Muntlig tenta, delkurs 3,

Anatomiska strukturer och begrepp

• Hjärnans blodförsörjning:

  • Circulus arteriosus cerebri (Willisi): En artärring vid hjärnans bas som säkerställer blodtillförsel även vid blockering i en enskild artär.

  • Främre cirkulation (anteriort):

    • A. carotis interna: Leder blod från halsen via a. carotis communis till hjärnan.

    • A. carotis communis: Delas upp i a. carotis interna och externa, försörjer huvud och hjärna med blod.

  • Bakre cirkulation (posteriort):

    • A. vertebralis: Leder blod från nacken till hjärnstammen och bakre delen av hjärnan.

    • A. basilaris: Bildas av de två vertebralisartärernas förening.

• Kranialnerver (12 par):

  • Funktion: Motorik och sensorik i huvud och hals.

  • N. vagus (X): Längsta kranialnerven, styr parasympatiska funktioner i hjärta, lungor och matsmältningssystemet.

• Spinalnerver (31 par):

  • Funktion: Förmedlar signaler mellan ryggmärgen och kroppen, sensoriska och motoriska.

  • Exempel:

    • N. radialis: Förser armens baksida.

    • N. ulnaris: Styr handens finmotorik.

    • N. medianus: Viktig för greppförmåga i handen.

• Övriga viktiga nerver:

  • N. pudendus: Bäckenbottenfunktioner, kontroll av urinering och avföring.

  • N. ischiadicus: Kroppens största nerv, motorik och känsel i benet.

  • N. femoralis: Kontrollerar framsidan av låret.

  • N. fibularis (peroneus): Förser underbenets laterala och främre delar.

  • N. tibialis: Förser underbenets baksida och foten.

  • N. suralis: Sensorisk nerv längs vaden.

• Cauda equina: "Hästsvansen", knippe nerver i nedre ryggmärgen, kontrollerar bäckenorgan och nedre extremiteter.

• Cranium: Skallbenet, skyddar hjärnan och ger fäste för ansiktsmuskler.

  • Består av flera ben sammanfogade av suturer.

  • Os frontale: Pannbenet, främre delen av skallen, skyddar frontalloben.

  • Os occipitale: Nackbenet, skallens baksida och botten. Innehåller foramen magnum där ryggmärgen passerar.

  • Os temporale: Tinningsbenet, skallens sidor, innehåller hörselgången och mellanörat.

  • Os parietale: Hjässbenet, täcker den övre och laterala delen av skallen.

• A. carotis interna: Artär som leder blod från a. carotis communis till hjärnan, främre blodförsörjningen via circulus arteriosus cerebri.

• N. vagus: Kranialnerv (X), ansvarar för parasympatiska funktioner i kroppens organ. Svår att se på plastmodeller.

• V. jugularis interna: Ven som dränerar blod från hjärnan och ansiktet tillbaka till hjärtat.

• A. vertebralis: Artär som transporterar blod till hjärnstammen, lillhjärnan och bakre delen av hjärnan.

• Arteriae encephali: Samlingsnamn för artärerna som försörjer hjärnan med blod, inklusive a. carotis interna, a. vertebralis och a. basilaris.

• A. basilaris: Artär som bildas av sammanslagningen av de två vertebralisartärerna, försörjer hjärnstammen och lillhjärnan med blod.

• A. carotis communis: Artär som löper längs halsen och delar sig i a. carotis interna (för hjärnan) och a. carotis externa (för ansiktet).

• A. carotis externa: Artär som förser ansiktet, skalpen och ytliga delar av huvudet med blod.

• A. temporalis superficialis: Gren av a. carotis externa, försörjer de ytliga delarna av tinningen och skalpen. Svår att se på plastmodeller.

• M. sternocleidomastoideus: Stor halsmuskel som vrider och böjer huvudet. Parig muskel som löper snett från bröstkorgen och nyckelbenet till skallbasen.

• V. jugularis externa: Ven som dränerar blod från ansiktet och ytliga delar av huvudet. Svår att se på plastmodeller.

