Untitled Flashcards Set

Språkhistoria

Urgermanska: ca 1000 fkr

Germanska: ca år 0

• Västgermanska (engelska, tyska, holländska)

• Östgermanska (gotiska, utdöd, talades vid svarta havet, Sverige har silverbibeln från 300-talet)

• Nordgermanska (svenska, danska, norska, isländska)

Urnordiska: -800 

• Runristningar finns i hela germanska området men är vanligast i norden.

Runsvenska: 800-1225

• 1225 nedtecknades den äldsta bevarade landskapslagen,  äldre västgötalagen.

Fornsvenska: 1225-1526

• 1526 skapas Gustav Vasas bibelöversättning (NT)

Äldre nysvenska: 1526-1732

Yngre nysvenska: 1732-1879

• 1732 tillkommer den satiriska tidskriften Then Swänska Argus av Dallin 

• 1879 kommer Strindbergs “Röda rummet”

Nusvenska: 1879- 

Människor har i alla tider funderat över varför vi talar olika språk. Fram till 1700-talet användes en biblisk förklaring: i en mosebok försöker människor bygga Babels torn som ledde till himlen. Detta sågs som en utmaning mot Gud. Gud bestraffade då folket genom att ge de olika språk att tala.

På 1700-talet koloniserade England Indien. Man ser då att det finns likheter mellan sanskrit, latin, engelska och andra europeiska språk.

Den komparativa språkforskningen utvecklar en teori om ett urspråk:

Indo-europeer ska ha levt Svarta havet/Turkiet för 6000-7000 år sedan och sedan flyttat västerut/österut. Språken är alltså släkt (ingår i den indoeuropeiska språkfamiljen) som har grenarna romanska, germanska, grekiska och slaviska.

Uttalsförändringar gör att de germanska språken skiljer sig från t.ex romanska språk.

ex.

p→f(v)

pater, père, padre → father, fader, vater

piscis, poisson → fish, Fisch, fisk

d→ t(z)

duo, deux→ two, två, zwei

decem, dix → ten, tio, zehn

k→h

cornu → horn

En annan förändring är att accenten hamnar på första stavelsen. Man betonar alltså i början av ordet (om inte ordet är inlånat).

Andra språkfamiljer är:

Sinotibetanska språkfamiljen: mandarin, thailändska, tibetanska

Semitiska språkfamiljen: arabiska och hebreiska

Finsk-ugriska språkfamiljen: finska och ungerska

Inuitspråken: språken på grönland och norra nordamerika

Vissa språk som t.ex  baskiska i norra Spanien saknar släktspråk.

Urnordiskan (- 800)

Urnordiskan fanns på 800-talet i Sverige, Norge och Danmark. Det finns rester av språket i samiska och finska ex. ordet konung tros komma från det urnordiska “kuningaz” och heter på finska “kuningas”. 

Spår av språket finns på i form av runinskrifter, metall, trä och sten finns i hela germanska området men är vanligare i skandinavien. Runalfabetet kallas futharken, den gamla futharken består av 24 tecken medan den nya består av 16. Runalfabetet har rikt böjningssystem ( man böjer substantiv, adjektiv och pronomen). Det hade även ljud som inte längre finns ( R:et uttalades med tungan i J-läge).

Ljudförändringar som kallas synkope (akope om det är en slutvokal)  innebar att obetonade vokaler faller bort i vissa ord (ofta a, i, u) då accenten nu låg på första stavelsen.

Man gjorde även det hårda a-ljudet till ett mjukare ä-ljud.

Urnordiska

gastiR → gästiR (i omljud)

gästiR → gästR (synkope)

gästR → gäst bortfall av R

Nusvenska

Man har även efterställd bestämd artikel

ex. the man är mannen på svenska

J och W faller bort i initial ställning

Ex. Jung, Young → ung

Word → ord

Mellan urnordiska och fornsvenska skedde en diftongering; 2 vokaler uttalas tillsammans som ett ljud, av korta vokalen e  som blev i+a (man hör 2 vokalklanger efter varandra i samma vokalljud). Vilket gör att de obetonade konsonanterna (k) mjukas upp (blir g).

ex. Eka → iak → jag

Ich → jag

Herz → Hjärta

Erde → jord (iord)

Runsvenska (ca 800-1225)

I slutet av 800-talet enade kung Harald Hårfånger Norge. Många norrmän valde då att flytta till Island. Här lades en grund för både Island och Norge. På 900-talet formerades ett enat danskt rike och på 1000-talet formades även det svenska riket. Bildandet av de olika nationerna gav upphov till olika språk: skandinaviska / västnordiska språk: svenska, danska och norska och östnordiska språk: isländska och färöiska.

 Från runsvenska perioden finns ca 3000 runinskrifter på sten och trä, dessa gjordes ofta för att minnas livet av någon avliden.

Världens längsta runskrift finns på Rökstennen och tros handla om ragnarök.  En del är skriven på versmåttet fornyrdislag som använder sig mycket av allitteration.

Under runsvenskan föll konsonanten h om den stod före l,n eller r (i svenska men inte isländska). Diftongen au har också blivit ö. Dock finns dess diftonger kvar i gotlandsdialketen.

Ex.

Isl. auga  → sv. öga

Isl. eyra  → sv. öra

Isl. steinn  → sv. sten

Det finns även personnamn från runsvenskan som lever kvar, exempelvis Sven, THorsten, Björn, Inga och Astrid.

