionala resultat var något ojämna. Detta beräknas med hjälp av en matematisk formel så att de får samma procentandel av platser som av röster så exakt som möjligt.

Efter valet har riksdagen genom sin talman har ett viktigt uppgift är att föreslå vem som ska bli Sveriges statsminister. Talmannen väljer en kandidat som har störst chans att få tillräckligt stöd från riksdagen för att blir statsminister. När talmannen har föreslagit en kandidat får alla riksdagsledamöter rösta om förslaget. Varje ledamot kan rösta “ja”, “nej” eller välja att inte rösta alls. För att kandidaten ska blir vald till statsminister får inte mer än hälften av ledamöterna “nej”. Med andra ord, så länge som färre än hälften röstar emot föreslagit blir personen statsminister. När en statsminister är vald, är det statsminister som bestämmer vilka personer som ska sitta i regeringen. Statsminister väljer ut ministrar som ska ansvara för olika områden, som till exempel utbildning, ekonomi, och sjukvård och tillsammans bildar de regeringen som styr landet.

Valsystem i USA:Det amerikanska presidentvalssystemet kallas för majoritetsystemet och skiljer sig mycket från andra länder, särskilt från Sveriges valsystem. I Sverige räknas alla röster i hela landet och den som får flest röster vinner. Men i USA används ett system som kallas elektorssystemet. I USA avgörs valet inte av det totala antalet röster som ges i hela landet. Istället har varje delstat ett antal elektorer, och det är dessa elektorer som väljer presidenten.

Antalet elektorer varje delstat har baseras på befolkningens storlek, och totalt finns 538 elektorer. För att vinna valet behöver en kandidat minst 270 elektorsröster. I varje delstat vinner den kandidat som får flest röster i den delstaten alla delstatens elektorsröster. Detta kallas vinner tar allt, vilket betyder att även om en kandidat vinner med bara en liten marginal, får de alla elektorsröster från delstaten. Till exempel, om en kandidat vinner Kalifornien, får de alla 55 elektorsröster, oavsett om de vinner med en knapp eller stor marginal. Om vi tar exempel av valet som just hände in 2024 mellan Kamala Harris och Donald Trump. Om det finns en stat och Kamala till exempel har 50% av röster och Donald Trump har 49,98 % det är 0,02% margin men det förtfarande Kamala som tar alla röster.

När alla delstater har genomfört sina val, samlas elektorerna för att rösta på presidenten. Kandidaten som får 270 elektorsröster vinner valet och blir president. Det är möjligt för en kandidat att vinna det totala antalet röster i hela landet men fortfarande förlora valet om de inte vinner tillräckligt många delstater med elektorsröster. Detta hände till exempel i året 2000 när Al Gore fick fler röster totalt än George W. Bush, men Bush vann presidentvalet eftersom han fick fler elektorsröster.Detta kan hända på grund av hur elektorsröster fördelas mellan delstaterna. Vissa delstater, trots kan vara stora område som Alaska men kan ha mindre befolkning och kan, får fortfarande ett ganska små antal elektorsröster. Till exempel har Kalifornien, Texas New York och Florida många elektorer på grund av deras stora befolkning även om de är mindre in områden än Alaska.

I USA finns det delstater som alltid röstar på samma parti. Dessa kallas safe states och är ofta förutsägbara. Till exempel röstar Kalifornien och New York oftast på Demokraterna, medan delstater som Mississippi och Alabama oftast röstar på Republikanerna. Dessa delstater är inte lika viktiga för kandidaterna eftersom resultatet är förutbestämt.Men det finns också swing states, där resultatet kan svänga mellan de två partierna beroende på året. Florida, Ohio och Michigan är exempel på swing states. Dessa delstater är väldigt viktiga i valkampanjer, eftersom de kan avgöra vem som vinner valet.

Många kritiserar majoritetsvalsystem i USA för att det ger mer makt till stor delstater och kan resultera i att en kandidat vinner presidentposten utan att få flest röster totalt i hela landet. I ett så stort land som USA, betyder det att en kandidat kan vinna genom att få många röster i bara några få stora delstater, även om motståndaren får fler röster i andra delar av landet.

Nummer 4: Riksdagsledamöter representerar folket. I Riksdagen sitter 349 riksdagsledamöter. Varje riksdagsledamot har ett mandat, vilket betyder att där är valda för att representera en viss del av befolkningen. Varje ledamot har en röst i riksdagen och när det är dags att rösta trycker de på en knapp för att göra sitt val. Ledamöterna är valda av folket och folket kan ses som deras “chef”. Om en ledamot inte gör sitt jobb ordentlig, kan folket välja att rösta bort den personen vid nästa val. Nästan alla riksdagsledamöter tillhör ett politiks parti, och partiet har också förväntningar på sin ledamöter. Om en ledamot inte följer partiets riktlinjer eller inte sköter sitt uppdrag på rätt sätt, kan de bli utslitna ur partiet. Om en ledamot blir utesluten är det mycket svårt för den personen att bli omvald i nästa val. Efter att valet är klart väljer riksdagen en talman och några vicetalmän. Talmannen roll är att hålla ordning i riksdagen och se till att debatterna följer reglerna. Talmannen bestämmer också vem som får order och i vilken ordning. Dessutom är talmannen riksdagens officiella ansikte utåt och representerar riksdagen via officiella sammanhang. Vicetalmannen hjälper talmannen med dessa uppgifter.

Nummer 5: Efter valet har riksdagen genom sin talman har ett viktigt uppgift är att föreslå vem som ska bli Sveriges statsminister. Talmannen (riksdags ordförande) väljer en kandidat som har störst chans att få tillräckligt stöd från riksdagen för att blir statsminister. När talmannen har föreslagit en kandidat får alla riksdagsledamöter rösta om förslaget. Varje ledamot kan rösta “ja”, “nej” eller välja att inte rösta alls. För att kandidaten ska blir vald till statsminister får inte mer än hälften av ledamöterna “nej”. Med andra ord, så länge som färre än hälften röstar emot föreslagit blir personen statsminister. När en statsminister är vald, är det statsminister som bestämmer vilka personer som ska sitta i regeringen. Statsminister väljer ut ministrar som ska ansvara för olika områden, som till exempel utbildning, ekonomi, och sjukvård och tillsammans bildar de regeringen som styr landet.

Nummer 6: Riksdagen stiftar lagar i landet. I Sverige har regeringen som ett av sina viktiga uppdrag att föreslå nya lagar eller förändringar av befintliga lagar. Detta betyder att regeringen, som består av statsministern och andra ministrar, arbetar för att ta fram förslag som de tror kan förbättra samhället. Men trots att regeringen kan föreslå lagar, är det faktiskt riksdagen som har det slutliga ansvaret att besluta om lagar i Sverige. När ett lagförslag når riksdagen kan ledamöterna rösta ja, nej eller avstå. Om en majoritet av de röstande ledamöterna säger ja blir förslaget en ny lag eller en lagändring. Lagförslag från en enskild riksdagsledamot kallas motion, medan förslag från regeringen kallas propositioner.

Vanligtvis börjar lagstiftningsprocessen med en fråga eller ett problem i samhället. I regeringen finns det ministrar i olika departement, som till exempel utbildning eller hälsa, och de kan komma med förslag på nya lagar eller lagändringar inom sina områden. Departementet gör då ett utkast till proposition och ser om förslaget stämmer med regeringens mål. Därefter hålls ett regeringssammanträde där alla ministrar får möjlighet att ge sina sista synpunkter och göra justeringar innan propositionen slutligen skickas formellt till riksdagen. Först skickas förslaget till ett av de 15 parlamentariska utskotten, där det diskuteras och granskas med hjälp av experter. Utskottet skriver sedan en rapport till kammaren som innehåller rekommendationen om att godkänna eller avslå förslaget. I kammaren får sedan alla 349 riksdagsledamöter möjlighet att diskutera och debattera förslaget. Om en majoritet röstar ja blir lagen godkänd och börjar gälla i samhället. Nu regeringen är ansvar att gälla lagar i samhället och kolla ordentlig och lagen följs av alla människor i samhället.

Om en lag initieras direkt från riksdagen genom en motion, går processen till på följande sätt: En motion som läggs fram av en riksdagsledamot skickas direkt till riksdagen och därefter vidare till en specifik riksdagsutskott, beroende på vad lagen handlar om. Där granskas motionen av experter som samarbetar för att säkerställa att förslaget är redo för implementering. Även om lagen nu har föreslagits av riksdagen, är regeringen fortfarande ansvarig för att tillämpa lagen i samhället. De gör detta genom sina myndigheter och departement. Efter att lagen har trätt i kraft är regeringen också ansvarig för att följa upp och övervaka lagens resultat. De ser till att lagen efterföljs och utvärderar om lagen har haft önskad effekt. Om problem uppstår kan regeringen diskutera med riksdagen för att justera lagen och förbättra dess effektivitet.

Nummer 7: Riksdagen är indelad i utskott. Riksdagen är organiserad i olika grupper som kallas utskott. Ett utskott är en mindre grupp inom riksdagen där ett antal riksdagsledamöter samlas är att specialisera sig på ett specifikt ämnesområde. Det finns totalt 15 utskott fokusera på sig särskilda ämne. Exempelvis finns det ett utbildningsutskott som arbetar med frågor som rör skola, högre utbildningspolitik. Det finns också en utrikesnämnd som hanterar Sveriges relationer med andra länder och utrikespolitiska frågor. När ett nytt lagförslag kommer in till riksdagen är det först utskott som tar hand om förslaget. utskottets ledamöter undersöker förslaget noga, diskuterar och går igenom alla detaljer. De kan även kalla in experter eller ta in mer information för att förstå hur lagen skulle påverka samhället om den godkänns. När utskottet har diskuterat klart och tagit fram sin rekommendation, skickar, förslaget vidare till kammaren, där hela riksdagen samlas för att rösta. På så sätt säkerställa man att lagförslag har granskats noggrant av specialister innan går det vidare till omröstning i hela riksdagen.