• A. subclavia: Artär som leder blod till armarna och ger upphov till a. vertebralis, som förser hjärnan med blod.

• Columna vertebralis: Ryggraden, 33–34 kotor, skyddar ryggmärgen och stöder kroppen.

• A. vertebralis (C6-C1): Artär som löper genom halskotorna (C6 till C1) och förser bakre delen av hjärnan och hjärnstammen med blod.

• Gl. thyroidea: Sköldkörteln, körtel vid halsens framsida som reglerar kroppens ämnesomsättning.

  • Lobus dexter: Höger lob.

  • Lobus sinister: Vänster lob.

• Larynx: Struphuvudet, innehåller stämbanden och är viktig för tal och andning.

• Trachea: Luftstrupen, transporterar luft mellan larynx och lungorna.

• Pharynx: Svalget, passage för luft och föda, kopplar näshålan och munhålan till larynx och esofagus.

• Oesophagus: Matstrupen, transporterar mat från pharynx till magsäcken.

Hjärnans anatomi och fysiologi

• Centrala nervsystemet (CNS):

  • Består av: Hjärnan (encephalon) och ryggmärgen (medulla spinalis).

  • Skyddas av:

    • Ben (kranium, kotpelare).

    • Meninger (hjärnhinnor): dura mater, arachnoidea, pia mater.

    • Cerebrospinalvätska (CSF) – stötdämpande, näringsförsörjande.

• Hjärnans delar:

  • Storhjärnan (cerebrum):

    • Delas i två hemisfärer, förenade via corpus callodum.

    • Fyra lober:

      • Frontallob: Planering, rörelse, personlighet.

      • Parietallob: Sensorik, kroppslig orientering.

      • Temporallob: Hörsel, språkförståelse, minne.

      • Occipitallob: Synbearbetning.

    • Ytan täcks av cortex cerebri – grå substans.

    • Djupare finns vit substans.

  • Diencephalon (mellanhjärnan):

    • Thalamus: Kopplingsstation för sensorik.

    • Hypothalamus: Reglerar temperatur, hunger, hormoner via hypofysen.

    • Hypofys: Endokrin styrning, hormonproducerande körtel, reglerar viktiga kroppsfunktioner, fäst vid hypothalamus via hypofysstjälken.

      • Neurohypofys: Bakre delen av hypofysen, frisätter oxytocin och ADH (antidiuretiskt hormon).

      • Adenohypofys: Främre delen av hypofysen, producerar tillväxthormon, prolaktin och andra hormoner.

  • Hjärnstammen:

    • Delar: Mesencephalon (mitthjärna), pons (bryggan), medulla oblongata (förlängda märgen).

    • Funktion: Respiration, blodtryck, kräkreflex, kranialnervkärnor.

  • Lillhjärnan (cerebellum):

    • Koordinerar rörelse, balans och finmotorik.

    • Har två hemisfärer.

    • Får input från proprioception, balansorgan och cortex.

• Hjärnans blodförsörjning:

  • Artärer: A. carotis interna, A.vertebralis.

  • Bildar Circulus Willisii – kollateral försörjning.

  • Vener tömmer sig i sinus durae matris.

• Likvorsystemet (cerebrospinalvätska, CSF):

  • Produceras i plexus choroideus i hjärnventriklarna.

  • Flöde: Laterala ventriklar → tredje ventrikeln → fjärde ventrikeln → subarachnoidalrum.

  • Funktion: Skydd, avfallstransport, tryckreglering.

• Hjärnhinnor (meninger):

  • Tre lager:

    • Dura mater (yttre): Fast bindväv.

    • Arachnoidea: Spindelvävslik struktur.

    • Pia mater (inre): Följer hjärnans yta.

  • Subarachnoidalrummet innehåller cerebrospinalvätska, CSF.

• Hjärnans ventrikelsystem:

  • Fyra ventriklar:

    • Två laterala ventriklar.

    • Tredje ventrikeln.

    • Fjärde ventrikeln.

  • Viktiga för produktion och cirkulation av cerebrospinalvätska, CSF.

