Pragmatism

Pragmatismen

Pragmatismen är en filosofisk tradition som förknippas med namn som Charles Sanders Peirce (1839–1914), William James (1842–1910) och John Dewey (1859–1952), samtliga verksamma i USA. Detta är värt att lägga märke till eftersom de flesta av de traditioner som blivit viktiga i förståelsen av lärande och utveckling har sitt ursprung i Europa (men har sedermera vidareutvecklats i USA). Andra kända företrädare för denna tradition är den amerikanske socialpsykologen George Herbert Mead (1863–1931) och på senare tid den amerikanske organisationsforskaren Donald Schön (1930–1997), vars arbeten om reflektionens betydelse för kunskapsutveckling i olika yrken fått stor spridning.

Den som haft störst inflytande på skola och utbildning är utan tvekan John Dewey. Dewey var, liksom Piaget, en osedvanligt produktiv forskare och författare som publicerade sig från 1880-talet och fram till sin död 1952. Hans skriftliga produktion har samlats i 37(!) volymer av ett amerikanskt universitet och hans idéer förvaltas av ett aktivt John Dewey Society som har kongresser, en tidskrift och andra aktiviteter.

Dewey var filosof men samtidigt en mycket bred forskare och samhällsdebattör med många olika intressen: religion, moralfilosofi, politik, socialpsykologi, logik och inte minst skola och pedagogik. Titlarna på hans arbeten ger en bild av hans bredd. Hans kanske mest berömda bok är Demokrati och utbildning (som kom i original 1916 och i svensk översättning 1997) och temat för denna text framgår tydligt av titeln. [60] Ett av Deweys huvudsakliga intressen genom hela hans liv var att utveckla en skola för ett demokratiskt samhälle (se kapitlet En utbildning för alla).

Ett annat arbete där frågor om undervisning står i fokus är Experience and education.[61] Men han skrev också mer psykologiska arbeten som exempelvis How we think. [62]Ett kanske inte lika känt, men mycket spännande, arbete är Knowing and the known som Dewey skrev i slutet av sitt liv och som tar upp grundläggande frågor om kunskapens natur och lärande. [63] Dewey har också skrivit ett antal artiklar som nått stor spridning, översatts till många språk och som läses än i dag. Den kanske mest berömda av dessa är Mitt pedagogiska credo som ursprungligen publicerades i en tidskrift 1897. [64]

Till bilden av Dewey hör också att han försökte omsätta sin pedagogiska filosofi i praktisk undervisning genom att driva försöksskolor. Bland annat startade han 1896, tillsammans med sin hustru Alice Chipman, en försöksskola som var knuten till universitetet i Chicago där han då var verksam. Senare, när han flyttade till New York för att bli professor vid det ansedda Columbiauniversitetet, engagerade han sig i liknande verksamheter.

Dewey har utövat ett betydande inflytande också i Sverige under hela 1900-talet och hans pedagogiska idéer inspirerade många av dem som arbetade med skolreformerna i mitten av seklet. [65] Formuleringen ”learning by doing” togs till intäkt för att det går att reformera skolarbetet och göra det mer elevcentrerat och anpassat till elever med olika förutsättningar. Praktiska inslag kan blandas med studier av ämnen som matematik och naturvetenskap för att underlätta för elever att ta till sig kunskaper.

Under senare tid har bland annat pedagogikforskare som Sven Hartman och Ulf P. Lundgren, [66] Gunnar Sundgren [67] och Tomas Englund [68]  intresserat sig för olika aspekter av Deweys pedagogik, pedagogiska filosofi och hans inflytande på utvecklingen av den svenska skolan. Ämnesdidaktikern Per-Olof Wickman [69]  och hans medarbetare har analyserat lärande inom naturvetenskapen med Deweys idéer om inquiry (se nedan) som utgångspunkt.