Nummer 8: Riksdagen bestämmer om budgeten. Riksdagen har en viktigt uppgift i att bestämma hur statens pengar ska användas detta kallas för att fastsälla statens budget. Staten får in pengar genom ta ut skatt från privatpersoner, företag och organisationer. Riksdagen beslutar både om skattenivåerna och hur de insamlade pengarna ska fördelas för att finansiera olika delar av samhället, som sjukvård, utbildning och infrastruktur. Processen börjar med att regeringen tar fram en budgetproposition alltså ett detaljerat förslag på hur pengarna ska fördelas under de kommande året. I budgetpropositionen föreslår regeringen hur mycket pengar olika verksamheter ska få vad de vill prioritera. Budgetproposition lämnas sedan till riksdagen som noggrant granskar och diskutera förslaget. Men regeringen är inte den enda som kan föreslå en budget. Partier som inte ingår i regeringen kan lämna egna förslag kallade budgetmotioner. I en budgetmotioner förslår partierna en alternativ plan för statens pengar, röstar riksdagen om vilket budget som ska användas. Oftast får regeringens budgetförslag stöd men ibland vinner ett oppositionsförslag, vilket ger riksdagen stor kontroll över statens statens ekonomiska prioriteringar.

Nummer 9: Riksdagen kontrollerar regeringen och myndigheter. Riksdagen har ett viktigt uppdrag i att kontrollera regeringen och se till att den följer lagar och regler. Detta sker bland annat genom konstitutionsutskottet ett särskilt utskott i riksdagen. Konstitutionsutskottet granskar regeringen arbete och kan ställa kritiska frågor till ministrarna. Om utskottet anser att regeringen eller en enskild minister har agerat fel kan de rikta kritik. Det är ett sätt för riksdagen att se till att regeringen sköter sitt uppdrag korrekt.

Om Riksdagen tycker att en minister eller till och med statsminister inte göre sitt jabb på ett bra sätt, kan riksdagen besluta om en misstroendeförklaring. Detta betyder att riksdagen röstar om de fortfarande har förstorande för ministern.Om en majoritet måste hela regeringen avgå. Det visar att det är riksdagen som hatar makten att både välja och avsätta statsminister.

Förutom konstitutionsutskottet har riksdagen en särskild myndighet som kallas JO eller Justitieombudsman. JO uppgift är att granska myndigheter och skydda medborgare mot myndighetsfel. Om en privatperson tycker att en myndighet till exempel polisen eller ett universitet har behandlat dem felaktigt kan de vända sig till JO. JO undersäker då ärendet och kan kritisera myndigheten om de gjort fel. Till skillnad från många andra länder där politiker ofta hjälper enskilda personer med problem hos myndigheter är det JO som gör detta i Sverige. Det ger en oberoende granskning och skyddar medborgarna rättigheter.

Nummer 10: Riksdagen är allas byggnad och politikerna jobbar för dig . Riksdagen är en byggnad som tillhör alla i Sverige. Det spelar ingen roll var du bor, om dina föräldrar har mycket eller lite pengar eller hur längre du har varit svenska medborgare riksdagen är din byggnad. Riksdagshus är inte ett lyxigt palats där en kung eller diktatur bestämmer över folket istället är det ett öppet hus där våra folkvalda politiker jobbar för oss. Vi som röstar i valen är faktisk politikerna chefer för det är vi som har valt dem att representera oss. Det är var tillfälle att se var viktiga beslut tas och att få känna på hur svenska demokrati fingeras i praktiken, Och när du är där behöver du inte känna dig som en gäst. Riksdagen är ju ditt hus också, så tänk på det som att vara hemma. Alla politiker och tjänstemän som arbetar där gör det för dig och för alla i Sverige

Vad är parlamentarism?

Parlamentarism är ett politiskt system där regeringen är beroende av parlamentets förtroende för att kunna styra. Det innebär att regeringen måste ha stöd från en majoritet av ledamöterna i parlamentet (t.ex. Riksdagen i Sverige) för att kunna fatta beslut och genomföra sin politik. Om parlamentet inte längre stödjer regeringen, kan den tvingas avgå och en ny regering bildas.I parlamentarism utses regeringschefen, som oftast är statsministern, av parlamentet. Regeringen är ansvarig inför parlamentet och måste lyssna på dess vilja. Ett exempel på detta system är Sverige, där statsministern väljs av Riksdagen och regeringen måste ha Riksdagens stöd för att styra landet.

Viktigt fråga: Om en myndighet till exempel Försäkringskassan eller Migrationsverket bestämmer något som du tycker är fel. Vem är då ansvarig? Folket, riksdag eller regeringen? Men är ett rätt svar är möjligt. Diskutera gärna följande formulering från grundlagen i ditt svar.

Om en myndighet, såsom Försäkringskassan eller Migrationsverket, fattar ett beslut som du tycker är fel, uppstår frågan: vem bär ansvaret? I Sverige fördelas makt och ansvar mellan folket, riksdagen, regeringen och själva myndigheten, enligt grundlagens regler. Genom att förstå varje parts roll kan vi avgöra hur ansvaret för beslut delas.

1. Folket

Folket är den högsta makten i Sverige, eftersom landet är en demokrati. Folket utövar sin makt genom att rösta vart fjärde år och välja ledamöter till riksdagen, som sedan representerar deras intressen och fattar beslut för samhället. Även om folket har denna övergripande makt och på lång sikt kan påverka riktningen för lagstiftning och myndighetsstyrning, har de inget direkt ansvar för specifika beslut som myndigheterna fattar. Istället sker folkets påverkan indirekt genom att välja de politiker som stiftar lagar och sätter begränsning för myndigheternas verksamhet.

2. Riksdagen

Riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ och ansvarar för att stifta de lagar som styr myndigheternas arbete. Enligt Regeringsformen (en av Sveriges grundlagar) ansvarar riksdagen för att skapa lagar och riktlinjer som anger myndigheters rättigheter och skyldigheter. Om en myndighet fattar ett beslut som verkar orättvist eller felaktigt, kan orsaken ibland spåras tillbaka till de lagar och regler som riksdagen stiftat. Därför har riksdagen ett indirekt ansvar för att säkerställa att lagstiftningen är tydlig, rättvis och anpassad till samhällets behov.

Riksdagen granskar även regeringen och de beslut som påverkar myndigheterna genom konstitutionsutskottet (KU). KU kontrollerar att regeringen följer grundlagen och att den styr myndigheterna på ett korrekt sätt. På detta sätt har riksdagen ett ansvar att kontrollera att den lagstiftning de antagit tillämpas på ett rimligt sätt.

3. Regeringen

Regeringen har ett övergripande ansvar för myndigheterna. Enligt grundlagen är regeringen ansvarig för att leda och samordna den statliga förvaltningen, inklusive att ge riktlinjer till myndigheterna genom regleringsbrev. Ett regleringsbrev är ett dokument som fastställer myndighetens mål och resurser för det kommande året. Genom regleringsbreven kan regeringen styra myndigheterna och påverka vilka prioriteringar de gör.

Regeringen kan dock inte ingripa i enskilda beslut som myndigheterna fattar. I Sverige är myndigheterna självständiga och har rätt att själva tolka och tillämpa lagarna utan direkt inblandning från regeringen. Regeringen kan inte gå in och ändra en myndighets enskilda beslut, vilket garanterar att beslut fattas opartiskt och utan politisk påverkan.

4. Myndighetens eget ansvar

Myndigheterna har ett eget ansvar för sina beslut och är skyldiga att följa de lagar och riktlinjer som riksdagen stiftat och regeringen utfärdat. Detta ansvar innebär att myndigheterna måste tolka lagarna korrekt och tillämpa dem rättvist i varje enskilt fall. Om en myndighet fattar ett beslut som visar sig vara felaktigt, kan det ofta bero på att myndigheten gjort en bristfällig bedömning eller inte tagit hänsyn till relevant information. Myndigheten kan alltså inte bara skylla på riksdagen eller regeringen om ett beslut är felaktigt, eftersom de har en självständig beslutsrätt som kräver att de själva säkerställer att besluten följer gällande regler och lagar.

Ett exempel kan vara om Migrationsverket avslår en asylansökan. Om det avslaget bygger på en felaktig bedömning av personens skyddsbehov, bär myndigheten ansvaret för detta beslut. I sådana fall kan beslutet överklagas till en förvaltningsdomstol, där en oberoende granskning sker. Myndigheten har alltså ett direkt ansvar för att deras beslut är rättssäkra och välgrundade.

Vad händer vid ett felaktigt beslut?

När en individ anser att ett myndighetsbeslut är fel, finns ofta möjlighet att överklaga beslutet till en domstol. Myndigheterna har en skyldighet att kunna motivera sina beslut och redovisa skälen bakom dem. Vid en överklagan granskar förvaltningsdomstolen beslutet och bedömer om myndigheten har tolkat lagen på rätt sätt.

Slutsats: Vem bär ansvaret?

Sammanfattningsvis delas ansvaret för ett felaktigt myndighetsbeslut mellan flera aktörer:

1. Riksdagen – Har ett indirekt ansvar då de stiftar lagarna och skapar ramarna för myndigheternas arbete.

2. Regeringen – Ansvarar för att ge riktlinjer och mål till myndigheterna samt att övervaka deras arbete genom regleringsbrev.

3. Myndigheten själv – Har ett direkt ansvar för att fatta korrekta beslut inom ramen för lagarna och att tolka dessa rättvist och noggrant i varje enskilt ärende.