Nervcellen

• Nervceller (neuron):

  • Struktur:

    • Cellkropp (soma): Innehåller cellkärnan och den mesta organellaktiviteten.

    • Dendriter: Tar emot inkommande signaler från andra nervceller.

    • Axon: Leder nervimpulser bort från cellkroppen mot andra celler.

    • Axonterminaler: Slutpunkter där signaler överförs via synapser.

  • Funktion bygger på elektriska signaler – aktionspotentialer – och kemiska signalöverföringar i synapserna. Dessa möjliggör både lokal och långdistanskommunikation i nervsystemet.

  • En nervcell (neuron) har tre huvuddelar: dendriter, en cellkropp och ett axon. Dendriterna tar emot signaler, cellkroppen bearbetar dessa, och axonet för vidare signalerna till andra celler.

• Gliaceller: Stöd och underhåll av nervsystemet.

  • Gliaceller utgör stödjevävnad för neuronerna och spelar viktiga roller i bland annat näringsförsörjning, immunförsvar och myelinisering:

    • Astrocyter: Reglerar den extracellulära miljön, bildar blod-hjärnbarriären och återupptar signalsubstanser.

    • Oligodendrocyter (CNS) / Schwannceller (PNS): Bildar myelinskidor runt axon som ökar ledningshastigheten.

    • Mikroglia: Nervsystemets immunceller, avlägsnar skadade celler och patogener.

  • Gliaceller är mer än bara stödjeceller – de deltar i ämnesomsättning, immunförsvar och påverkar även signalöverföring mellan neuroner.

• Nervsignalering:

  • Vilomembranpotential:

    • Skapas av jonfördelning över cellmembranet (mest K^+ inne, mest Na^+ ute).

    • -70 mV är vanligt vilovärde, upprätthålls av natrium-kalium-pumpen.

  • Aktionspotential:

    • Utlöses om membranpotentialen depolariseras till tröskelvärdet (~ -55 mV).

    • Snabbt inflöde av Na^+ → depolarisering.

    • Efterföljande utflöde av K^+ → repolarisering och hyperpolarisering.

  • Fortledning i axon:

    • Kontinuerlig i omyeliniserade fibrer (långsammare).

    • Saltatorisk i myeliniserade fibrer: signalen hoppar mellan noder (Ranviers noder), vilket ökar hastigheten.

Aktionspotentialen förflyttas längs axonet tack vare en snabb förändring i membranpotentialen, som skapas av jonkanaler och förstärks av myelinskidor.

• Synaps:

  • Presynaptisk del: Axonterminal innehåller synaptiska vesiklar med signalsubstanser (t.ex. glutamat, GABA, acetylkolin).

  • Synaptisk klyfta: Mellanrum där signalsubstansen diffunderar.

  • Postsynaptisk del: Receptorer på dendrit eller cellkropp registrerar signalen och kan initiera nya aktionspotentialer.

Synapsen är en specialiserad kontaktpunkt där elektriska signaler omvandlas till kemiska signaler som färdas över synapsspalten.

Sensorik

• Sensoriska receptorer: Omvandlar fysisk stimulans (ljud, ljus, tryck, kemikalier) till nervimpulser (receptorpotentialer), som sedan kan ge upphov till aktionspotentialer i sensoriska nervfibrer.

  • Mekanoreceptorer:

    • Merkelceller: Lokaliserade i basala epidermis. Känner av konstant tryck och textur. Hög upplösning.

    • Meissners korpuskler: Finns i hudens papillära dermis, särskilt i fingertoppar. Snabbt adapterande, känner av lätt beröring och lågfrekvent vibration.

    • Pacinis korpuskler: Djupt i dermis och subkutis. Känner av djupare tryck och högfrekvent vibration. Snabb adaptation.

    • Ruffinis ändorgan: Reagerar på hudsträckning. Långsamt adapterande.

    • Hårfollikelreceptorer: Runt hårsäckar, reagerar på rörelse av hår.

    • Mekanoreceptorer har olika adaptationsegenskaper som avgör om de reagerar på snabba förändringar (t.ex. Meissner) eller ihållande stimuli (t.ex. Merkel).

