Växtriket del 1 & del 2

Växtriket

Det är svårt att tänka sig jorden utan växter och djur på land, men så var det faktiskt under nästan hela jordens livstid. Växterna började leva på land för mindre än 500 miljoner år sedan. Det var först när blågröna bakterier och alger i haven hade producerat tillräckligt mycket syre (O₂) som det fanns nog med ozon (O₃) i luften för att skydda liv på land från farlig UV-strålning. När växterna kom upp på land öppnade de vägen för landlevande djur – först växtätare, sedan rovdjur.

Växter kommer från grönalger och därför liknar de varandra på många sätt. Både växter och grönalger kallas ibland för “gröna organismer”. För att klara livet på land behövde växterna anpassa sig. Alger som lever i vatten behöver inte skydd mot uttorkning och tar upp vatten och näringsämnen direkt från vattnet, så de har inga rötter eller inre transportsystem. Alger behöver inte heller stjälkar eftersom vattnet håller dem uppe. De kan sprida sig med sporer och könsceller som simmar, men det funkar sämre på land.

Växterna delas in i tre huvudgrupper: mossor, kärlkryptogamer och fröväxter. Varje grupp visar ett steg i hur växter har anpassat sig till livet på land. Mossor är enklast anpassade och fröväxter är mest utvecklade för livet på land.

Mossor

Mossor har blad och stammar men inga riktiga rötter. Istället har de små utskott som fäster dem vid marken, men dessa suger inte upp vatten. Istället tar mossorna upp vatten och näring direkt från luften genom sina blad och stammar. Det gör att de är beroende av regn, dagg och partiklar i luften för att få näring. Därför växer mossor oftast på fuktiga och regniga platser. Vissa mossor kan klara torka länge och sen börja leva igen när de får vatten. De har speciella celler som kan lagra vatten.

Mossor sprider sig med sporer. En liten mossa kan skapa miljontals sporer som blåser iväg med vinden. Mossor kan också växa genom att nya skott kommer från gamla plantor. På det sättet bildar mossor täta mattor eller tuvor som täcker marken och hjälper till att bevara fukten.

Eftersom mossor bara får näring och vatten från luften, växer de långsamt. Det gör dem känsliga för förändringar. I t.ex. planterade skogar ändras miljön snabbt, vilket gör det svårt för vissa mossor att överleva. Mossor trivs i skogar med både gamla träd och döda stubbar. De tar också upp ämnen från luften, vilket gör dem känsliga för luftföroreningar.

Vitmossor blir vita när de torkar. De finns mest i våtmarker och kan lagra mycket vatten med hjälp av döda, ihåliga celler i bladen. Förr användes vitmossa till exempel i blöjor. När sjöar växer igen med vitmossa bildas myrar. Vitmossan växer uppåt medan de nedre delarna dör och blir till torv, som kan användas som bränsle. Under andra världskriget användes mycket torv när det var svårt att få tag på kol och olja.

När det regnar mycket suger myrarna upp vattnet och lagrar det. Det hjälper naturen runt omkring att få vatten under torra perioder. Därför är det viktigt att skydda våtmarker.

Kärlkryptogamer

Kärlkryptogamer kallades tidigare för ormbunksväxter, men idag vet vi att det finns fler växter i den gruppen. Förutom blad och stjälkar har dessa växter också rötter, vilket gör att de kan ta upp vatten och näring från jorden. Dessa ämnen transporteras genom växtens kärl, som är som rör. De har också inre stöd i sina stjälkar, vilket gör att de kan bli höga, till skillnad från mossor som blir låga.

Tack vare sina rötter, kärl och stödjande stjälkar är kärlkryptogamerna mer anpassade för landlivet än mossor. De sprider sig också med sporer. I den här gruppen finns ormbunkar, fräkenväxter och lummerväxter.

Ormbunkar har stora, flikiga blad som växer upp från jordstammar som ligger i marken. Sporerna bildas i små blåsor på bladens undersida. Under karbon-tiden fanns det stora skogar med höga ormbunkar. I Australien och Nya Zeeland finns fortfarande trädormbunkar som blir över 10 meter höga.