Folket påverkar endast indirekt genom val, men har inget direkt ansvar för enskilda myndighetsbeslut. Genom denna fördelning av ansvar säkerställs att alla parter – riksdag, regering och myndigheter – spelar en roll för att myndighetsbeslut ska vara rättvisa, rättssäkra och i linje med samhällets lagar och värderingar.

Regeringen och myndigheterna

1) Hur är regeringen organiserad?

Regeringen är den del av staten som styr Sverige, och den leds av statsminister. Enligt grundlagen ska regeringen styra landet men för att göra detta behöver regeringen stöd från riksdagen som är folkvalde parlamentet. Riksdagen väljer statsministern som är regeringens högsta ledare statsminister bestämmer sedan vilka personer som ska bli ministrar eller statsråd, och vad de ska ansvara inom regeringen. Statsministern avgör hur många ministrar som ska finnas och vilka områden de ska jobba med. Det finns ofta ministrar som har ansvar försvar och utrikesfrågor men statsministern kan ändra detta beroende på vad regeringen behöver. De flesta viktiga beslut tas tillsammans av hela regeringen men för att hjälpa till arbetet har regeringen också regeringskansliet. Regeringskansliet är en myndighet med ungefär 4600 anställda, där de flesta är opolitiska tjänstemän och ungefär 200 år politiker. Regeringskansliet är indelat i 11 olika departement där varje departement har en minister som chef. Till exempel ansvarar utbildningsministern för utbildningen som jobbar med skolfrågor och universitet.

2) Regeringens uppgifter och riksdagens roll

Regeringens uppgift är att styra landet, men mycket makt ligger hos riksdagen så regeringen behöver riksdagens stöd. Regeringens olika departement tar ofta fram förslag till nya lagar eller idéer om hur lagar kan ändras men riksdagen måste godkänna alla nya lagar. Regeringen lägger också fram ett förslag på hur statens pengar ska användas men det är riksdagen som bestämmer i slutändan. Om regeringen har stöd av en majoritet i riksdag kallas det för en majoritetsregering, vilket gör det lättare att få igenom förslag. Om regeringen inte har majoriteten kallas det för en majoritetsregering och då måste den samarbete med andra partier i riksdagen för att kunna få igenom sin politik. Då blir riksdagsarbetet ännu viktigare eftersom regeringen behöver stöd från partier utanför regeringen. I svenska politik idag är det vanligt med koalitionsregeringen där flera partier styr tillsammans. På 1900 talet var det vanligare med enpartiregeringen där Socialdemokraterna ofta styrde ensamma men nu samarbetar flera partier ofta i regeringen

3) Myndigheter styrs av riksdagen och regeringen

För att se till att riksdagen lagar följs och att beslut genomförs i praktiken finns det ungefär 220 olika myndigheterna i Sverige. Dessa myndigheter är viktiga för att samhället ska fungera och för att riksdagen beslut ska bli verklighet. Vissa myndigheter är stora och välkända som polisen och Försvarsmakten som ansvarar för vår säkerhet och vårt försvar. Andra myndigheter är små och kanske inte lika kända som stats centrum för arkitektur och design som arbetar med frågor kring arkitektur och design i Sverige. De som arbetar på myndigheterna är inte politiker. De kallas tjänstemän eller tjänstepersoner och deras uppgift är att utföra sitt arbete utan att påverkas av politik i enskilda fall. De ska följa de regler och lagar som riksdagen och regeringen har bestämt.

4) Regeringen bestämmer mål och chefer för myndigheterna

Regeringen har ansvar för att ge varje myndighet tydliga mål. Dessa mål skrivs ner i något som kallas regeringsbrev. Regeringsbrevet är ett dokument som regeringen skickar till varje myndighet. I brevet står vad myndigheten ska jobba med och hur de ska använda sina resurser under året. Dessutom är det regeringen som utser för varje myndighet. Denna chef kallas generaldirektör och har ansvar för att myndigheten arbetar enligt regeringsbrevet. Det finns också ett viktigt förbud i vår grundlag som kallas ministerstyre. Det betyder att regeringen eller en enskild minister inte får lägga sig hur en myndighet hanterar specifika fall. En minister får till exempel inte be polisen att gripa en särskild person, även om den personen bryter mot lagen. Regeringen kan däremot bestämma att polisen ska fokusera mer på vissa typer av brott som att stoppa fler som kör berusade.

Grundlagarna

Grundlagarna är Sveriges viktigaste lagar och fungerar som en sorts "konstitution," precis som i många andra länder. De står över alla andra lagar i Sverige. Det betyder att ingen vanlig lag får säga emot något som står i grundlagarna. Grundlagarna fungerar alltså som ett skydd för våra viktigaste rättigheter och principer i samhället, som yttrandefrihet och rättssäkerhet.

Grundlagarna är svårare att ändra än vanliga lagar. För att ändra en vanlig lag räcker det med att mer än hälften av ledamöterna i riksdagen röstar ja. Då kan lagen ändras direkt. Men för att ändra en grundlag krävs mer. Det finns två olika sätt att göra det:

Det finns två sätt att ändra en grundlag:

1. Två omröstningar och ett val: För att ändra en grundlag måste riksdagen rösta ja till förslaget två gånger. Mellan de två omröstningarna måste det hållas ett riksdagsval. På så sätt får folket en chans att säga sitt. Om de tycker att ändringen är dålig kan de rösta fram nya ledamöter som är emot den. Om riksdagen fortfarande röstar ja en andra gång efter valet, kan grundlagen ändras.

   Exempel 1: Två omröstningar och ett val

   Tänk dig att riksdagen vill ändra en grundlag, till exempel något om tryckfriheten (rätten att fritt skriva och publicera texter). För att ändra grundlagen måste riksdagen först rösta om förslaget och få en majoritet (mer än hälften) av ledamöterna att säga ja.

   Efter den första omröstningen hålls ett riksdagsval. Under valet kan folket rösta fram nya ledamöter om de är emot ändringen. Om folket är nöjda med ändringen kan de rösta för samma ledamöter som stödjer förslaget. När den nya riksdagen är på plats hålls en andra omröstning. Om majoriteten röstar ja även denna gång, så går ändringen av grundlagen igenom.

2. Folkomröstning: Riksdagen kan också rösta för ändringen en gång, och sedan hålls en folkomröstning. I folkomröstningen får alla med rösträtt i Sverige säga ja eller nej till ändringen. För att ändringen ska gå igenom måste både riksdagen och en majoritet av folket rösta ja.

   Exempel 2: Folkomröstning

   Ett annat sätt att ändra en grundlag är att riksdagen först röstar ja till ändringen, och sedan låter folket rösta i en folkomröstning. Låt oss säga att riksdagen vill ändra en grundlag som handlar om valregler. Efter att riksdagen röstat ja en gång, hålls en folkomröstning där alla med rösträtt får säga ja eller nej till ändringen.

   Om en majoritet av folket röstar ja i folkomröstningen, och riksdagen också röstar ja, då går grundlagsändringen igenom. Men om folket röstar nej, kan ändringen inte bli verklighet, även om riksdagen röstat ja. Detta sätt gör att både folket och riksdagen måste vara överens för att ändra grundlagen.

3. Grundlagarna skyddar våra viktigaste rättigheter och demokratiska principer, som yttrandefrihet, tryckfrihet, och rättssäkerhet. Därför är det svårt att ändra dem snabbt. Det ska finnas tid för att tänka igenom beslutet och för folket att påverka genom att rösta.Grundlagarna skyddar våra viktigaste demokratiska rättigheter och principer, som yttrandefrihet och rättssäkerhet. Att ändra dem ska vara svårt och ta tid så att förslagen kan diskuteras noga och så att folket får chans att påverka genom röstning. På det sättet skyddar vi demokratin i Sverige och säkerställer att ändringar i grundlagarna verkligen speglar folkets vilja.

Alla Fyra Grundlagarna

1) Regeringsformen

Regeringsformen (RF) är en av Sveriges grundlagar och beskriver hur landet ska styras. I RF står det att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare." Det betyder att folket har den högsta makten i landet genom att välja riksdagen, som är Sveriges parlament. Riksdagen är folkets representant och har ansvaret att fatta viktiga beslut för landet.

Parlamentarism

Parlamentarism är ett politiskt system där regeringen är beroende av parlamentets förtroende för att kunna styra. Det innebär att regeringen måste ha stöd från en majoritet av ledamöterna i parlamentet (t.ex. Riksdagen i Sverige) för att kunna fatta beslut och genomföra sin politik. Om parlamentet inte längre stödjer regeringen, kan den tvingas avgå och en ny regering bildas.I parlamentarism utses regeringschefen, som oftast är statsministern, av parlamentet. Regeringen är ansvarig inför parlamentet och måste lyssna på dess vilja. Ett exempel på detta system är Sverige, där statsministern väljs av Riksdagen och regeringen måste ha Riksdagens stöd för att styra landet.

Exempel på parlamentarism: Om en statsminister förlorar riksdagens stöd, kan riksdagen tvinga statsministern att avgå. Detta hände till exempel i Sverige 2018, när statsminister Stefan Löfven röstades bort av riksdagen. Efter förhandlingar och nya röstningar fick han dock tillbaka förtroendet och kunde fortsätta som statsminister.

Kommunernas rätt att beskatta

Regeringsformen ger också Sveriges kommuner rätt att ta ut skatt från de som bor i kommunen. Kommunen använder skattepengarna för att betala för till exempel skolor, äldreomsorg och lokal infrastruktur. Detta innebär att olika kommuner kan ha lite olika skattesatser beroende på deras behov och prioriteringar.