  • Fotoreceptorer: Specialiserade för att registrera ljus i näthinnan i ögat.

    • Stavar (rods): Mycket ljuskänsliga, används för mörkerseende. Låg upplösning, ingen färgseparation.

    • Tappar (cones): Mindre ljuskänsliga, används för färgseende och detaljskärpa i dagsljus. Finns i tre varianter (S-, M-, L-känsliga för olika våglängder).

    • Fotoreceptorer reagerar på ljusstimuli och är specialiserade celler i retina som startar synbanans signalöverföring.

  • Kemo receptorer: Reagerar på kemiska förändringar.

    • Smakreceptorer: Finns i smaklökar på tungan. Registrerar grundsmaker: sött, surt, salt, beskt, umami.

    • Luktreceptorer: I näshålans övre del (olfaktoriska epitelet). Mycket känsliga, kan känna tusentals olika doftmolekyler.

    • Interna kemoreceptorer: Finns i aortabågen och karotiskroppar och registrerar CO2-, O2- och pH-nivåer i blodet.

  • Termoreceptorer: Reagerar på temperaturförändringar.

    • Köldreceptorer: Aktiveras vid temperaturer mellan ~10–35 °C.

    • Värmereceptorer: Aktiveras vid temperaturer mellan ~30–45 °C.

    • Nociceptorer aktiveras vid temperaturer <10 °C och >45 °C.

    • Receptorerna är fria nervändar, ofta C-fibrer (omyeliniserade, långsamma) eller Aδ-fibrer (tunnmyeliniserade, snabbare).

  • Nociceptorer: Registrerar potentiellt skadliga stimuli som kan orsaka smärta.

    • Mekaniska nociceptorer: Reagerar på kraftigt tryck.

    • Termiska nociceptorer: Aktiveras vid extrema temperaturer.

    • Kemiska nociceptorer: Reagerar på kemikalier som frisätts vid vävnadsskada, t.ex. histamin, prostaglandiner.

    • Polymodala nociceptorer: Reagerar på en kombination av ovanstående.

    • Nociceptorer är fria nervändar som aktiveras vid vävnadsskada och startar smärtbanor som går till hjärnan.

• Sensoriska bensystem: Information från sensoriska receptorer leds via afferenta nervbanor till hjärnan.

  • Baksträngs-lemniskbanan:

    • Leder information om: proprioception, vibration, fin beröring.

    • Celler: 1:a neuron → ryggmärg → synaps i medulla oblongata → korsar till motsatt sida → 2:a neuron till thalamus → 3:e neuron till somatosensorisk cortex.

  • Spinotalamiska banan:

    • Leder information om: smärta, temperatur, grov beröring.

    • 1:a neuron synapsar i ryggmärgens dorsalhorn → korsar direkt → 2:a neuron till thalamus → 3:e neuron till cortex.

• Cortikala områden: All sensorisk information (förutom lukt) går via thalamus till primära sensoriska cortex i hjärnbarken.

  • Primära somatosensorika cortex (S1):

    • Lokaliserat i postcentrala gyrus i parietalloben.

    • Somatotop organisation – olika kroppsdelar representeras i olika delar (sensorisk homunculus).

  • Sensoriska associationsområden:

    • Integrerar information från flera sinnen.

    • Bidrar till tolkning, igenkänning och rumslig orientering.

    • Cortikala områden som tar emot och bearbetar sensorisk input är specialiserade och organiserade efter kroppens topografi.

Motorik

• Motoriska bensystem:

  • Tractus corticospinalis: Huvudbana för viljemässig motorik. Består av två neuron där majoriteten av axonen korsar över i medulla oblongata och synaps sker i framhornet på spinalnivå där nerven lämnar CNS.

  • Extrapyramidala banor: Inkluderar subkortikala strukturer som basala ganglier och cerebellum. Reglerar muskeltonus och automatiserade rörelser (t.ex. gång), ej direkt involverade i viljemässig motorik.

• Corticala ytor:

  • Primära motorcortex (gyrus precentralis): Planerar och initierar rörelser. Somatotopiskt organiserad (homunculus) där känsliga delar har större representation.