Fräkenväxter har ihåliga stjälkar som växer från jordstammar. De har grenar i kransar och små blad som liknar fjäll. Sporerna finns i kottelika ax högst upp. Hos t.ex. åkerfräken växer axen på egna skott som saknar klorofyll. Dessa vissnar senare och ersätts av gröna sommarskott.

Lummerväxter har långa, krypande skott med små grenar. Bladen är små och liknar barr. En vanlig art är revlummer som växer i fuktiga granskogar. Förr användes den till julpynt, men idag är alla lummerväxter fridlysta eftersom de växer långsamt och är svåra att rädda om de förstörs.

Fröväxter

Fröväxter eller som också kallas för fanerogamer har, precis som kärlkryptogamerna, rot, stam, blad och kärl. Men till skillnad från dem förökar de sig med frön istället för sporer. Idag är fröväxterna den vanligaste växtgruppen på jorden. De har många smarta anpassningar för att klara livet på land. Till exempel har mossor och kärlkryptogamer könsceller som måste simma i vatten, men fröväxternas könsceller transporteras i pollenkorn med hjälp av vind eller djur, ofta insekter.

Frön är också bättre än sporer för att sprida växter. Ett frö innehåller en grodd (en liten planta), näring och ett skyddande skal. Det gör att grodden kan vänta på rätt tillfälle att börja växa, t.ex. när marken är fuktig. Det finns två huvudgrupper av fröväxter: nakenfröiga och gömfröiga.

Nakenfröiga växter

Nakenfröiga växter fanns före de gömfröiga och idag är de mest barrträd. I Sverige finns t.ex. gran, tall, en, idegran och lärkträd. Många barrträd har både han- och honkottar på samma träd. I granens små hankottar bildas pollen som vinden sprider. Honkottarna har röda fröfjäll med fröämnen där det finns äggceller. När en äggcell blir befruktad av en hanlig könscell från ett pollenkorn blir fröämnet ett frö. När kotten mognar blir fjällen hårda och fröna sitter under dem.

Gömfröiga växter

Gömfröiga växter är t.ex. lövträd, gräs och örter. De har blommor och kallas också blomväxter. Till skillnad från nakenfröiga växter, så sitter deras frön gömda i frukter. Vissa gömfröiga växter, som björk och ek, har enkla blommor och sprider pollen med vinden. Andra har vackra, doftande blommor som pollineras av insekter. En blomma kan ha ståndare (som bildar pollen), pistiller (som innehåller fröämnen), foderblad och kronblad. I fröämnet finns en äggcell. Efter befruktning blir fröämnet ett frö och fruktämnet blir en frukt.

Pollinering, befruktning och fröspridning

Vid pollinering hamnar pollen på pistillens märke. Sedan bildar varje pollenkorn en pollenslang som växer ner till ett fröämne. Där möts fröämnets äggcell och pollenkornets två hanceller. En av dem befruktar äggcellen, och den andra hjälper till att bilda frövitan, som är mat till grodden.

När det är klart har fruktämnet blivit en frukt, fröämnet ett frö, och den befruktade äggcellen en grodd.

Spridning av frön

Det finns många olika frukter som hjälper till att sprida frön. Vallmo har kapslar som vajar i vinden och sprider frön som en saltströare. Bär blir uppätna av djur som sedan bajsar ut fröna långt bort. Vissa frukter har taggar som fastnar på djurens päls. Nötter som ekollon kan gömmas av djur och ibland glöms bort, vilket gör att de kan gro. "Maskrosfrön" är egentligen små nötter med hår som flyger med vinden. Balsaminer har frukter som kan spricka och kasta iväg sina frön.

Några exempel på frukter

Ekens frukt kallas nöt. Den är torr och öppnas inte förrän fröet ska gro.
Vallmons frukt kallas kapsel. Den öppnas när den är mogen och sprider små frön i vinden.
Plommon är en stenfrukt. Den har ett köttigt yttre och en hård kärna runt fröet.
Lingon är ett bär. Det har ett köttigt skal runt flera frön.

Instuderingsfrågor