Exempel på beskattningsrätt: Om du bor i Stockholms kommun betalar du kommunalskatt till Stockholm, och de pengarna går till exempelvis skolor, parker och vård i kommunen. Om du flyttar till en annan kommun, som Göteborg, betalar du skatt till den kommunen istället.

Likhet inför lagen och opartiskhet

En viktig princip i regeringsformen är att alla ska behandlas lika inför lagen, och att myndigheter ska vara opartiska. Det betyder att myndigheter, som polis, domstolar eller skolor, inte får göra skillnad på personer på grund av exempelvis kön, religion eller personlig relation. Alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter. En myndighetsperson, som en lärare, får till exempel inte behandla någon elev annorlunda bara för att läraren känner elevens förälder.

Exempel på likhet inför lagen: Om en elevs pappa är kompis med en lärare, får läraren inte ge den eleven högre betyg på grund av den personliga relationen. Det skulle vara orättvist mot de andra eleverna och bryta mot principen om likhet inför lagen.

Grundläggande rättigheter

Regeringsformen skyddar också grundläggande rättigheter, som yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att alla i Sverige har rätt att uttrycka sina åsikter utan att bli straffade för det, så länge man följer lagen. Man får alltså säga vad man tycker om till exempel politiska frågor, även om ens åsikt är kritisk mot makthavarna.

Exempel på yttrandefrihet: Om du inte håller med om en politisk fråga, har du rätt att säga det öppet, till exempel i sociala medier eller i en demonstration. Du kan kritisera regeringen utan att bli straffad, så länge du inte bryter mot andra lagar, som att hota någon eller sprida falska rykten.

Successionsordningen

Successionsordningen är en av Sveriges grundlagar, och den bestämmer vem som kan bli kung eller drottning i Sverige. Lagen reglerar alltså tronföljden, det vill säga vem som har rätt att ärva tronen. Enligt successionsordningen har både manliga och kvinnliga barn till kung Carl XVI Gustaf rätt att ärva tronen, och äldre syskon går före yngre. Detta innebär att kronprinsessan Victoria, som är kungens äldsta barn, kommer att bli drottning när kungen inte längre är statschef.

Kungens roll som statschef utan politisk makt

Enligt successionsordningen är kungen (eller drottningen) Sveriges formella statschef, vilket betyder att han eller hon är den symboliska representanten för Sverige. Men till skillnad från statsöverhuvuden i vissa andra länder har kungen ingen politisk makt. Han får alltså inte bestämma om lagar eller påverka politiska beslut. I Sverige är det riksdagen och regeringen som har den politiska makten.

Krav på kungens religion

En unik del av successionsordningen är att den fastställer att Sveriges kung eller drottning måste vara kristen, enligt den rena evangeliska läran, vilket är en gammal benämning på luthersk kristendom. Detta innebär att kungafamiljens medlemmar måste tillhöra Svenska kyrkan och tro på den lutherska läran som är beskriven i den så kallade Augsburgska bekännelsen från år 1593. Om en medlem av kungafamiljen skulle välja en annan tro, till exempel att konvertera till en annan religion, förlorar den personen sin rätt till tronen.

Trots att Sverige idag inte har en officiell statskyrka och anses vara religiöst neutralt, är detta undantag fortfarande kvar i lagen. Det innebär att statschefen (kungen eller drottningen) fortfarande måste vara kristen för att kunna ärva och behålla tronen.

Exempel på vad som skulle hända om kungen inte är kristen

Tänk dig att en prins eller prinsessa väljer att konvertera till en annan religion, till exempel islam eller buddhism. Enligt successionsordningen skulle den personen då inte längre ha rätt att bli kung eller drottning, eftersom han eller hon inte längre följer den kristna tron. Lagen säger alltså att de som är närmast tronen måste vara kristna för att kunna bli Sveriges statschef.

Gamla formuleringar i lagen

Successionsordningen är en gammal lag och är skriven på ett gammaldags och formellt sätt, vilket kan göra den svår att förstå. Ett exempel är följande mening i lagen:

Tryckfrihetsförordningen

Tryckfrihetsförordningen (TF) är en av Sveriges grundlagar och ger oss rätt att skriva och publicera våra åsikter fritt. Detta innebär att vi har rätt att uttrycka våra tankar, idéer och åsikter i text, utan att myndigheter får kontrollera eller censurera det vi skriver innan det publiceras.

Myndigheterna har alltså ingen rätt att förhandsgranska innehåll i till exempel tidningar, böcker eller på internet. Det gör att Sverige har en stark tryck- och yttrandefrihet, där medborgare har rätt att ifrågasätta och kritisera de som har makt, till exempel politiker eller statliga myndigheter, utan rädsla för att bli censurerade.

Rätten att uttrycka obekväma åsikter

En viktig del av tryckfriheten är att vi får uttrycka även sådant som kan vara obekvämt eller kritiskt. Vi får alltså skriva saker som kan uppröra eller kritisera personer med makt, och det är tillåtet att ta upp känsliga ämnen i media, som tidningar eller poddar. Men det finns också gränser för vad som får sägas. Även om tryckfriheten ger stort utrymme att uttrycka sig, kan det vara olagligt att publicera innehåll som är skadligt eller hotfullt mot andra.

Begränsningar i tryckfriheten

Tryckfriheten har vissa undantag, och vissa typer av uttalanden är förbjudna även om de uttrycks i media. Ett exempel är lagen om hets mot folkgrupp, som förbjuder att man publicerar innehåll som sprider hat mot särskilda grupper, baserat på till exempel etnicitet, religion, kön eller sexualitet. Om någon publicerar mycket kränkande eller hotfulla texter, som är rasistiska eller homofobiska, kan personen åtalas för detta brott.

Exempel på begränsning: Om en tidning publicerar en artikel som uppmanar till våld eller hat mot en viss folkgrupp, räknas det som hets mot folkgrupp och kan leda till att tidningen och skribenten åtalas. Tryckfriheten skyddar alltså inte uttalanden som skadar eller hotar andra människor.

Offentlighetsprincipen

Tryckfrihetsförordningen innehåller också offentlighetsprincipen. Enligt denna princip har alla i Sverige rätt att läsa offentliga handlingar som finns hos myndigheter, så länge de inte är hemligstämplade av säkerhetsskäl eller av andra anledningar. Offentlighetsprincipen finns för att vi ska kunna granska vad myndigheterna gör och se till att de arbetar rättvist och följer reglerna.

Exempel på offentlighetsprincipen:

• Om du vill veta vad en anställd på kommunen har i lön, har du rätt att fråga om det och få ett svar, eftersom lönen är en offentlig handling.

• Om du går på en kommunal skola, har du rätt att få reda på dina klasskamraters betyg i olika ämnen om du begär ut den informationen, eftersom det är en offentlig handling.

Offentlighetsprincipen ger oss möjlighet att upptäcka om någon i maktposition missbrukar sitt inflytande. Till exempel, om en kommunchef skulle ge sin kompis högre lön utan grund, ska vi kunna upptäcka det genom att få tillgång till lönelistor och annan information om anställningen.

Yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen är en av Sveriges grundlagar som skyddar vår rätt att uttrycka åsikter i medier som radio, TV och på internet. Den här lagen gör att vi kan tala fritt om politik, samhälle och andra frågor utan att riskera att bli censurerade av myndigheterna. Eftersom Sverige är en demokrati med yttrandefrihet, har vi rätt att uttrycka oss även om våra åsikter är obekväma för makthavare eller andra länder.

Skydd mot påtryckningar från andra länder

Ett exempel på yttrandefrihetens skydd är att svenska politiker inte kan stoppa ett TV-program bara för att ett annat land skulle vilja det. Om en utländsk diktatur kräver att ett svenskt TV-program som talar illa om deras land ska stoppas, kan våra politiker inte göra det – yttrandefriheten skyddar programmet från att bli censurerat. På så sätt kan medier i Sverige rapportera fritt utan att styras av andra länder eller politiska makthavare.

Begränsningar i yttrandefriheten

Trots det starka skyddet för yttrandefrihet finns det vissa begränsningar. Det är till exempel inte tillåtet att sprida falska anklagelser eller hota andra. Här är några exempel på undantag från yttrandefriheten:

• Förtal: Om du offentligt anklagar någon för något utan bevis, kan du dömas för förtal. Ett exempel är när kändisen Cissi Wallin anklagade journalisten Fredrik Virtanen för våldtäkt på Instagram år 2017. Även om Wallin uttryckte sin åsikt, bedömdes det som förtal eftersom hon anklagade Virtanen för ett allvarligt brott offentligt. Hon dömdes senare för grovt förtal, då hennes anklagelser ledde till att Virtanen förlorade sitt jobb och blev uthängd i media.

• Hets mot folkgrupp: Det är förbjudet att sprida hat mot specifika grupper, till exempel baserat på etnicitet, religion eller sexualitet. Den som uttalar sig grovt rasistiskt eller homofobiskt kan åtalas för hets mot folkgrupp. Exempelvis, om någon skulle sprida hat mot en viss grupp människor, kan den personen bli straffad för detta, även om det sker i en tidning eller på sociala medier.

• Andra begränsningar: År 2005 kallade pastorn Åke Green homosexuella för en "cancersvulst på samhällskroppen." Detta uttalande ledde till en rättsprocess, men han friades eftersom Europakonventionen, som också skyddar yttrandefriheten, ansåg att hans uttalande skulle få skydd. Yttrandefrihetsgrundlagen är stark, men skyddet kan ibland kompletteras av internationella avtal som Europakonventionen.

Varför yttrandefrihet även för obekväma åsikter?