  • Premotor- och supplementära motorområden: Ansvarar för planering, koordination och inlärda rörelser.

• Basala kärnor (ganglier):

  • Initierar och avslutar rörelser, samt reglerar muskeltonus genom återkopplingsslingor med cortex.

• Cerebellum:

  • Korrigerar rörelser genom jämförelse mellan planerad och faktisk rörelse. Viktig för balans och kroppshållning genom integration från syn, hörsel och vestibulära systemet.

• Reflexbågen:

  • Består av: sensorisk receptor → afferent neuron → interneuron → efferent neuron → effektor (muskel). Reflex: snabb, ofrivillig respons på stimuli utan medvetet beslut.

• Neuromuskulär synaps:

  • Synaps mellan ett motorneuron och muskelfiber (motorändplatta). Signalsubstansen är acetylkolin (ACh) som binder till nikotinerga receptorer, vilket leder till depolarisation och muskelkontraktion.

Muskelfysiologi

• Muskelfysiologi handlar om hur muskler fungerar:

  • Skelettmuskler: Styrs av det motoriska nervsystemet och möjliggör rörelse.

  • Glatt muskulatur: Styrs av det autonoma nervsystemet och finns i inre organ.

  • Hjärtmuskulatur: Unik muskulatur som styr hjärtats pumpförmåga.

  • Muskelkontraktion: Drivs av aktin och myosin, regleras av nervsignaler och kalciumjoner.

• Skelettmuskulaturens uppbyggnad och funktion:

  • Muskel → fascikel → muskelfiber (cell) → myofibriller → sarkomer (aktin & myosin). Funktion: rörelse, stabilitet, värmeproduktion

• Nervsystemet och motorisk kontroll:

  • Från motorcortex skickas signal via tractus corticospinalis till ett motorneuron, som synapsar i ryggmärgens framhorn och aktiverar skelettmuskeln

• Motorisk enhet:

  • Ett motorneuron + alla de muskelfibrer det innerverar. Färre fibrer per neuron ger mer finmotorisk kontroll

• Aktivering av muskelfibrer:

  1. Aktionspotential når motorändplatta.

  2. Ca^{2+} frisätts från sarkoplasmatiska retiklet.

  3. Ca^{2+} binder troponin → aktin-myosininteraktion → kontraktion via korsbryggecykel.

• ATP-bildning och muskelfibertyper:

  • Glykolys: Anaerob → laktat (snabb men låg ATP).

  • Citronsyracykel + oxidativ fosforylering: Aerob → 30–32 ATP/glukos.

  • Muskelfibertyper:

    • Typ I: Långsamma, uthålliga, aeroba.

    • Typ IIa: Snabba, medeluthålliga.

    • Typ IIb: Snabba, anaeroba, kraftfulla men snabbt uttröttade.

Autonoma nervsystemet (ANS)

• Delas i:

  • Sympaticus: "Fight/Flight", thorakal-lumbal nivå.

  • Parasympaticus: "Rest/Digest", kraniosakral nivå.

• CNS-koppling via hypothalamus, hjärnstam och limbiska systemet

• Pre- och postganglionära neuron:

  • Första synapsen (både sympaticus och parasympaticus): ACh + nikotinreceptorer.

  • Sympaticus (andra synapsen): Noradrenalin (NA) → adrenerga receptorer (α & β).

  • Parasympaticus (andra synapsen): ACh → muskarina receptorer.

Sympatiska nervsystemet

• Transmittorsubstanser:

  • Preganglionärt: Acetylkolin (ACh) → nikotinreceptorer (nAChR)

  • Postganglionärt: Noradrenalin (NA) → adrenerga receptorer (α, β)

  • Undantag: Svettkörtlar (ACh → muskarina M3-receptorer)

• Organpåverkan:

  • Hjärta:

    • ↑ Hjärtfrekvens och kontraktionskraft.