Pragmatismens utveckling och syn på kunskap

Pragmatismen har en egen och ganska annorlunda syn på kunskap som skiljer sig från andra traditioner. Den filosofiska utgångspunkten är ett intresse för hur kunskaper fungerar för människor i deras vardag. En grundtes är således att det som är kunskap är sådant som människor kan använda sig av och som hjälper dem att hantera de situationer och problem de möter.

Man vände sig således mot den klassiska filosofins spekulationer under tusentals år om vad som är eviga sanningar, och man avvisade idén att kunskap kan definieras på ett abstrakt och tidlöst sätt. Att filosofer och andra vetenskapsmän inte lyckats besvara dessa frågor om kunskapens natur under denna långa tid, visar, enligt pragmatister, att det är meningslöst att försöka lösa problemen om vad kunskap är på detta sätt. Intressant och värdefull kunskap är sådant som fungerar för människor i deras dagliga liv och kunskap ska koppla till och utveckla människors konkreta erfarenheter. William James uttrycker detta kärnfullt genom frågor som: Vad är kunskapens ”cash-value”, det vill säga vad betyder kunskap för oss i vardagen? Vilket värde har den för vad vi gör? Vad kan vi göra annorlunda om vi har ett visst slags kunskap? [70] En annan aspekt av detta kunskapsbegrepp är att man tog avstånd från föreställningen att det går att skilja på teori och praktik, det vill säga att vissa delar av människors verksamheter är teoretiska och andra praktiska. I pragmatismens syn på kunskap ligger i stället tanken att teori och praktik är integrerade aspekter av människors handlingar. Vad vi talar om som praktiska handlingar, som att tillverka eller reparera föremål, är inte möjliga utan reflektion och tänkande. En snickare kan inte sätta upp en vägg utan att ha mängder av insikter i hur väggar ska byggas för att vara funktionella ur olika synpunkter: Vilka material ska man använda? Hur är det med brandsäkerheten? Ska väggen vara bärande?

Teori – i bemärkelsen reflektion och idéer – och praktik finns i allt vad människor företar sig. Denna syn på kunskap är också en av anledningarna till att Dewey betonade vikten av sinnliga och estetiska upplevelser av det slag som exempelvis skapande arbete och slöjd innebär i skolan.

Men pragmatismen är inte bara ett försök att göra upp med klassiska filosofiska och kunskapsteoretiska föreställningar. Bakom pragmatismens idéer och syn på skola och undervisning fanns också konkreta politiska erfarenheter och upplevelser av sociala orättvisor i industrialismens och kapitalismens spår i det amerikanska samhället. Väldiga förmögenheter byggdes upp hos små eliter medan stora grupper levde under mycket knappa omständigheter i sekelskiftets och det tidiga 1900-talets USA. [71] Inte minst de stora invandrargrupper som strömmade in i landet levde under osäkra villkor, och barnen var ofta missgynnade, inte minst vad gällde tillgång till meningsfull utbildning. I en sådan situation går det inte, menade pragmatismens företrädare, att hålla fast vid den traditionella skolan med dess strikta ämnesuppdelning och gamla arbetssätt. En av Deweys många suggestiva formuleringar som nådde stor spridning var ”You teach a child, not a subject”. Skolan måste bygga på och knyta an till barns levda erfarenheter, och den måste hjälpa dem att utveckla kunskaper som är relevanta för ett nytt och mer komplicerat samhälle.

Pragmatismens idéer om kunskapens natur har av många uppfattats som provokativa, för att uttrycka sig milt. Många har tolkat budskapet som relativistiskt, det vill säga som att det inte finns några absoluta värden eller sanningar – ett slags ”anything goes” eller ”laissez-faire-filosofi” i fråga om skolans uppgifter. Än i dag utgör Dewey på många sätt ett rött skynke för konservativa utbildningspolitiker i USA, vilka uppfattar hans pedagogiska filosofi som ett hot mot traditionella värden och skolans fostrande roll. Han har till och med kommit att anses som en av Amerikas farligaste män genom tiderna av en konservativ organisation.