Att tillåta yttrandefrihet, även för åsikter som många ogillar eller upplever som kränkande, är viktigt för demokratin. Om vi skulle förbjuda åsikter som är obekväma, skulle makthavare få makten att avgöra vilka åsikter som är godkända och vilka som inte är det. Det skulle leda till ett mindre fritt och mer kontrollerat samhälle.

Exempel från historien: Under nazisttiden i Tyskland, när Adolf Hitler hade makten, fanns ingen yttrandefrihet. Personer som kritiserade Hitler eller spred information som kunde skada hans makt dömdes till hårda straff, ibland till och med till döden. Den bristande yttrandefriheten gjorde det omöjligt för medborgare att stå emot de grova övergreppen mot mänskliga rättigheter som skedde.

I en demokrati är yttrandefriheten alltså en viktig del av skyddet för medborgarnas rättigheter. Även om vissa åsikter kan vara obekväma att höra, är yttrandefriheten en grundpelare för att vi ska kunna kritisera makten och arbeta för ett rättvist samhälle.

Demokrati och Diktatur

Att bestämma hur ett samhälle ska organiseras och styra är inget enkelt fråga. Vem ska ha makten och hur den utrövas? Vilka lagar och regler ska gälla? För att vi människor ska kunna leva tillsammans behöver ett samhälle ha en frungerande organisation och styrning. När folkets vilja bestämmer hur ett land ska styras kallas det demokrati. Demokrati innebär att alla männiksor är lika värda och samma rättigheter och att alla möjlighet att vara med och påverka samhället.

Sverige är en demokrati och vår demokratiska samhällsform har vuxit fram under lång tid. Även om demokrati kan fungera på olika sätt i olika länder, finns vissa grundläggande krav som ett land måste uppfylla för att kunna kallas demokratisk.

Motsatsen till demokrati är diktatur. I en diktatur saknar människor många av de frihet och rättigheter som finns in en demokrati. De har ingen möjlighet att välja sins ledare eller påverka hur lander styrs, Världens länder kan placeras på en skala från väl fungerande demokratier till hårda diktaturer där människor förtrycks och saknar politiska rättighet.

Demokrati

Ordet demokrati kommer från grekiska och betyder folkstyre. I en demokrati finns regler för hur samhället ska styras, och dessa regler bygger på principen att alla människor har lika värde och samma möjlighet att påverka samhället. Demokrati handlar om hur makten ska fördelas och hur gemensamma beslut ska fattas. Besluten i en demokrati påverkar mycket i vår vardag, som till exempel hur mycket vi ska betala i skatt, hur utbildningen och sjukvården ska fungera och vilka lagar vi ska följa.I en demokrati har alla vissa friheter och rättigheter. Vi har rätt att uttrycka våra åsikter, hålla möten och demonstrationer, starta politiska partier och föreningar. Rätten att rösta i fria val är en grundläggande rättighet. Men i en demokrati har vi inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Vi får inte använda våra fri- och rättigheter på ett sätt som kränker andra människors rättigheter. De beslut som fattas i demokratisk ordning måste vi acceptera och följa.Demokrati är inte bara ett sätt att styra ett samhälle, det är också en idé som genomsyrar hela samhället och vårt sätt att leva. Demokrati innebär att vi ser och behandlar varandra med respekt. En fungerande demokrati bygger på att vi kan respektera varandras olikheter och lyssna på andras åsikter. I en demokrati ska det finnas plats för många olika åsikter, men debatten måste vara saklig och baseras på fakta.

Demokratins utveckling under 1900-talet

Den demokratiska idén är över 2000 år gammal, men det var först på 1900-talet som demokrati, på det sätt vi förstår det idag, blev verklighet. I Sverige började moderna politiska partier växa fram för ungefär hundra år sedan. Det svenska samhället hade förändrats genom industrialiseringen. Ståndssamhället med adel, präster, borgare och bönder hade spelat ut sin roll. Nya grupper, som till exempel arbetarna i industrierna, krävde rösträtt och inflytande. De nya partierna företrädde olika grupper och deras idéer om hur samhället skulle vara.

År 1921 fick kvinnorna i Sverige rösta för första gången, vilket innebar att alla medborgare över 23 år nu hade rösträtt. Den svenska demokratin är alltså över hundra år gammal. Under 1920- och 30-talen var demokratin i kris. Den svaga demokratin som infördes i Tyskland efter första världskriget förvandlades till en nazistisk diktatur. I Italien tog fascismen över. I Sovjetunionen styrde det kommunistiska partiet enväldigt. Förföljelse, tortyr och mord på människor som inte höll med eller tillhörde vissa grupper var vanligt i dessa diktaturer. Miljontals människor blev offer. Länderna i tidigare Sovjetunionen och Östeuropa avskaffade sitt kommunistiska styre efter Berlinmurens fall 1989. Den demokratiska utvecklingen i dessa länder har varit skakig, och flera av dem är idag långt ifrån fungerande demokratier.

Demokratiska länder är i genomsnitt rikare och lever i större utsträckning i fred än länder som inte är demokratier. Idag är färre än hälften av FN medlemsländer demokratier. De senaste åren har tyvärr utvecklingen gått mot mindre demokrati i världen. Ungern är ett exempel på ett land där demokratin har minskat kraftigt genom att oppositionen hindras från att arbeta fritt och domstolarnas oberoende har minskat. Även världens största demokrati, Indien, har de senaste åren utvecklats i samma riktning. Men även i stabila demokratier som Sverige måste vi hela tiden försvara och utveckla demokratin.

Demokratins kännetecken

Världens länder finns på en skala från de bästa demokratierna till de hårdaste diktaturerna. Sverige är en av de bästa demokratierna i världen, tillsammans med många andra länder i EU. Demokrati bygger på att alla människor har lika värde, friheter och rättigheter. Alla ska ha möjlighet att påverka politiska beslut. Det är få länder i världen som uppfyller alla dessa punkter helt och hållet. Men alla dessa delar behövs för en riktig demokrati, och när alla delar fungerar bra tillsammans, blir demokratin starkare. Vad behövs för att ett land ska vara demokratiskt?

Allmän rösträtt: I en demokrati ska alla vuxna medborgare ha rätt att rösta, och alla röster ska vara lika viktiga.

Fria val och flerpartisystem: Det måste finnas flera partier att välja mellan. Ingen ska kunna påverka eller få veta vad någon röstar på, och valen ska hållas regelbundet. Vem som helst har rätt att starta ett parti och ställa upp i val.

Yttrande- och tryckfrihet: Alla ska ha frihet att tycka och tänka som de vill, och kunna uttrycka sina åsikter på olika sätt genom yttrande- och tryckfrihet.

Majoriteten bestämmer: Majoritetsprincipen gäller när beslut ska fattas. Det betyder att det förslag som får flest röster vinner. Men det är viktigt att komma ihåg att majoriteten inte kan bestämma vad som helst. Besluten måste ta hänsyn till minoriteter och allas fri- och rättigheter.

Rättssäkerhet: Alla ska vara lika inför lagen och ingen ska straffas utan en rättvis prövning i domstol. Domstolarna är oberoende och självständiga, och varken riksdag, regering eller myndigheter får påverka hur domstolarna dömer i enskilda fall.

Fria medier: Fria och oberoende medier är en viktig del av demokratin. Medierna ska granska makten, informera om vad som händer i samhället och ge människor en plats att uttrycka sina åsikter.

Respekt för mänskliga rättigheter och minoriteter: De mänskliga rättigheterna skyddar individens fri- och rättigheter, som till exempel yttrandefrihet, religionsfrihet och rösträtt. Demokratiska beslut utgår från att majoriteten bestämmer, men i en liberal demokrati skyddas också minoriteters rättigheter.

Hur fattas en demokratisk beslut?

I en demokrati gäller majoritetsprincipen, vilket betyder att det förslag som får flest röster vinner. När en skolklass röstar på ett klassråd fattas besluten ofta genom handuppräckning, vilket är ett enkelt sätt att fatta demokratiska beslut. Alla som berörs av frågan får vara med och rösta, och detta kallas direkt demokrati.

Folkomröstningar är ett annat exempel på direkt demokrati. Det handlar om frågor som är extra viktiga, och då får alla med rösträtt vara med och rösta. I Sverige är folkomröstningar rådgivande, vilket betyder att riksdagen fattar det slutgiltiga beslutet. Vi har haft sex nationella folkomröstningar i Sverige, och den senaste var 2003 när vi röstade om att införa euron som valuta.

Det är dock inte praktiskt möjligt att alla människor kan vara med och bestämma i alla frågor. När vi röstar i val till riksdag, region och kommun väljer vi istället personer som ska representera oss. Dessa personer är ofta engagerade i politiska partier som har idéer om hur samhället ska styras. Vi ger dem förtroendet att fatta beslut, och om vi inte är nöjda kan vi välja andra representanter i nästa val. Detta sätt att fatta beslut kallas indirekt eller representativ demokrati.

I en demokrati tar det ofta lång tid att hitta lösningar som de flesta kan acceptera, eftersom många olika åsikter om ett förslag måste höras och diskuteras. Demokrati är inte alltid effektivt på kort sikt. Det skulle gå snabbare om en liten grupp eller en enda person bestämde, men skulle vi vara nöjda med deras beslut?

Utveckling mot demokrati

Det är också viktigt att komma ihåg att det finns länder som har blivit mer demokratiska. Till exempel har både Slovenien och Colombia haft en positiv utveckling de senaste åren. Många människor runt om i världen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Ny teknik, som mobilkameror och sociala medier, har gett människor nya sätt att sprida information och visa världen hur situationen ser ut i deras land. Den nya tekniken gör det svårare för ledare i diktaturer att kontrollera informationen, även om de försöker genom att till exempel blockera vissa webbplatser på internet. Samtidigt finns det också exempel på att de som styr använder internet och sociala medier för att spåra människor med andra åsikter och sprida desinformation och propaganda.