    • Receptor: β1

  • Blodkärl:

    • Vasokonstriktion i hud och viscerala organ → α1

    • Vasodilatation i skelettmuskulaturens kärl → β2

  • Lungor: Bronkdilatation → β2

  • Pupiller: Vidgning (mydriasis) → α1

  • Mag-tarmkanal:

    • ↓ Peristaltik och sekretion → α2, β2

    • Sfinkterkontraktion → α1

  • Urinblåsa:

    • Relaxation av detrusormuskeln verkar på β2

    • Sfinkterkontraktion → α1

  • Spottkörtlar: Ökad svettning (kolinerga) leder till ACh, vilket verkar på M3

  • Binjuremärg:

    • Frisätter adrenalin (80%) + noradrenalin (20%) direkt till blodet

    • Stimuleras direkt av preganglionärt ACh via nikotinreceptorer

Parasympatiska nervsystemet (”rest and digest”)

• Transmittorsubstanser:

  • Preganglionärt och postganglionärt: Acetylkolin (ACh)

  • Receptorer: Postganglionärt → muskarina receptorer (M2, M3)

• Organpåverkan:

  • Hjärta:

    • ↓ Hjärtfrekvens (negativ kronotrop effekt)

    • Receptor: M2

  • Lungor: Bronkkonstriktion, ökad slemutsöndring → M3

  • Pupiller: Sammandragning (mios) → M3

  • Mag-tarmkanal:

    • ↑ Peristaltik och sekretion → M3

    • Relaxation av sfinktrar → M3

  • Urinblåsa:

    • Kontraktion av detrusor → M3

    • Relaxation av inre sfinkter → M3

  • Spottkörtlar: Riklig vätskesekretion → M3

Glandula suprarenales (binjurar)

• Innerveras av sympatikus direkt (utan postganglionärt neuron).

• Frisätter adrenalin och noradrenalin till blodet → förstärker sympatiskt påslag

Sinnesorgan

Ögat: Struktur, funktion och kranialnervkopplingar

• Yttre och inre struktur: Ögat är ett komplext organ med tre huvudsakliga vägglager samt optiska komponenter:

  • Fibrous Tunic (yttersta lagret):

    • Sclera (senhinna): Vit, seg bindväv som skyddar ögat och fungerar som fäste för ögonmuskler.

    • Cornea (hornhinna): Genomskinlig, ljusbrytande yta som saknar blodkärl. Ljus passerar genom denna först.

  • Vascular Tunic (mellersta lagret):

    • Choroidea (åderhinna): Rik på blodkärl, försörjer retina med syre och näring.

    • Ciliarkroppen: Innehåller ciliarmuskeln som är central för ackommodation (linsens formjustering).

    • Iris: Färgad del av ögat, reglerar pupillens storlek (ljusmängd) via muskelaktivitet.

  • Nervous Tunic (renita/näthinna):

    • Innehåller ljuskänsliga celler:

      • Stavar: Mörkerseende, mycket ljuskänsliga, saknar färgseende.

      • Tappar: Ansvariga för färgseende, kräver mer ljus (röd, grön, blå känslighet).

    • Fovea centralis: Område med hög täthet av tappar → skarpast seende.

    • Optisk disk (blinda fläcken): Här lämnar synnerven ögat – inga fotoreceptorer.

• Ljus-trans-duktion och nervsignaler:

  • Ljus träffar stavar/tappar → fotopigment aktiveras → kemisk signal → omvandlas till elektrisk impuls.

  • Nervimpulsen går via bipolära celler → ganglieceller → n. opticus (CN II) till synbarken i occipitalloben.

• Kranialnerver:

  • N. opticus (II): Leder signaler från näthinnan till hjärnan.

  • N. oculomotorius (III): Styr:

    • Ögonrörelser via extraokulära muskler.

    • Pupillkonstriktion via parasympatisk del.

    • Ackommodation (ciliarmuskeln).

Örat: Struktur, funktion och kranialnervkopplingar

• Ytteröra:

  • Auricula (öronmusslan): Samlar in ljudvågor.

  • Meatus acusticus externus (hörselgång): Leder ljudvågor till trumhinnan.

  • Tympanic membrane (trumhinna): Vibrerar vid ljudvågor.