På 1100-talet kristnades Sverige vilket medförde många latinska namn som Jon och Johan av Johannes, Nils av Nikolaus, David och Maria. Det tillför även det latinska alfabetet (även fast man fortsätter använda runor). Svenskan får även nya ord som har med kyrkan att göra på både latin och grekiska. Sverige blir också del i en ny kultursfär pga klostren med kulturell verksamhet och vi får även översättningar av texter från kontinenten.

Klassisk fornsvenska (1225-1375)

Den klassiska fornsvenskan hade ett rikt böjningssytem bl.a pronomen och substantiv böjs  i olika kasus (=nominativ/genitiv/dativ/ackusativ)(substantiv-/nomenböjning).  

Man böjde i:

genitiv - ägande (kattens, katta)

ackusativ - direkt objekt

dativ - indirekt objekt

Man hade 3 genus:  maskulinum, femininum och neutrum

Verben personböjs och böjs i indikativ och konjunktiv

Ex. Nässlorna blomma (1967)

Man skrev även possessivt pronomen efter huvudordet

Ex. mor min

Man använde sig inte av obestämd artikel

Ex. liten tuva välter ofta stort lass

Predikatet kunde stå först utan att det var en fråga

Ex. Ligger lik a wghvalli = det ligger ett lik på dråpplatsen

Texttyperna utgörs av landskapslagar. 1225 kommer Västgötalagen på latin. Dessa hade enkel meningsbyggnad med alliteration då lagmännen fick lära sig dessa genom muntlig tradition av en annan lagman. Man beskrev ofta exempel istället för själva principen. Dess hade även oftast enkla huvudsatser eller enkla/korta bisatser.

På 1200-talet redigerades också Östgötalagen och Upplandslagen. På 1300-talet kom Dalalagen och Södermannalagen. På mitten av 1350 kom Magnus Erikssons landslag (erikskrönikan) vilket gällde hela riket. 

Texterna från denna perioden speglar sämhällets syn på olika företeelser. Det finns även gåvobrev och testament från denna tiden.

Yngre fornsvenska (1375-1526)

Under denna period har vi stort inflytande från tyskan och ord (inspirerade) därifrån utgör ca 20% av ordförrådet. Många ord har att göra med handel, titlar, administration och stadskultur.

Ex. stad, fru,fröken, räkna, mynt, borgmästare

Man fick även prefix och suffix

Ex. 

Be - betala

För - fördärva

-het, -else, - eri, -erska

Ex. bliva istället för varda, fråga istället för spyria

Man får även adjektiv som slutar på ig

Ex. rolig, tokig

På 1300-talet/1400-talet luckras kasussystemet upp och kvar blir nominativ och genetiv.

Nu får man också nya texttyper: flera olika administrativa texter, översättningar av religiösa texter och riddarromaner och ballader från andra europeiska länder.

Äldre nysvenska (1526-1732)

1600-talet är den svenska stormaktstiden. Axel Oxenstierna organiserar och administrerar riket och nationalstaten växer fram. Reformationen sker även på denna tiden. Bibeln på nationalspråket blir normerande vilket gör språket mer enhetligt.  Nya testamentet översättss 1526 men har ingen enhetlig stavning, ex. miig kunde skrivas misch, mig eller meg. Gustav Vasas (hela) Bibel kommer 1541. Det finns även ålderdoliga böjningar kvar i Bibeln. På denna tiden ar Bibeln den enda boken alla hade oavsett klass. Av Bibeln fick vi namn, uttryck, ordspråk och den försökte även använda konsekvent stavningI.o.m stormaktstiden producersdes fler texter, ex. hercules av Stiernhielm. Texterna vid kungens kansli var påverkat av tyskan och linet och bildade det som kallas kanslisvenska. På slutet av 1600-talet blir det franskan som man lånar in mest ord ifrån.

Yngre nysvenska (1732-1879)

Olof von Dallins tidskrift Den swänska Argus släpps 1732 och markerar därmed början för den yngre nysvenskan då den använder ett för tiden nytt språk med mycket översättningar.  Under perioden strävar man efter en standardisering av språket för att göra det enhetligt t.ex gällande stavningen. Idéströmninngen upplysningen är utmärkande för perioden. Vetenskapsakademin och vetenskapliga sammanhang blir allt vanligare. Här skrev man på svenska för att det nå ut till fler. Vetenskapsakademin instiftas och deras skriftserie författades på svenska (ej latin).

1734 kommer Swerige rikes lag med typiskt svenskt ordförråd  och meningsbyggnad (ej så påverkat av latinet och tyskan).

Från 1700-talet har vi en rad författare som tillhör det svenska kulturarvetoch vår svenska kanon, t.ex

Bellman

Ana-Maria Lenngrenn

J-H Kjellgren

Olof von Dallin

Svenska akademin instiftas 1786 av Gustav III.

Under 1700-talet lånar vi in många ord från franskan som används vid hovet. I slutet av perioden, dvs 1800-talet får vi många stora svenska författare t.ex Erik Johan Stagnelius, Esaias Tegnér, CAr Jonas Love Almqvist, Victoria Benedictsson och AUgust Strindberg.

1879 komer Strindbergs Röda rummet . Strindbergs stil är ny för tiden och han skriver enkelt, med enkel meningsbyggnad. Hans stil är “så modern” att hans verk har fått markera en gräns i svensk språkhistoria.

Nusvenska (1879-)

1906 får vi ett förenklat stavningssytem

Ex. hv → v

fv → v

at → t

Pluralformen av verben försvinner i alla texttyper från 1960-talet (t.ex Nässlorna blomma av Harry Martinsson). Utmärkande för tiden är även inlåningen av engelska ord, främst pga många människor studerade på univeritet