Demokrati i praktiken

Ett demokratiskt samhälle kan organiseras och styras på olika sätt. Det finns olika typer av demokratiska statsskick. Här ska vi titta på några av dem.

Monarki eller republik

Världens länder är antingen monarkier eller republiker. Dessa begrepp handlar om huruvida ett land har en monark (kung eller drottning) eller en president som statschef. Begreppen säger inte om landet är en demokrati eller inte.

Sverige är en monarki, vilket betyder att statschefen, kungen, ärver sin position inom en kungafamilj. Monarki betyder kungadöme, alltså ett land med ett kungahus. Sverige har varit en monarki i mer än tusen år, och kungafamiljen Bernadotte har suttit på den svenska tronen sedan 1800-talet. Sveriges statschef är för närvarande kung Carl XVI Gustaf.

Alla monarkier i Europa är demokratier, men i andra delar av världen finns det monarkier där kungen eller sultanen har mycket makt och där politiska beslut fattas av monarken. Ett exempel på detta är Saudiarabien, där kung Salman har enorm rikedom och all makt ligger hos honom och hans familj.

I en republik har landet en president som statschef istället för en monark. En president väljs och posten kan inte ärvas. I vissa republiker, som Frankrike och USA, har presidenten stor politisk makt. I andra republiker, som Italien och Tyskland, har presidenten ungefär samma uppgifter som den svenske kungen, med mer symbolisk roll.

Att ett land är en republik innebär inte automatiskt att det är en demokrati. Det finns republiker som är styrda av en diktator eller ett enda parti, så kallade enpartistater, där ledarna inte är valda av folket. Kina och Nordkorea är exempel på sådana enpartistater.

Parlamentarism

I Sverige står det i regeringsformen att regeringen styr landet, men att den är ansvarig inför riksdagen. Det betyder att regeringen måste ha stöd från en majoritet i riksdagen. Om riksdagen inte godkänner regeringen kan den hålla en misstroendeomröstning och avsätta den. Detta kallas parlamentarism.

I parlamentarism utgår makten från parlamentet (i Sverige riksdagen), som väljer regeringschefen. I Sverige kallas regeringschefen statsminister, men i andra länder kallas den personen ofta premiärminister.

I USA är presidenten både statschef, regeringschef och överbefälhavare för militären. USA har inte parlamentarism utan presidentstyre. Det betyder att presidenten har verkställande makt oberoende av parlamentet. En amerikansk president kan endast avsättas genom ett riksrättsåtal om hen allvarligt missbrukat sitt ämbete eller brutit mot konstitutionen.

Diktatur

Diktatur är motsatsen till demokrati. I en diktatur har en enda ledare eller en liten grupp människor all makt i landet. Det kan vara ett politiskt parti, en kung, religiösa ledare eller militärledare som styr.

I en diktatur saknar medborgarna grundläggande friheter och rättigheter, som yttrandefrihet och rätten att uttrycka sina åsikter. De mänskliga rättigheterna respekteras oftast inte alls eller bara i mycket liten grad. Även om medborgarna i vissa diktaturer får rösta, är valet ofta inte fritt – resultatet är ofta redan bestämt innan valen hålls, och folk får inte rösta på det de verkligen vill.

I diktaturer kontrollerar staten människors vardagsliv i stor utsträckning. Politisk opposition, alltså de som är emot ledarna, är ofta förbjuden eller aktivt motarbetas. Brott mot de mänskliga rättigheterna, som att fängsla eller förfölja människor för deras åsikter, är vanligt. Medborgarna i diktaturer saknar ofta rättssäkerhet, vilket betyder att de inte kan lita på att de får en rättvis behandling om de hamnar i konflikt med myndigheterna.

Varför genomför då de flesta diktaturer val, när de ändå inte spelar någon roll?

Även om valen i en diktatur inte har någon verklig betydelse, används de ofta av de som styr för att ge sken av att de är demokratiska. Valen gör att regimer kan påstå att de har folkets stöd och få internationell legitimitet. På så sätt kan diktatorerna få människor att tro att de lever i ett land där folkets vilja verkligen avgör.

Ett exempel på diktatur: Hitler och Nazityskland

En av de mest kända diktatorerna är Adolf Hitler, som styrde Tyskland under andra världskriget. Under hans regim fanns det inga fria val och det var strängt förbjudet att kritisera honom eller hans parti, det nationalsocialistiska partiet. Hitler använde också propaganda för att kontrollera vad folk trodde och för att få folk att följa hans politik. Nazityskland är ett exempel på hur en diktatur kan skapa en totalitär stat där allt är kontrollerat av en ledare och deras parti, och där folket inte har någon möjlighet att påverka de politiska besluten.

Diktaturer idag

Världens länder kan delas upp på en skala från fullvärdiga demokratier till de hårdaste diktaturer. Tyvärr har demokratin minskat på många håll i världen, och idag lever fler människor under diktaturer än under demokratier.

Ryssland är ett exempel på en diktatur. Där har president Vladimir Putin och hans parti tagit kontroll över nästan all makt. Medierna kontrolleras av staten för att bestämma vad folk ska få veta och vilka åsikter som får spridas. Oberoende medier och oppositionen (de som är emot Putins regering) motarbetas och får svårt att arbeta. Oppositionella partier har stängts ner, och kandidater som vill utmana Putin hindras från att delta i val. Många av Putins politiska motståndare har blivit mördade, fängslade eller tvingats lämna landet. Demonstrationer mot Putins regering har slagits ner med våld, och idag är det ovanligt att människor vågar gå ut och protestera.

Kina är en annan diktatur där människor inte får uttrycka sina åsikter fritt. Bara ett parti, det kommunistiska partiet, är tillåtet. De som kritiserar partiet riskerar allvarliga konsekvenser. Enligt organisationen Human Rights Watch utsätts människor för allvarliga människorättsbrott, och nästan en miljon uigurer och andra etniska minoriteter hålls i fängelse i så kallade "omskolningsläger". I Kina övervakas medborgarna mycket noggrant genom bland annat kameror med ansiktsigenkänning, och tillgången till internet är starkt begränsad och kontrollerad av staten.

Diktaturer använder ofta våld för att stoppa protester, och polisen används för att slå ner på folkliga protester. Korruption är ett stort problem i diktaturer, och medborgarna kan inte lita på myndigheter eller rättssystemet. Diktaturer är också mer benägna att starta krig än demokratier. Länder som inte är demokratiska samarbetar oftare med varandra än med demokratier, vilket gör det svårare för världen att samarbeta.

De värsta diktaturerna

Organisationen Freedom House gör varje år en lista över de länder som är de största diktaturerna. De bedömer hur bra länderna skyddar sina medborgares politiska rättigheter, som rösträtt, yttrandefrihet och rättssäkerhet, samt hur de respekterar mänskliga rättigheter. År 2023 ansågs följande länder vara de värsta diktaturerna: Sydsudan, Syrien, Turkmenistan, Eritrea och Nordkorea.

Ideologi och Politiska Partier

Ideologier är olika sätt att se hur samhället ska vara organiserat och vilka värderingar som ska styra det. Efter franska revolutionen på 1700 och 1800 talet började idéer om hur samhället skulle styras att skrivas ner och spridas. Då minskade kungarnas och kyrkans makt, vilket öppnade upp för nya tankar. Ideologier handlar om viktiga frågor som har funnits länge och som fortfarande är aktuellt idag till exempel hur vi ska lösa problem tillsammans eller om rika ska hjälpa fattiga. Det handlar också om hur vi ska förhålla oss till lagar och regler i samhället. Dessa frågor är tidlösa och ideologierna är därför fortfarande viktiga och inte något som bara höra till historien..

Liberalism

Liberalismen är en ideologi som betonar frihet. Liberaler tycker att marknaden ska vara fri, vilket betyder att företag ska kunna sälja varor och tjänster utan för mycket statlig inblandning. Om marknaden är fri kommer bra företag som säljer populära produkter att lyckas, medan de dåliga konkurreras ut. Detta, menar liberaler, gör att samhället utvecklas. Liberaler har också kämpat för demokrati, där alla människor ska få uttrycka sina åsikter fritt och där politiker tävlar om väljarnas röster. Inom sociala frågor värderar liberaler frihet som att människor själva ska få välja identitet och livsstil. Exempelvis tycker liberaler att elever ska få välja sin skola och äldre sin hemtjänst, vilket skapar konkurrens som kan leda till bättre kvalitet.

Det finns olika varianter av liberalism. Socialliberaler vill kombinera frihet med ett grundläggande skyddsnät som ger alla en viss nivå av välfärd. Nyliberalismen, som blev populär på 1980-talet, vill ha mer fokus på låga skatter och mindre statlig inblandning. En extrem form av liberalism kallas för “nattväktarstaten”. Där sköter staten bara det allra nödvändigaste, som polis och försvar, medan allt annat lämnas åt individen att ordna själv. I Sverige finns det liberala partier som Liberalerna och ibland Centerpartiet, som ofta ses som socialliberala. Inom Moderaterna och Centerpartiet finns också nyliberala idéer.