• Mellanöra:

  • Innehåller hörselbenen:

    • Malleus (hammaren) → kopplad till trumhinnan.

    • Incus (städet)

    • Stapes (stigbygeln) → kopplad till ovala fönstret.

  • Örontrumpeten (tuba auditiva): Förbinder mellanöra med svalg → tryckutjämning.

• Inneröra (cochlea och vestibulärt organ):

  • Cochlea (snäckan): Spiralformad kanal med:

    • Scala vestibuli, scala tympani, cochlear duct

    • Cortis organ: Innehåller hårceller med stereocilier → mekanisk energi → nervsignal

  • Basalmembranet vibrerar vid olika frekvenser → hårceller stimuleras

• Kranialnerv:

  • N. vestibulocochlearis (VIII):

    • Cochlearis-del: För hörselimpulser till hörselkortex i temporalloben.

    • Vestibularis-del: För balansimpulser till lillhjärnan (cerebellum).

Ackommodation & Pupillkonstriktion – Funktion och kontroll

• Ackommodation:

  • Process där ögats lins förändrar sin form för att fokusera ljus från olika avstånd:

    • Avlägsna objekt: Ciliarmuskeln slappnar av → linsen blir tunnare

    • Nära objekt: Ciliarmuskeln kontraheras → linsen blir rundare

  • Styrs av parasympatiska fibrer i n. oculomotorius (III)

• Pupill-konstriktion:

  • Reglering av pupillens diameter för att kontrollera ljusinsläpp:

    • Starkt ljus: Sfinktermuskel kontraheras → pupillen blir mindre

    • Mörker: Dilatatormuskel aktiveras (sympatisk) → pupillen blir större

  • Pupillreflexen (ljusreflex) är en automatisk respons på ljusintensitet, via CN II (sensorisk) och CN III (motorisk).

Balansorganets funktion och koppling till cerebellum

• Vestibulära apparatens delar:

  • Beläget i innerörat, består av:

    • Utriculus & sacculus (otolitorgan):

      • Känner av linjär acceleration och huvudets position i förhållande till gravitationen

      • Otoliter (kalciumkristaller) ligger ovanpå gelmassa med hårceller

    • Semicirkulära gångar (ductus semicircularis):

      • Tre per öra (horisontell, anterior, posterior) – var och en i ett plan

      • Känner av rotationsrörelser

      • Innehåller ampulla med crista ampullaris (hårceller i gelstrukturen cupula)

• Nervsignalväg och cerebellum:

  • Rörelse → endolymfa rör sig → hårceller böjs → depolarisation/hyperpolarisation → nervsignal

  • Signaler går via vestibularisdel av CN VIII till:

    • Vestibulariskärnor i hjärnstammen

    • Cerebellum (lillhjärnan): Integrerar balansdata med motorik

  • Cerebellum justerar muskeltonus, ögonrörelser och kroppshållning baserat på dessa signaler.

Huvudet och halsens topografiska anatomi

• Kraniets topografi

  • Kraniet delas in i:

    • Neurokranium (hjärnskål)

    • Viscerokranium (ansiktsskelett)

  • Viktiga strukturer:

    • Os frontale, parietale, temporale, occipitale, sphenoidale, ethmoidale

    • Mandibula och maxilla – viktiga för ansiktets konturer och bettfunktion

• Yttre huvudets regioner

  • Regio frontalis, temporalis, occipitalis, auricularis

  • Regio facialis inkluderar: orbita, nasalis, buccalis, oralis, mentalis

• Halsens indelning

  • Regio cervicalis anterior (framför)

    • Submentalis, submandibularis, carotica, muscularis

  • Regio cervicalis lateralis – mellan sternocleidomastoideus och trapezius

  • Regio cervicalis posterior – ryggnackens muskelregion

• Nackrosetten (suboccipitala muskler)

  • Fyra små djupa nackmuskler:

    • m. rectus capitis posterior major/minor

    • m. obliquus capitis superior/inferior

  • Funktion: finjustering av huvudets position

• Halsens lagervisning

  • Från yta till djup:

