Begrepp
Begrepp
Neurotransmittor
Det är en kemisk signalsubstans som nervceller (neuroner) använder för att kommunicera med varandra eller med andra celler, t.ex. muskelceller. Neurotransmittorn frisätts från en nervcells ändknopp (axonterminal) och binder till receptorer på mottagarcellens yta för att överföra signalen. Exempel på neurotransmittorer är dopamin, serotonin och acetylkolin.
Exocytos
Det är en process där en cell utsöndrar ämnen genom att blåsor (vesiklar) i cellen smälter samman med cellmembranet och släpper ut sitt innehåll. Exocytos används till exempel för att frisätta neurotransmittorer från nervceller eller för att transportera proteiner och hormoner ut ur celler.
Interneuron
Det är en typ av nervcell som finns i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Interneuronernas funktion är att koppla ihop sensoriska neuroner (som tar emot signaler från kroppen) med motoriska neuroner (som styr musklerna). De fungerar alltså som mellanhänder som bearbetar och tolkar signaler i nervsystemet.
Saltatorisk ledning
Det är den snabba nervimpulsöverföring som sker i axoner som är täckta av ett myelinskikt (en fettskida). I dessa axoner hoppar nervimpulsen mellan de så kallade Ranviers noder (områden utan myelin). Detta gör att signalen går mycket snabbare jämfört med om den färdades längs hela axonets längd utan myelin.
Endorfiner
Endorfiner är kroppens egna smärtlindrande och "lyckoframkallande" ämnen. De är en typ av neuropeptider (små proteiner) som fungerar som neurotransmittorer och binder till opioidreceptorer i hjärnan. Endorfiner frisätts vid exempelvis träning, skratt eller stress och bidrar till att minska smärta och ge en känsla av välbefinnande.
Nervcell: (Neuron) Den grundläggande byggstenen i nervsystemet som ansvarar för att skicka och ta emot elektriska signaler.
Dendriter: Utskott från nervcellen som tar emot signaler från andra nervceller eller stimuli från omgivningen.
Axon: Långt utskott som leder nervimpulser från nervcellens kropp till andra nervceller, muskler eller körtlar.
Myelinskidor: Ett fettrikt lager som omsluter axonet och gör att nervsignaler kan färdas snabbare.
Ranvierska noder: Små mellanrum mellan myelinskidorna där jonutbyte sker, vilket bidrar till snabbare signalöverföring genom s.k. saltatorisk fortledning.
Receptorer: Proteiner som finns på nervcellens yta och kan binda signalmolekyler (t.ex. neurotransmittorer). De aktiverar nervcellen vid stimuli.
Schwanncell: en typ av gliacell , En celltyp som producerar myelin och omsluter axonet i det perifera nervsystemet (PNS).
Nervimpuls: Den elektriska signal som färdas längs axonet i en nervcell.
Membranpotential: Spänningsskillnaden mellan nervcellens insida och utsida, orsakad av ojämn fördelning av joner.
Vilopotential: Nervcellens laddning i vila (ca -70 mV), där insidan av cellen är mer negativ än utsidan.
Depolarisering: När membranpotentialen blir mindre negativ (t.ex. genom att natriumjoner strömmar in i cellen). Detta kan leda till en aktionspotential.
Repolarisering: Återställandet av vilopotentialen efter depolarisering, ofta genom att kaliumjoner lämnar cellen.
Hyperpolarisering: När membranpotentialen blir mer negativ än vilopotentialen, vilket gör det svårare att aktivera nervcellen.
Aktionspotential: En snabb förändring i membranpotential som utlöses när nervcellen stimuleras tillräckligt mycket. Den sprider sig längs axonet som en elektrisk impuls.
Synaps: Kontaktpunkten där en nervcell kommunicerar med en annan cell (nervcell, muskelcell, etc.) genom kemiska eller elektriska signaler.
Neurotransmittorer: Kemiska signalmolekyler som frigörs vid synapser och överför signaler mellan celler.
Exocytos: Process där neurotransmittorer frigörs från nervcellens terminal genom att vesiklar smälter samman med cellmembranet.
Natrium, Kalium, Kalcium: Joner som är avgörande för nervimpulsens funktion.
Natrium (Na⁺): Flödar in i cellen vid depolarisering.
Kalium (K⁺): Flödar ut ur cellen vid repolarisering.
Kalcium (Ca²⁺): Viktigt för att frisätta neurotransmittorer i synapser.
Reflexer: Omedvetna, automatiska reaktioner på stimuli, ofta för att skydda kroppen.
Reflexbåge: Den nervbana som en reflex följer, från stimuli till respons (sensorisk nerv → ryggmärg/hjärnstam → motorisk nerv).
Medfödda reflexer: Reflexreaktioner som är naturliga vid födseln, t.ex. sugreflexen hos spädbarn.
Inlärda reflexer: Reflexreaktioner som utvecklas genom erfarenhet och träning, t.ex. att bromsa när du ser ett hinder i trafiken.
Hjärnstammen: Kopplar ihop hjärnan med ryggmärgen och styr livsviktiga funktioner som andning, hjärtrytm och blodtryck.
Lillhjärnan: Ansvarar för balans, koordination och finmotorik.
Mellanhjärnan: Kontrollerar bl.a. sinnesfunktioner och hormonreglering via hypotalamus och hypofysen.
Storhjärnan: Största delen av hjärnan, ansvarig för medvetande, tanke, minne och avancerade kognitiva funktioner. Delas in i fyra lober:
Pannlob: Planering, beslutsfattande, känslor, tal och rörelser.
Tinninglob: Hörsel, språkförståelse och minne.
Hjässlob: Känsel, spatial medvetenhet och kroppskoordination.
Nacklob: Syn och bearbetning av visuella intryck.
Centrala nervsystemet (CNS): Består av hjärnan och ryggmärgen, där information bearbetas och svar koordineras.
Perifera nervsystemet (PNS): Nervceller utanför CNS som leder signaler till och från kroppen.
Sensoriska nervceller: Leder information från sinnesorgan till CNS.
Motoriska nervceller: Leder signaler från CNS till muskler och körtlar.
Interneuron: Nervceller som förmedlar signaler mellan andra nervceller, ofta i CNS.
Autonoma nervsystemet: Kontrollerar icke-viljestyrda funktioner som hjärtrytm, andning och matsmältning. Delas in i:
Sympatiska nervsystemet: Aktiverar kroppens "fight or flight"-respons vid stress.
Parasympatiska nervsystemet: Ansvarar för "rest and digest", dvs vila och återhämtning.
Somatiska nervsystemet: Kontrollerar viljestyrda rörelser och överför sensorisk information till CNS.