Konservatism

Konservatism är en ideologi som vill bevara traditioner och förändra samhället långsamt. Efter franska revolutionen tyckte konservativa att förändringar borde ske försiktigt för att undvika negativa konsekvenser som våld och instabilitet. Konservativa tror att man ska hålla fast vid gamla värderingar och tänka efter noga innan man inför nya idéer. Ett exempel är den svenska skolan som har förändrats mycket sedan 1990-talet. Snabba reformer, som att införa ett fritt skolval, har enligt vissa lett till problem som lärarbrist och lägre kunskaper. I Finland har man däremot varit mer försiktig och inte genomfört lika många snabba förändringar i skolan. Resultatet är att Finland nu har högre resultat i internationella mätningar och att läraryrket är mer populärt. Enligt konservativa borde alltså välfärden förändras långsamt och försiktigt för att undvika problem.Konservativa tror också på individens eget ansvar. De menar att människor har både goda och dåliga sidor och att samhället därför ska uppmuntra till bra beteenden och straffa dåliga handlingar. Dessutom tycker konservativa att individen själv har ett ansvar att hjälpa behövande, till exempel genom välgörenhet, istället för att förlita sig på att staten ska sköta allt.

Inom konservatism finns olika sätt att tänka. Socialkonservatism anser att samhället ska ha ett skyddsnät, till exempel välfärdssystem, men att människor också har ett eget ansvar för sitt liv. Liberalkonservativa vill blanda liberala idéer, som till exempel låga skatter, med konservativa värderingar. De tror på individuell frihet men tycker samtidigt att vissa traditioner och strukturer ska bevaras. Värdekonservativa anser att staten ska skydda vissa värderingar, som exempelvis religion och traditioner. I Sverige ses ofta Moderaterna som ett liberalkonservativt parti, Sverigedemokraterna som socialkonservativa och Kristdemokraterna som värdekonservativa.

Socialismen

Socialismen är en annan ideologi och handlar om att människor ska samarbeta och att resurser ska fördelas så att alla har det bra. Socialismen vill minska skillnader mellan rika och fattiga. Istället för att varje individ själv ska köpa välfärdstjänster, som sjukvård och utbildning, vill socialismen att samhället organiserar detta tillsammans. Målet är att göra samhället rättvisare så att alla har lika tillgång till viktiga tjänster, oavsett hur mycket pengar de har. Socialismen menar att stora skillnader mellan rika och fattiga kan vara orättvisa och skapa problem i samhället. Därför tycker de att skatter ska tas ut på ett progressivt sätt, vilket betyder att de som tjänar mer betalar mer i skatt än de som tjänar mindre. Socialismen vill att samhället tar ansvar för att alla skolor ska vara bra, så att inte bara de som har råd kan välja bra skolor för sina barn.

Det finns två typer av socialism. Den första är kommunismen, där man tror på kollektivt ägande. Det innebär att företag och andra resurser ska ägas gemensamt, inte av enskilda individer. Kommunister vill förändra samhället och tror att stora förändringar behövs för att skapa rättvisa. Under 1900-talet försökte kommunistiska partier i länder som Kina och Ryssland förändra samhället genom revolution, alltså väpnat uppror. Idag är de flesta kommunistiska partier istället reformistiska, vilket betyder att de vill förändra samhället genom demokratiska metoder istället för genom våld.

Socialdemokrati är en form av socialism som är närmare mitten på den politiska skalan. Socialdemokratin vill förändra samhället, men på ett demokratiskt och gradvist sätt, utan revolution. Den tredje vägen är en modern variant av socialdemokrati som är väldigt pragmatisk, vilket betyder att den fokuserar på lösningar som fungerar i praktiken. Den tredje vägen vill inte ha stora skattehöjningar eftersom det kan vara dåligt för företag och ekonomin. Istället handlar den tredje vägen om att människor både har rättigheter och skyldigheter. Till exempel har man rätt att få bidrag om man inte har jobb, men man har också en skyldighet att försöka hitta ett jobb. I Sverige beskrivs Socialdemokraterna ofta som en blandning av klassisk socialdemokrati och den tredje vägen. Vänsterpartiet var tidigare ett kommunistiskt parti, men idag har de en ideologi som mer liknar socialdemokratin.

Vad är Högerpolitik?

Högerpolitik bygger på principer om ekonomisk frihet, marknadsekonomi, och individens ansvar. Många högerpartier menar att om människor själva får större kontroll över sina pengar och liv, kommer det leda till större effektivitet, innovation och en starkare ekonomi. De anser att marknaden, snarare än staten, bäst kan fördela resurser i samhället, och att konkurrens driver kvalitet och effektivitet.

Några viktiga aspekter av högerpolitik:

1. Skattesänkningar: Högerpartier anser ofta att skatter ska vara låga, särskilt för företag och individer med höga inkomster. Låga skatter uppmuntrar företag att investera och växa, vilket skapar fler jobb. Dessutom får privatpersoner mer pengar kvar att spendera eller spara, vilket stimulerar ekonomin.

2. Privatisering och valfrihet: Högerpartier vill ofta minska statens inflytande genom att låta privata företag erbjuda tjänster som sjukvård, utbildning och äldreomsorg. Detta kallas för privatisering. Syftet är att ge människor fler alternativ och att konkurrensen ska leda till bättre kvalitet.

3. Mindre offentlig sektor: Högerpolitik förespråkar en mindre stat och mindre byråkrati. Många högerpartier menar att staten ska fokusera på kärnområden, som försvar och rättsväsende, och lämna andra delar till privata aktörer.

4. Individens ansvar: En grundläggande tanke är att människor själva ansvarar för sina liv. Detta innebär att man vill ge individen större kontroll och minska beroendet av statliga bidrag och stöd.

5. Företagsvänlig politik: Högerpartier prioriterar ofta företag och näringslivet. De menar att företag är motorn i ekonomin, och att goda villkor för företag leder till fler arbetstillfällen och högre välstånd. Därför vill de förenkla regler för företag och minska kostnader för att anställa personal.

Högerpartier i Sverige:

• Moderaterna (M): Moderaterna är ett borgerligt parti som vill minska statens storlek och införa skattesänkningar för att öka individens frihet. De förespråkar även privatisering inom sjukvården och skolan, och har en företagsvänlig politik.

• Kristdemokraterna (KD): Kristdemokraterna vill kombinera marknadsekonomi med värdekonservativa ideal, där familjen och civilsamhället ses som viktiga grundpelare. Partiet stödjer också skattesänkningar och en minskad offentlig sektor, men med större fokus på stöd till familjer och äldreomsorg.

• Liberalerna (L): Liberalerna är ett liberalt parti som förespråkar individens frihet och valfrihet inom välfärden. De stödjer privatiseringar och företagande, men har även en stark tro på utbildning och rättsstaten.

• Sverigedemokraterna (SD): Sverigedemokraterna har en nationalistisk och konservativ profil. De fokuserar mycket på strängare migrationspolitik och vill stärka svenska traditioner. De är inte ett traditionellt högerparti men samarbetar med högerpartier i flera frågor om ekonomi och kriminalitet.

Vad är Vänsterpolitik?

Vänsterpolitik handlar om jämlikhet, solidaritet och en stark offentlig sektor. Vänsterpartier ser staten som ett viktigt verktyg för att minska ekonomiska och sociala skillnader, och för att se till att alla medborgare har samma förutsättningar i livet, oavsett ekonomisk bakgrund. Många vänsterpartier förespråkar en stor och omfattande välfärdsstat som finansieras genom skatter.

Några centrala aspekter av vänsterpolitik:

1. Höga skatter för jämlikhet: Vänsterpartier menar att höga skatter på höginkomsttagare och företag är nödvändiga för att finansiera välfärden. Genom att ta mer från de som tjänar mycket kan man finansiera skolor, sjukvård och andra samhällstjänster, som kommer alla till del.

2. Stark offentlig sektor och välfärd: Vänsterpartier anser att grundläggande tjänster som vård, skola och omsorg ska vara offentligt finansierade och offentligt drivna. Detta innebär att staten eller kommunen driver verksamheten istället för privata företag. Syftet är att garantera att alla, oavsett inkomst, får tillgång till dessa tjänster.

3. Omfördelning och social rättvisa: Vänsterpolitik strävar efter att minska ekonomiska och sociala klyftor. Detta innebär att de vill omfördela resurser från de rika till de fattiga, och skapa ett samhälle där alla har samma chanser. Det kan till exempel ske genom bostadsbidrag, arbetslöshetsersättning och andra former av ekonomiskt stöd.

4. Skydd för arbetare och arbetsrätt: Vänsterpartier värnar om arbetarnas rättigheter och förespråkar en reglerad arbetsmarknad. Detta innebär att de vill ha lagar som skyddar arbetstagare från låga löner, dåliga arbetsvillkor och otrygga anställningar.

5. Miljö och hållbarhet: Vänsterpartier vill ofta satsa mycket på klimat och miljö. Många vänsterpartier vill att staten ska ta en större roll i klimatomställningen genom att investera i grön teknik, förbjuda skadliga utsläpp och skapa nya miljövänliga arbetstillfällen.

Vänsterpartier i Sverige:

• Socialdemokraterna (S): Socialdemokraterna är ett socialdemokratiskt parti som historiskt har styrt Sverige under många år. De vill kombinera en stark välfärdsstat med en marknadsekonomi. De förespråkar högre skatter för att finansiera välfärden och är emot många privatiseringar inom vården och skolan.

• Vänsterpartiet (V): Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti som vill se en större statlig inblandning i samhället och en mer rättvis omfördelning av resurser. De vill förbjuda vinstdrivande företag i välfärden och införa högre skatter på de rikaste. Partiet är även starkt engagerat i klimatfrågor och vill minska privatbilismen och öka kollektivtrafiken.

Kommun och regionalmakt

I Sverige kan inte riksdagen i Stockholm bestämma allt. Beslut behöver också tas på lokal och regional nivå. Ett vanligt exempel är snöröjning – det skulle vara opraktiskt om politiker i Stockholm skulle besluta om snöröjning i en liten kommun långt norrut, som Arvidsjaur. Politiker som bor lokalt har bättre koll på när och hur ofta det behöver plogas, vilket gör att besluten blir mer relevanta och demokratiska för invånarna. Det är också mer demokratiskt om människor kan påverka vad som händer i sin egen kommun.