    • Hud

    • Ytliga fascia (innehåller platysma)

    • Djup cervikal fascia – viktig för anatomisk organisation och spridningsvägar av infektion

• Halsens fascior (lager)

  • Tre lager:

    • Lamina superficialis, Lamina pretrachealis, Lamina prevertebralis

  • Bildar spatier mellan dem → vägar för infektioner (t.ex. prevertebralt spatium)

• Kärl och nerver i halsen

  • Artärer: A. carotis communis → delar sig i:

    • A. carotis interna (hjärnan)

    • A. carotis externa (ansikte, skalp)

  • Vener: V. jugularis interna/externa

  • Nerver:

    • N. vagus (X) – parasympatisk

    • N. phrenicus – diafragma

    • N. accessorius (XI) – m. trapezius och sternocleidomastoideus

• Lymfdränage

  • Viktiga stationer:

    • Submentala

    • Submandibulära

    • Cervicala djupa och ytliga lymfkörtlar

Laboration i neurografi

• Neurografi används för att mäta nervledningshastighet och funktion.

  • Sensoriska nervstudier: Mäts hur snabbt nervsignaler färdas från hud till hjärna.

  • Motoriska nervstudier: Undersöker hur nerver skickar signaler till muskler.

  • Vid skador: Långsam nervledning vid myelinförlust, svagare signaler vid axonala skador.

• Vid neurografi undersöks nervernas anatomi och funktion:

  • Medianusnerven (handled, karpaltunnelsyndrom).

  • Ulnarisnerven (armbåge, klonhand).

  • Peroneusnerven (knä, droppfot).

  • Tibialisnerven (fot, känselbortfall).

  • Radialisnerven (överarm, handledsextension).

• Syftet med labben:

  • Förstå nervsystemets uppbyggnad och funktion

  • Fokuserar på aktionspotentialens uppkomst, spridning och reglering.

• Nervsystemets indelning:

  • Centrala nervsystemet (CNS): Hjärnan och ryggmärgen – ansvarar för styrning av kroppen och bearbetning av information.

  • Perifera nervsystemet (PNS): Alla nerver utanför CNS – ansvarar för kommunikation mellan CNS och kroppens organ, muskler och sinnen. Kranialnerver, spinalnerver.

    • Sensoriska (afferenta)

    • Motoriska (efferenta)

• Nervcellens delar:

  • Dendriter: tar emot signaler

  • Cellkropp (soma): innehåller cellkärnan

  • Axon: leder aktionspotential bort från cellkroppen

  • Axonterminaler: synapser till andra celler

• Myelinisering:

  • är en process där axoner omges av myelin, vilket ökar hastigheten på signalöverföring och skyddar axonen.

  • Schwannceller (PNS) och oligodendrocyter (CNS)

  • Ger saltatorisk ledning → snabbare impulser

• Aktionspotential – process i steg

  1. Vilopotential:

     • Ca –70 mV

     • Upprätthålls av Na⁺/K⁺-pumpen och läckkanaler

  2. Stimuli → tröskelvärde:

     • Om tröskel på ca –55 mV nås → aktionspotential initieras

  3. Depolarisering:

     • Na⁺-kanaler öppnas, natrium strömmar in

     • Membranpotential går mot +30 mV

  4. Repolarisation:

     • K⁺-kanaler öppnas, kalium strömmar ut

     • Membranpotential går tillbaka mot vilopotential

  5. Hyperpolarisation:

     • Kortvarig negativ svacka pga ökad K⁺-permeabilitet

  6. Refraktärperiod:

     • Absolut: inget nytt stimuli kan utlösa AP

     • Relativ: kräver starkare stimuli

• Ledning av aktionspotential

  • I omyleiniserade axon: kontinuerlig ledning

  • I myleiniserade axon: saltatorisk ledning (hoppande mellan Ranviers noder)

• Synaps och signalöverföring

  • Elektrisk impuls → frisättning av neurotransmittorer i synapsklyftan

  • Neurotransmittorer binder till receptorer → postsynaptisk effekt

  • Exempel: acetylkolin, dopamin, serotonin