Dewey kom, delvis mot sin vilja, att bli den mest kände företrädaren för det som kallas progressivismen, vilket är en liberal social rörelse som påverkat samhällsdebatten i USA under stora delar av förra seklet. Progressivismen är inte någon partipolitisk rörelse, utan en bred idémässig tradition med inslag av vad vi i Norden skulle kalla folkrörelse, genom vilken orättvisor i det amerikanska samhället analyseras och kritiseras av akademiker, forskare, journalister, politiker och andra (vänster)liberala krafter. Men det är viktigt att påpeka att Dewey själv inte var relativist på det sätt som hans belackare påstår. I själva verket hade han en mycket utvecklad och strikt syn på undervisning, lärande och kunskap. Han var själv mycket kritisk mot den ”laissez-faire”-syn på undervisning som många progressivister och deras skolor företrädde. Detta är teman han själv tar upp i sina skrifter.

Hur lärande förstås

7.5 John Dewey. Han hävdade bland mycket annat att det att känna till fakta inte är samma sak som att lära sig något.

Med pragmatismen och Dewey tar förståelsen av lärande, utveckling och undervisning en ny vändning i jämförelse med de traditioner som beskrivits som hemmahörande antingen i den empiristiska eller rationalistiska traditionen, som båda två har rötter i klassiska filosofiska positioner som går tillbaka till antikens Grekland. Nu kommer på ett tydligare sätt relationen mellan individ, kultur och samhälle in i bilden – det finns en betoning av att människan måste förstås som en samhällsvarelse (se kapitlet En utbildning för alla). Dewey belyser i sina resonemang relationen mellan hur undervisning organiseras, hur skolan fungerar och hur dess samspel med det omgivande samhället ser ut och borde se ut. Hänger undervisningen i skolan ihop med vad barnet upplever i sin vardag? var en av de frågor Dewey ställde sig. Eller med Deweys språkbruk: Hur hänger de erfarenheter barn gör i sin vardag ihop med de erfarenheter barnet gör i skolan? Knyts erfarenheter ihop så att barnet fördjupar sin förståelse av vad det känner till från sin vardag, eller finns det en klyfta där livet utanför skolan är en sak, och skolan och dess undervisning något helt annat? Problemet med skolan och den traditionella undervisningen blir ofta just detta: skolans värld och kunskaper blir en värld i sig och bidrar inte till barnets utveckling av samhälls- och vardagsrelevanta kunskaper.

Dewey utgår således från ett perspektiv på individen som en samhällsmedborgare som ska bli bekant med de kunskaper och färdigheter man behöver för att kunna leva ett rikt och produktivt liv i ett demokratiskt samhälle. Vikten av den demokratiska samhällsformen, och det sätt att uppfatta kunskap som demokratin företräder, genomsyrar Deweys syn på pedagogik och undervisning. Skolans främsta uppgift är att förbereda människor för demokratins krav och möjligheter. En framgångsrik undervisning ska ge barn och ungdomar de redskap de behöver för att leva ett aktivt liv i ett samhälle där kunskaper växer fram genom:

... fria individers gemensamma prövning av olika påståenden. [72]

För att kunna fullgöra detta uppdrag måste skolan i sig vara en demokratisk organisation, menar Dewey. Den måste göra det möjligt för unga människor att utveckla insikter som gör dem till aktiva samhällsmedborgare. Målen med skolan ligger inte bortom skolan, utan de ska realiseras i skolan genom att man tillägnar sig färdigheter och kunskaper med vars hjälp de egna erfarenheterna kan analyseras. Skolan är inte en förberedelse för ”en avlägsen framtid”, [73] utan den måste:

... representera livet så som det levs närvarande – ett liv som för barnet skall vara lika verkligt och vitalt som det liv barnet lever i hemmet, i grannskapet eller på lekplatsen. [74]

Också denna betoning av skolan som en demokratisk institution, där alla parter – inklusive elever – utövar inflytande på innehåll och form, har mötts med stor misstänksamhet av grupper som anser att skolan ska vara en institution som bygger på vuxnas auktoritet över barn och på förmedling av ett givet kunskapsarv.