Indelning i Regioner och Kommuner

För att sprida ut makten i Sverige finns det 21 regioner och 290 kommuner. Dessa kan ibland ändras, till exempel om två kommuner slås samman. Regionerna täcker större geografiska områden än kommunerna och ansvarar mest för sjukvården. Det är för svårt att styra sjukvården från Stockholm, eftersom behoven skiljer sig i olika delar av landet. Akutsjukhus, som är dyra att driva, sköts av regionerna istället för enskilda kommuner. Vissa regioner ansvarar också för folkhögskolor. Kommunerna har många andra uppgifter och ansvar, som skolor, social omsorg och miljöfrågor.

Självstyre för Regioner och Kommuner

Enligt Sveriges grundlag har regioner och kommuner rätt till självstyre. Det betyder att politiker i Stockholm inte kan bestämma i detalj vad kommunerna och regionerna gör. Men de måste ändå följa landets lagar och riktlinjer från olika myndigheter, så de är inte helt fria.

Kommunens Uppgifter

Kommunen (måste hantera många viktiga uppgifter, bland annat:

• Social omsorg: Tar hand om äldre, personer med funktionsnedsättningar och familjer i behov av stöd.

• Utbildning: Ansvarar för förskolor, grundskolor och gymnasieskolor.

• Planering och byggfrågor: Planerar hur staden ska byggas och utvecklas.

• Miljö och hälsa: Ansvarar för miljöskydd och att skydda människors hälsa.

• Renhållning och avfall: Hanterar avfall och ser till att staden hålls ren.

• Vatten och avlopp: Sköter dricksvatten och avloppssystem.

• Räddningstjänst: Tar hand om brandkår och andra räddningsinsatser.

• Krisberedskap och civilt försvar: Förbereder för nödsituationer och kriser.

• Bibliotek: Driver kommunens bibliotek.

• Bostäder: Arbetar för att fler bostäder byggs.

Skillnad mellan Rika och Fattiga Kommuner

Rika kommuner, som Stockholm, har ofta fler resurser för att hantera alla de uppgifter som kommuner ansvarar för. Detta beror främst på att de har:

• Större budget: Rika kommuner har fler invånare som betalar skatt, vilket ger dem mer pengar att använda till skola, vård, infrastruktur och andra kommunala tjänster.

• Tillgång till högutbildad arbetskraft: Städer som Stockholm har många högskolor och universitet. Det gör det enklare för kommunen att anställa personer med specialiserad kompetens, som lärare, miljöingenjörer, socionomer och andra experter. Med fler högutbildade invånare är det lättare att hitta personal för att sköta de olika kommunala uppgifterna.

Fattigare och mindre kommuner har däremot ofta betydligt större utmaningar. Dessa kommuner har:

• Mindre skatteintäkter: Eftersom de har färre invånare som betalar skatt, har de också mindre pengar att spendera. Detta gör att de kan ha svårt att finansiera alla tjänster som kommuner enligt lag måste erbjuda.

• Svårigheter att rekrytera utbildad personal: I små kommuner, särskilt i landsbygdsområden, kan det vara svårt att hitta rätt personal med den utbildning och erfarenhet som krävs. Till exempel kan det vara svårt att rekrytera en socialarbetare, om kommunen ligger långt från närmaste universitet eller större stad.

På grund av dessa skillnader har mindre och fattigare kommuner svårt att erbjuda samma service och kvalitet som rikare kommuner.

Lösningar för Fattigare Kommuner

För att hjälpa de kommuner som har mindre resurser finns det två huvudsakliga lösningar:

1. Samarbete med andra kommuner: Fattigare eller mindre kommuner kan samarbeta för att dela på kostnader och resurser. Några exempel på sådant samarbete är:

   • Gemensam socialtjänst: Flera kommuner kan tillsammans ha en socialtjänst, där de delar på kostnaderna och personalen. Detta sparar pengar och ger kommunerna bättre möjligheter att erbjuda kvalificerat stöd till invånarna.

   • Gemensam gymnasieskola: Om en liten kommun inte har råd att driva en egen gymnasieskola, kan de samarbeta med en närliggande kommun och dela på en skola. På så sätt kan eleverna ändå få en bra utbildning utan att kommunen behöver betala hela kostnaden själv.

2. Utjämningssystemet: Staten har ett system för att minska skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner, som kallas Robin Hood-skatten. Så här fungerar det:

   • Rika kommuner och staten betalar in pengar till en gemensam pott.

   • Pengarna fördelas sedan till de kommuner som har lägre skatteintäkter och färre resurser. Detta hjälper de mindre rika kommunerna att klara sina grundläggande uppgifter, som skola, vård och omsorg.

Utjämningssystemet gör att skillnaderna mellan olika kommuner blir mindre, så att invånarna i mindre rika kommuner också får tillgång till bra kommunal service.Kommunfullmäktige och Regionfullmäktige (

Alla kommuner och regioner i Sverige måste ha ett fullmäktige, en grupp politiker som väljs av invånarna vart fjärde år och som ansvarar för viktiga beslut. Fullmäktige fungerar som kommunens eller regionens "riksdag" och beslutar om viktiga frågor, till exempel:

• Budgeten: Hur kommunens pengar ska fördelas på olika verksamheter, som skola, vård, och renhållning.

• Stora investeringar: Beslut om att bygga nya skolor, renovera gator eller köpa ny utrustning till räddningstjänsten.

Antalet ledamöter (mandat) i fullmäktige beror på kommunens storlek. I större kommuner finns fler politiker för att representera invånarna.

De flesta politiker i kommunfullmäktige är så kallade fritidspolitiker. Det betyder att de har vanliga arbeten, som lärare, poliser eller vårdpersonal, och ägnar sig åt politik på sin fritid. De får ett mindre arvode (ersättning) för att delta i kommunfullmäktiges möten, som hålls olika ofta beroende på kommunens storlek:

• I större kommuner kan fullmäktige träffas en gång i månaden.

• I mindre kommuner kan de bara ha möte några gånger per år.

Nämnder och Styrelser

För att hantera de olika områdena i kommunen utser fullmäktige olika nämnder. Dessa nämnder ansvarar för särskilda områden, till exempel:

• Utbildningsnämnden/skolnämnden: Hanterar allt som rör skolor och utbildning i kommunen.

• Socialnämnden: Arbetar med sociala frågor som stöd till familjer, barnskydd och äldreomsorg.

Den viktigaste nämnden är kommunstyrelsen (eller regionstyrelsen i regionerna). Kommunstyrelsen fungerar ungefär som en "lokal regering". Deras uppgifter är att:

• Förbereda beslut för kommunfullmäktige och se till att besluten genomförs.

• Leda kommunens arbete: Kommunstyrelsen har en ordförande, som ibland kallas kommunalråd. Kommunalrådet har en ledande roll, liknande en borgmästare i andra länder, men skillnaden är att hen väljs av fullmäktige och inte direkt av folket.

Förvaltningen (Administration)

För att utföra det dagliga arbetet har kommunerna och regionerna en förvaltning med tjänstepersoner (anställda) som tar hand om allt praktiskt. Förvaltningen leds ofta av en chef, som kan ha titeln kommunchef eller regiondirektör.

Kommunerna kan ibland köpa in tjänster från privata företag om de inte vill utföra alla uppgifter själva. Några exempel är:

• Bevakning: Kommunen kan anlita ett privat bevakningsföretag för att patrullera parker eller andra offentliga platser.

• Friskolor: Elever kan gå i en friskola istället för en kommunal skola. I sådana fall bet

Kommunfullmäktige

Kommunfullmäktige är kommunens högsta beslutande organ och kan liknas vid kommunens egen "riksdag". Invånarna i kommunen väljer ledamöter till kommunfullmäktige i val som hålls vart fjärde år. Kommunfullmäktige ansvarar för att fatta de stora och övergripande besluten för kommunen, till exempel om budget, skatter och mål för olika verksamheter som skola, vård och omsorg. Kommunfullmäktige beslutar också om olika riktlinjer och policys som ska gälla i kommunen.

Kommunstyrelsen

Kommunstyrelsen fungerar som kommunens "regering" och är det verkställande organet som ser till att de beslut som fattas av kommunfullmäktige faktiskt genomförs. Kommunstyrelsen har också ansvar för att förbereda frågor och beslut som kommunfullmäktige ska fatta. Den övervakar kommunens ekonomi och hur de olika nämnderna (t.ex. utbildningsnämnden och socialnämnden) sköter sitt arbete. Kommunstyrelsen leds av en ordförande, som ofta är en av kommunens mest inflytelserika politiker.

Kommunalråd

Ett kommunalråd är en politiker som arbetar hel- eller deltid med kommunpolitik och som har en ledande roll inom kommunen. Kommunalrådet är ofta ordförande i kommunstyrelsen eller ansvarig för ett särskilt politikområde, som skola, miljö eller ekonomi. Kommunalråd utses av kommunfullmäktige och är vanligtvis från de största partierna i kommunen. Deras arbete är att representera kommunen och driva de politiska frågor som partiet de tillhör står för.

Fritidspolitiker

Fritidspolitiker är politiker som inte har politik som sitt heltidsyrke utan jobbar ideellt eller deltid vid sidan av ett annat arbete. Många av ledamöterna i kommunfullmäktige och de olika nämnderna är fritidspolitiker. Det betyder att de har vanliga jobb, som till exempel lärare eller vårdpersonal, och ägnar sig åt politiskt arbete på sin fritid. Fritidspolitiker får ett mindre arvode för sitt politiska arbete, och deras engagemang är viktigt för att representera invånarna i kommunen på ett brett sätt.