Språk historia

A-nivå Anteckningar – Språkhistoria & språkvariation (Åk 9)

Svensk språkhistoria

Viktiga perioder:

Runsvenska (800–1225): Svenska skrivs med runor, språkets äldsta fas.
Fornsvenska (1225–1526): Latinets och kristendomens inflytande, första lagtexter på svenska.
Äldre nysvenska (1526–1732): Reformationen – Bibeln översätts, tryckpressen standardiserar språket.
Yngre nysvenska (1732–1900): Stavningsreformer och enklare grammatik, påverkan från franska och tyska.
Nusvenska (1900–nu): Modern svenska, påverkan av engelska och digitala medier.

Språkförändringar:

Stavning: Exempel på reformer, t.ex. "hv" → "v" och "dt" → "t".
Grammatik: Förenkling, t.ex. färre kasus och böjningsformer.
Ordförråd: Lånord från andra språk ökar (tyska, franska, engelska).
Påverkande faktorer: Religion, teknik (tryckpressen), kulturkontakter, globalisering.

Språkträd och släktskap:

Svenska tillhör den germanska språkgruppen.
Finska tillhör den finsk-ugriska språkgruppen – helt skilda språkfamiljer → därför är de inte släkt.

Officiella minoritetsspråk i Sverige

Finska, Meänkieli, Samiska, Romani chib, Jiddisch.
Minoritetsspråken har särskilda rättigheter enligt lag, t.ex. rätt till undervisning och service på sitt språk.

Nordiska språk

Svenska, norska och danska är närbesläktade och delar mycket ordförråd och grammatik.
Skillnader finns främst i uttal och stavning, t.ex. är danska ofta svårare att förstå i tal.
Isländska och färöiska är mer konservativa och skiljer sig mer från de andra nordiska språken.

Språkvariation: Dialekter, sociolekter, kronolekter och sexolekter

Dialekt: Språkvariation kopplad till geografisk plats (t.ex. skånska, norrländska).
Sociolekt: Variation beroende på social grupp (ålder, yrke, utbildning, t.ex. ungdomsspråk).
Kronolekt: Språkvariation beroende på ålder – äldre och yngre generationer kan prata olika.
Sexolekt: Skillnader i språkbruk mellan kvinnor och män, ofta i tonfall och ordval.

Varför olika varianter?