Deweys pedagogik tar sin utgångspunkt i hans intresse för hur människor formas av sina sociala och kulturella omständigheter. Just uttrycket ”formas av erfarenheter” förekommer ofta i hans texter. I Mitt pedagogiska credo skriver han om det lilla barnet:[75]

Jag tror att all utbildning innebär att individen får ta del av mänsklighetens sociala medvetenhet. Denna process börjar omedvetet, nästan vid födelsen, och formar individens begåvning. Medvetandet genomsyras, vanor bildas, begrepp lärs in och känslor och emotioner väcks. Genom denna omedvetna utbildning blir man gradvis delaktig av de intellektuella och moraliska tillgångar som mänskligheten lyckats samla ihop. Individen blir arvtagare till civilisationens sparade kapital. [76]

Uppgiften för skolan är att bygga vidare på de erfarenheter som barnet gjort genom den primära socialisation det genomgått sedan födseln. När samhället blir mer komplext är inte längre de erfarenheter som barnet gör, genom samspelet i vardagen med föräldrar och kamrater, tillräckliga för vuxenlivet. Avståndet mellan barns och vuxnas angelägenheter i sådana samhällen blir alltför stort, som Dewey uttrycker det. Svaret på denna utveckling blir att man inrättar skolan och erbjuder undervisning. Det är här barnet kommer i kontakt med kunskaper och erfarenheter som man inte så lätt kan förvärva i vardagen. Undervisningen ska gradvis göra det möjligt för barnet att fördjupa sin förståelse av omvärlden. Att organisera undervisning så att barnet kan bygga vidare på sina erfarenheter är pedagogens främsta uppgift.

Kommunikation och lärande genom inquiry

Det främsta redskapet för att göra barn delaktiga i mer abstrakta kunskaper och färdigheter i samhället är språket. Det är genom kommunikation med andra som våra erfarenheter kan utvidgas bortom det vi själva varit med om, och det är med språkets hjälp som vi kan förstå och analysera världen. Dewey formulerar detta som att språket:[77]

... måste få spela en viktig roll i jämförelse med andra undervisningsinstrument. Med dess hjälp kan vi på ett ställföreträdande sätt ta del av tidigare mänskliga erfarenheter och sålunda vidga och berika aktuella erfarenheter. Vi får möjlighet att föregripa symboliskt och i fantasin. [78]

Att förmedla kunskaper genom språk och kommunikation blir således centralt i undervisning, och skolan (liksom många andra institutioner) är i stor utsträckning en språklig verksamhet: man ställer frågor, förklarar, läser, övar, diskuterar, argumenterar och analyserar. Detta är en unik mänsklig kunskapsform som gör oss delaktiga i stora delar av civilisationens sparade kapital, som Dewey uttrycker det.

Samtidigt som Dewey betonar språkets roll för människans kunskaper, varnar han dock för faran med:

... undervisning enligt korvstoppningsmetoden och inlärning genom passiv absorbering. [79]

Konsekvenserna av en sådan undervisning är att skolan blir:

... en främmande värld som lätt döljer den värld man har personlig kännedom om.

I en sådan undervisning riskerar elevens enda uppgift att bli:

... att lära sig för skolans skull, för förhör och examina, hörnstenarna i denna underliga värld. [80]

Dewey betonar således språkets roll som kunskapsbärare för människan och som medium för undervisning, samtidigt som han varnar för den ensidigt verbala framställningen i lektionens form som blivit en del av skolans arv.

Ett viktigt inslag i Deweys syn på lärande och kunskap är att han gör en tydlig skillnad mellan att känna till fakta och information å ena sidan och att lära sig något å den andra. Han menar att detta är ett av skolans stora problem, man överöser barn med information som måste inhämtas genom mekaniskt memorerande:

... redogörelserna, framställningarna där kunskapen (. . .) deponeras, uppfattas som om de själva var kunskap. Registreringen av kunskap (. . .) uppfattas som kunskap.[81]

Detta fokus på vad som beskrivs som information och fakta, är en av anledningarna till att elever inte tar till sig kunskaper; det man inhämtar berör inte eleven på djupet och utvecklar inte hans eller hennes tänkande och förmåga att resonera och använda kunskaper. Det man lär sig blir isolerade bitar, ofta utan inbördes sammanhang eller struktur, de blir inte delar av sammanhängande berättelser som går att förstå. I Skolan och samhället uttrycker han sig på följande sätt: [82]

Aldrig så många faktalektioner, planerade enbart som faktalektioner, kan bidra med en skugga av den förtrogenhet med växter och djur, på bondgården och i trädgården, som förvärvas genom att man faktiskt lever mitt ibland dem och bryr sig om dem. (. . .) Verbalt minne kan tränas genom att man ger vissa uppgifter. En viss disciplinering av slutledningsförmågan kan förvärvas via lektioner i naturvetenskap och matematik. Men när allt kommer omkring är detta litet avlägset och blekt, jämfört med den träning i uppmärksamhet och omdömesförmåga som förvärvas när man har att utföra saker och ting där det finns ett verkligt motiv bakom, och som förväntas ge ett verkligt resultat. [83]

I denna kritik av skolan ligger en viktig skillnad i synen på lärande som spelar stor roll också i våra dagar. Faktum är att mycket av den pedagogiska diskussionen under det senaste århundradet handlar just om huruvida man betonar lärande som en fråga om produkt eller process.

Deweys kritik av den konventionella undervisningen är att den presenterar produkten av kunskapssökandet: en formel, en definition, en princip, ett årtal, en uppräkning av orsaker till en händelse och så vidare. Det är detta han avser med formuleringen ovan om att ”registreringen av kunskap uppfattas som kunskap”.

Skolan nöjer sig således ofta med att eleven kan återge en produkt, även om hen inte kan sätta in denna i ett vidare sammanhang eller en sammanhängande berättelse. På frågan om koldioxidens betydelse för den globala uppvärmningen, kolatomens uppbyggnad eller orsakerna till kommunismens fall i Europa, svarar eleven med memorerade svar som hämtas direkt ur böckerna eller från lärarens genomgång. Genom betoningen av att man känner till produkten – det vill säga att man besitter relevant information – blir kunskapssökandet en fråga om memorering av enskildheter som i många fall inte är förankrade i elevens erfarenheter.

Som ett alternativ till denna långa tradition för hur man kommunicerar i skolan ställer Dewey principen om vad han kallar inquiry som grundläggande för lärande. [84] Det är inte alldeles lätt att hitta en svensk term som motsvarar inquiry, men man kan säga att många av de tankegångar som finns bakom problembaserat lärande och elevaktiva undervisningsmetoder bygger på liknande idéer. Deweys argumentation innebär att explosionen av kunskaper och information i samhället gör att skolan inte längre kan förmedla all kunskap som är tillgänglig. Väl att märka är att Dewey gjorde detta påpekande för hundra år sedan – och mot bakgrund av vad som har hänt sedan dess, kan man påstå att problemet blivit ännu mer akut i våra dagar. Vad ska man välja ut i skolan som centrala kunskaper för den framtida medborgerliga kompetensen, i denna flod av information och kunskaper som produceras? Deweys svar på detta innebär att människor måste bli förtrogna med den process genom vilken kunskaper utvecklas. Hans modell för detta är hur vetenskap och forskning arbetar – genom inquiry.

Lärande genom inquiry innebär att man utgår från ett problem eller en undran som finns (eller skapas) bland elever. ”Vi tänker bara när vi konfronteras med ett problem” är innebörden i en annan av Deweys berömda formuleringar. Det är när en situation är oklar eller en fråga ställs, som förutsättningarna för lärande genom inquiry uppkommer. Då upplever vi någon form av oklarhet eller obalans i vår förståelse och våra kunskaper. Denna situation reder vi ut genom att skaffa oss information och fakta som vi sedan försöker organisera och komma till klarhet om. Vi försöker sluta gapet mellan problemet och vår egen förståelse. Information och fakta blir således resurser för inquiry och det är viktigt att vara brett orienterad, men de är inte i sig själva det enda målet för lärande.

När vi prövar och undersöker, upptäcker vi kanske att det vi hittills uppfattat som ett faktum inte stämmer med verkligheten, utan att vi måste ompröva våra idéer. Vi kanske skaffar ny information som ger nya infallsvinklar och på detta sätt drar vi tentativa slutsatser och fördjupar vår förståelse genom systematiskt arbete. Så småningom ser vi någon form av lösning på hur något fungerar eller vad vi ska göra för att hantera ett problem. Resultatet av sådana ansträngningar är lärande – en utökad behärskning av delar av civilisationens samlade kapital av kunskaper. Sådant lärande ökar våra möjligheter till vad Dewey kallar ”intelligent handlande”, och kanske vi i dag snarare skulle uttrycka detta som insiktsfullt handlande.

Inquiry har ingen bestämd slutpunkt. Vi kommer alltid att hamna i situationer av detta slag, och vi måste lära oss att gå vidare i vår utveckling genom att ägna oss åt inquiry. Detta är människans öde. Deweys poäng är alltså att vi lär när vi aktivt konfronterar ett problem eller något som är oklart. Det vi behöver bli förtrogna med i skolan (och i vardagslivet) är metoder för att lära på detta sätt. Här kan man exempelvis inspireras av hur vetenskap arbetar. Att lära sig utföra systematiska experiment eller undersökningar är exempel på inquiry. Här prövar man vad som händer när principer möter en empirisk värld. Man undersöker exempelvis vilka föremål som flyter i vatten eller man studerar hur ett språk är uppbyggt grammatiskt. Dewey beskriver för övrigt just vetenskap som att man bedriver ”inquiry som inquiry”. [85]

Deweys texter visar hans djupa intresse för sambandet mellan kunskap, filosofi och undervisning/lärande. Enligt hans syn är exempelvis poängen med filosofi just att man kan ha den som en bas för undervisning. Filosofin blir meningsfull och viktig när den låter sig omsättas i undervisning för kommande generationer. Deweys strävan är dock inte att ge förslag till konkreta metoder för hur undervisning ska organiseras. När man möter barn kan man inte agera enbart utifrån ett teoretiskt pedagogiskt program. Hans ideal är i stället en pedagog som förmår möta barns frågor och undran, och integrera deras erfarenheter i undervisningen så att kunskaperna fördjupas. Dewey försökte genom sitt engagemang i försöksskolor bygga upp en sådan pedagogik, och många andra forskare och skolutvecklare har också lämnat bidrag.

Dewey har fått förnyad aktualitet i våra dagar. Hans perspektiv på undervisning strider starkt mot den instrumentella kunskapssyn som alltmer karakteriserar utbildningsdebatten i många delar av världen, där elevers prestationer mäts i huvudsak genom standardiserade test. Sannolikt skulle Deweys kommentar till denna utveckling bli just att man i stor utsträckning fokuserar på produkten i stället för på processen och på lärande. Det man mäter är inte barns förtrogenhet med hur kunskaper kommer till och hur de kan användas i meningsfulla sammanhang; det är i huvudsak deras förmåga att återge känd information. I en värld som utmärks av en starkt föränderlig kunskapsbas och ett överflöd av information är det än viktigare – både med tanke på skolans demokratiska uppdrag och dess strävan att göra elever delaktiga i civilisationens sparade kapital – att göra människor bekanta med de sätt att ställa frågor, undersöka och svara på dem som kan tjäna som redskap i en osäker framtid.